Jag åkte rätt och slätt upp till min mamma och hade ett mindre breakdown igår, ibland blir det bara för myket och det rinner över. Anledningen? Till större delen hänger det på Chimals cancer. Det blir öppenbart mer och mer, märkbart är han hittils oberörd av den, men jag, jag är det inte.

Att veta att Chimal har agressiv cancer som sprider sig och att veta att jag kommer behöva ta det där svåra beslutet en dag tar på en. Att veta att han antagligen inte kommer kunna vara kvar tills han blir gammal och grå är tufft. Jag är typen som slår på ett leende, är glad och om någon frågar, säger jag att jag mår bra. När någon frågar om Chimals cancer bulor ger jag en kort förklaring till läget och att som det är nu är han opåverkad, jag slår på ett leende och låtsas som att jag är okej med sitationen, att jag hanterar det bra. Jag får lite följdfrågor och sen är det bra med det. Vet ni vad det intressanta är? Ingen, förutom min familj och närmaste vänner frågar hur jag mår, hur jag hanteerar det.

Folk tänker nog inte på att det är jobbigt för mig, visst han mår inte dåligt av det nu, men hur länge kommer det vara så. Det är mig det hänger på att se när han inte mår bra och det är jag som tar beslutet. Och nej jag mår inte i närheten av bra kring det här, jag försöker hantera det men för det mesta går det inte. Ofta, dagligen kommer paniken över det och den trycker jag fint ner, och pressar ner den, slår på ett leende och är kanske glad över att folk inte frågar hur det är för mig, att ha en häst, min bästa vän, mitt allt med cancer som bara blir värre och värre. Det innebär att det krävs ytterst små saker för att det ska rinna över. Så efter att jag suttit hos mamma och lyckats häva ur mig mycket av det jag behövde samtidigt som tårarna rinner och att mamma och jag som vanligt pratat igenom allt så spenderade jag tid med min underbara häst. Såna dagar som igår är tuffa, jag känner mig tom inuti.

 

Sandra

24 mars 2015 20:22

Jag kan skriva en hel roman till dig men du vet vad jag kommer att säga ändå... Och du vet också att jag finns 24 timmar om dygnet! Bamsekramen till dig Stina!! <3

http://www.sandrajjohnsson.bloggplatsen.se

Stina

25 mars 2015 09:05

Tack

 

Erica

24 mars 2015 22:48

;(
Kan inte i hela min värld föreställa mig hur du känner men blir väldigt ledsen för din skull <3

http://www.eeckisdonna.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...