Nu ska jag fortsätta på berättelsen om Chimal och eftersom jag sist slutade med att säsongen 2009 var slut och då kom höst vilan, så mot 2010 och nya försök på 120km!

Efter Billingeritten så åkte vi på klinik besök med CHimal och det visade sig vara spatten som härjade så för att försöka bygga upp Chimals svagare bakben och rygg som träningen inte lyckades helt med började vi träna med lätta tyngder på bakbenen. Chimals vinter/vår träning gav bra resultat och inför säsongen 2010 var både han och jag i vårat livs form, Chimal var supertränad och jag har aldrig varit så bra tränad som då. Vi var taggade till max, nu var det dags, nu skulle vi klara 120km.

  Träning under vintern

Första tävlingen det året blev 120km**CEI på Vedemaritten och allt gick toppen fram till sista grind. Chimal gick perfekt i det tänkta tempot, envis som jag är red jag i det tempo jag tänkt mig och hade sällskap av och till men jag höll på mitt tempo, red efter min plan och skulle lyckas. Chimal gick toppen, veterinärbesiktningarna gick jätte bra, snabba inpulsningar och inga markeringar. Ut på andra slinga låg vi 2:a, det var en skön känsla men jag red efter hur Chimal kändes och trotts att 3:an och 4:an låg strax bakom brydde jag mig inte om det, vi skulle bli godkända. In i 3:e grind kändes allt bra men när vi skulle pulsa ner ville inte Chimal det, det tog inte jätte lång tid men för lång tid och efter den godkända besiktningen med några få A- (1:or) var jag beredd att bryta, nått stämde inte med Chimal. Efter ett telefon samtal från Eva Borg och lite diskuterande med min mamma bestämde jag mig för att gå på reinspektion och om han gick igenom skulle jag rida jätte sakta på sista slingan och bara försöka komma in i mål godkänd eller bryta på banan.

Dagen innan Vedemaritten 120km**CEI

Chimal gick iegnom besiktningen, men veterinären sa till mig att hålla koll på hans puls och att jag skulle rida sakta, precis som jag tänkt. Jag skrittade nästan runt hela sista slingan och gick upp för en 2-3km lång backe med honom för att försöka få honom godkänd. Efter att ha travat in i mål så tog jag av grejerna och gick in i slutbesiktningen. Om inte pulsen redan var nere effter den långsamma slingan skulle han inte bli godkänd ändå så jag pulsa honom aldrig innan. Väl inne i besiktningen var pulsen under 64, hans värden var inte sämre och det var bara upptravet kvar. På första springet sprang knappt Chimal, har alltid varit ett problem på andra upptravet fick jag lite fart på honom trotts att jag trodde att jag själv skulle spy. Vi blev inte godkända. Veterinärerna bedömde att han inte var halt men han var för trött. Jag hade inte känt att han blivit sämre på banan men Chimal är precis som jag, en riktig fajter så han biter ihop och går på för han älskar distansen, vilket innebär att det är otroligt svårt att veta när man går över tröskeln med honom.

  Första slingan på Vedemaritten

Misslyckandet på vedemaritten slog mig hårt och jag hade under att tag ingen lust att tävla mer det året, Chimal var sitt vanliga pigga jag igen så fort vi kom hem och två veckor efter tävlingen var vi ute på en joggingrunda och Chimal försökte som vanligt sticka med mig. Så jag bestämmde mig för att tävla åtminstonde en gång till under säsongen, vi anmälde oss till A9ritten 80km. Vi kom bara första slingan sedan åkte vi ut på hälta, det kom inte som en schok då jag tyckte att Chimal hade snubblat till några gånger på banan men jag kunde inte känna någon hälta.

Efter A9ritten åkte vi åter igen in till klinik men ingen skada hittades, han hade helt enkelt stukat sig rejält. Kan ha varit en stukning från Vedemaritten eller inte det kunde inte vet. säga. Jag bestämmde mig för att ge Chimal våren/sommaren att bli av med stukningen, jag har alltid trott på lång och långsam rehabilitering så att allt ska få chans att läka helt. På sensommaren red jag återigen igång Chimal och hade kul med honom, ingen träning eller liknande bara ridning.

Första dressyrpasset med både trav och gallopp efter den långa vilan.

Under sommaren blev jag återigen sugen på att tävla så jag planerade att åtminstonde starta honom en gång till nästa år och se hur det gick, men nu var vi officiellt klara med försök på 120km och sedan Vedemaritten 2010 har jag inte försökt rida 120km igen varken på Chimal eller någon annan, jag ska försöka igen men definitivt inte Chimal. Ibland får man helt enkelt inse att det inte är värt det, Chimal är värd så mycket mer än en 120km.

Vintern 2010/2011 dags för barbacka tur

Vinter/Vår 2011

    vinter/vår 2011

Chimals höst blev lugn och sedan drog jag igång med distansträningen igen men det tar vi i nästa inlägg i berättelsen om Chimal del 5!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...