Chimal har alltid varit svår att träna och rida på hemmaplan. När jag började rida honom kunde jag inte rida ut själv, inte för att jag inte fick stopp på honom eller liknande, nej, jag kom inte ens av gårdsplanen. Chimal stod alltid rakt upp på bakbenen när jag försökte rida av gårdsplanen, han vägrade gå någonstans. Hade jag sällskap och någon som red framför gick han. Men träna och rida ut själv måste man ju kunna göra för att rida distans. Öppenbarligen löste vi det eftersom jag näst intill alltid rider själv sen flera år tillbaka, har tävlat Chimal på internationell nivå och även ridit hela tävlingar själv. Jag började med att alltid ha med vår dåvarande hund Freja när jag red. Hon gick att ha lös var som helst för hon lyssnade kklockrent på röstkomandon, även när man satt till häst. Så med henne framför kunde jag rida ut i skogen på stigar med Chimal.

Första gången jag var ute och distanstränade med någon annan än mamma och Bosse, här kunde jag fortfarande inte komma av gårdsplanen om jag red själv men med sällskap gick det jätte bra.

Det var så jag började, så småning om kunde jag om jag gick med Chimal ett par hundra meter hemirån och sedan satt upp rida på en liten travbana som finns i skogen själv. Travbanan är en halvkolimeter och med ett fint packat sandlager. Perfekt för att rida på. När jag kunde börja rida till den och på den själv kunde jag börja rida så lånt som en mil själv. Vilket innebär 10 varv åt varje håll på travbanan, då blev det en mil. Det gjorde jag ungefär en gång i veckan under en periodm sjukt tråkigt men jag var så glad för att vi kommit så långt och både jag och Chimal fick bra mental träning av det. Så småningom kunde jag börja rida ut själv men fick hoppas av flera gånger under ridturerna. Så fort Chimal blev minsta lilla rädd eller orolig för något reste han sig, slängde sig och vände i en och samma rörelse. Att säga till honom och ving ahonom gick inte, han reste sig bara högre och högre.

Denna bilden är inför en träning för några år sedan, inför 2010 eller 2011 tror jag. Vid den här tiden hade jag tränat själv i flera år...

Det var i denna veva vi startade vår första tävling, jag startade utan att veta om jag kunde få sällskap eller inte, vilket inenbar att jag kunde få gå en väldig massa i värsta fall. Men under de fem milen behövde jag endst hoppa av två gånger vid två gårdar, trots att jag red helt själv bitvis. Chimal skötte sig klocrent och efter det gick det bättre och bättre hemma med. Nu för tiden, 9 år senare när Chimal blir rädd och gör sina resningar, kastar sig och vänder, ilekt är tters sällan så kan jag med lite övertalning få honom att gå, och jag är kvar uppsutten. Det händer att jag hoppar av, mestadels för att göra allt lite säkrare. Det var länge sedan, år sedan jag inte kunde få Chimal att gå förbi något. en oavsett hur bra han än sköter sig hemma är han alltid bättre på tävling. Varför? Bra fråga men det är han, han lyssnar bättre, han struntar i andra hästar. Inte ens när vi åkt med två hästar hemmifrån, där Chimal gärna håller sig nära de andra i skogen så bryr han sig inte när vi kommer till tävling. På träning hemma vill han inte gå ifrån den andra hästen, det går men krävs en del övertalande, på tävling tittar han knappt åt samma häst. Det är han och jag, vi är på tävling och på tävling gäller det. Det har alltid varit som att han inser att det är vi, vi är själva och vi gör det tillsammans. Vilket gjort att han sköter sig bättre på tävling. Men det skiljer sig så klart åt, jag har nämligen tävlat hästar som är precis tvärt om!

Chimals första 80km, andra året jag tävlade honom. Från vintern 2005/2006 då jag inte ens kom över gårdsplanen kunde jag våren 2007 rida Chimals första 80km helt ensam. Han skötte sig fenomenalt mycket bätttre än vad han gjorde hemma..

Samtidigt som jag hade praktik för några veckor sedan skrev jag ett arbete. För mig blev det väldigt mycket att göra då jag spenderade så mycket tid jag bara kunde på min praktikplats, mer än vad som var tänkt. Varför? Först och främst tyckte jag att det var väldigt kul att vara där och för det andra blev jag många erfarenheter rikare vilket alltid är bra!

I varje fall så skrev jag en projektplan under denna tid. Det var kämpigt att få ihop den och för första gången under utbildningen när vi skrev projektplan skulle den inte bara ha verklighetsanknytning utan skulle baseras på verkligt arbete som pågick på vår praktikplats. Projektplanen skulle alltså kunna gå att aplicera av vår praktikplats. Det gjorde att arbetet blev väldigt stort och krävde mycket tid, tid och ork som jag inte hade. Men inlämnat i tid blev det och jag kände att ja, det här blir det nog en kopmplettering på innan det blir godkänt. Men tji fick jag för idag fick vi in betyget på arbetet, inte nog med att det blev godkänt utan behov av kompletteringar, jag fick VG! För er som inte vet är det de högsta betyget du kan få på universitetet, projektplanen var öppenbarligen bättre än vad jag trodde...

Har ingen relevant bild så ni får en gammal från Vretstorp. Bilden är tagen på en del av huvudgatan i Vretstorp, på denna bild är den bara grusad, så ja bilden är sjukt gammal. Men de två husen står fortfarande kvar!   

Med tanke på att One Direction har över 22 miljoner följare på twitter är det kanske inte konstigt att det är fullt av dessa sorters tweets. Det är hemskt att de under sista konserten innan Zayn tog en, vad de sa var en paus på grund av stress så grät alla på scenen under deras sista konsert tillsammans... Alla negativa tweets de har skrivit de senaste dagarna har sin förklaring nu om man säger så...

Ni bryr er säkert inte, men jag personligen är grinig, tjurig och sjukt besviken över nyheten som kom ut idag. En av medlemmarna i One Direction lämnar bandet, under den pågående turnen. Wtf liksom, jag ville se One Direction med fem medlemmar i sommar inte med fyra. Antar att det enda positiva är att de andra fyra tänker fortsätta i bandet och turnen rullar på. Zayns röst är ofta det som lyfter bandets låtar... Bara att hoppas han fortsätter göra musik själv, sjukt slöseri med en fantastisk röst och snygghet annars...

Så de kommer gå från dessa fem som snabbt blev världens största pojkband och har varit en grupp sedan 2010:

Till de här fyra. Från och med idag består alltså världens största pojkband av fyra personer inte fem. Undra om det kommer hålla i sig. När en hoppar av brukar det ju bara gå utför...

Idag ska jag spendera ett par timmar på universitetsbiblioteket, jag har precis slagit mig ner med datorn, böcker och en stor kopp kaffe. Min plan är rätt och slätt att sitta här själv under dagen och försöka skriva så mycket jag bara kan på PM:et som ska in på fredag. Jag känner mig konstigt nog taggad att få så mycket jag bara kan gjort idag. Hoppas på en produktiv dag så jag känner att de värsta bitarna på arbetet är gjorda sen!

Ibland händer det vekligen mycket en dag när man är i stallet. Till och börja med måste jag få säga att jag är så tacksam för att det fina vädret och solen är tillbaks idag. Det har varit några dagar med tråkigt väder men idag var det sol, värme och torrt ute igen. Chimal och jag tog oss en längre skogstur i blandade gångarter idag i det fina vädret. Det var jätte härligt att få komma ut i skogen i det fina vädret och bara vara han och jag en stund.

Men innan jag kom ut i skogen på Chimal, strax efter att jag kommit upp i hagen för att mocka så pptäckte jag något som jag fortfarande är lite lagom arg över. En utav granngårdarnas shetlandsponny har varit utanför hagen ett par gånger den senaste tiden. Jag har inte brytt mig så speciellt mycket, då de öppenbarligen inte lyckas stängsla in hästen... Men droppen blev idag, när jag kom upp i hagen och såg att denna ponny hade gått in i våra hästars hage! Som tur var befann den sig i andra änden på hagen och våra hästar hade ännu inte sett den. Det blev kort sagt fart på mig, jag fångade in hästen och stallde snabbt in den i vårt stall. Då jag inte har något nummer till granngården och ingen annan var hemma fick den stå i stallet en stund. Anledningen till att jag inte bara gick bort till gården var för att jag var riktigt arg och för att de har några mindre trevliga hundar...

När Bosse kom hem typ 30 minuter senare ringde han och grannen kom och hämtade ponnyn, tror ni hon hade mockat efter den när jag kom ner till stallet och såg att hon hämtat den? Nej. Mockar man inte efter sin häst när den har gått in i granngårdens hästhage, till okända hästar och någon annan fått fånga den och tagit hand om den?! Jag förstår att hästar går ut ibland, det kan hända alla och det har självklart hänt oss också, men jag blir ganska irriterad när just denna häst varit ute ett par gånger redan. Öppenbarligen behöver de göra något åt det, och att den går in i vår hästhage, det är fan inte okej. Jag har ingen aning om ifall den kan ha några sjukdomar och vem vet vad som kan hända när det kommer in en främmande häst i hagen? Vad hade hänt om inte jag varit i stallet på förmiddagen, ingen annan var hemma, hur länge hade den fått gå där då? Nu får de faktist gör anågot åt det för ja gär inte okej med detta någonstans!

Jag åkte rätt och slätt upp till min mamma och hade ett mindre breakdown igår, ibland blir det bara för myket och det rinner över. Anledningen? Till större delen hänger det på Chimals cancer. Det blir öppenbart mer och mer, märkbart är han hittils oberörd av den, men jag, jag är det inte.

Att veta att Chimal har agressiv cancer som sprider sig och att veta att jag kommer behöva ta det där svåra beslutet en dag tar på en. Att veta att han antagligen inte kommer kunna vara kvar tills han blir gammal och grå är tufft. Jag är typen som slår på ett leende, är glad och om någon frågar, säger jag att jag mår bra. När någon frågar om Chimals cancer bulor ger jag en kort förklaring till läget och att som det är nu är han opåverkad, jag slår på ett leende och låtsas som att jag är okej med sitationen, att jag hanterar det bra. Jag får lite följdfrågor och sen är det bra med det. Vet ni vad det intressanta är? Ingen, förutom min familj och närmaste vänner frågar hur jag mår, hur jag hanteerar det.

Folk tänker nog inte på att det är jobbigt för mig, visst han mår inte dåligt av det nu, men hur länge kommer det vara så. Det är mig det hänger på att se när han inte mår bra och det är jag som tar beslutet. Och nej jag mår inte i närheten av bra kring det här, jag försöker hantera det men för det mesta går det inte. Ofta, dagligen kommer paniken över det och den trycker jag fint ner, och pressar ner den, slår på ett leende och är kanske glad över att folk inte frågar hur det är för mig, att ha en häst, min bästa vän, mitt allt med cancer som bara blir värre och värre. Det innebär att det krävs ytterst små saker för att det ska rinna över. Så efter att jag suttit hos mamma och lyckats häva ur mig mycket av det jag behövde samtidigt som tårarna rinner och att mamma och jag som vanligt pratat igenom allt så spenderade jag tid med min underbara häst. Såna dagar som igår är tuffa, jag känner mig tom inuti.