Att älska samma sak som sin häst är underbart, dock inte självklart. För mig var det inte det från början. När Chimal kom hem till oss höll jag fortfarande på med hoppning men hade för tillfället ingen egen häst, jag fastnade för Chimal och ända sedan han kom hem till oss har han varit som min även om han på pappret är mammas. Problemet var när det gällde gren att Chimal och jag tyckte väldigt olika. Chimal kunde en sak, gå i skogen och han älskade det. Jag tyckte väl det kunde vara roligt att följa med mamma och Bosse ut i skogen ibland men jag älskade att hoppa, Chimal var totalt livrädd för hinder och bommar. Det fanns inte så mycket val, jag tränade helt enkelt för distans och under de kommande åren upptäckte jag att hoppningen var bara att ge upp om jag ville ha Chimal, vi har tagit oss över 70cm, jag har dock sett filmen, det såg hemskt ut. Och 70cm är inte högt för mig, 110 med min ponny var bara kul tyckte jag.

Vedemaritten 120km**CEI 2010

Men jag måste säga att allt löste sig bra, jag upptäckte så småningom att Chimal hade rätt, det finns inget bättre än distansridning. När man rider och tränar Chimal finns det ingen fråga om saken, Chimal älskar att tävla distans. Han har mått som bäst när han tränats riktigt hårt, tävlat långt och fått leva tävlingslivet. Sedan han slutade tävla har han blivit mer eller mindre odräglig i skogen om man gör annat än skrittar, enda gången han är nöjd är vid de enstacka gångerna jag gör lite hårdare och längre pass därför att de är så undrebara. Chimal älskade att vara nummer 1, hästen ALLA daltade med, inte bara jag, få all  uppmärksamhet och vara den allt kretsa kring. Ja han är en riktig liten tävlings diva, men det är okej för jag är likadan, jag älskar det att vara den som ska tävla. Vi hade det gemensamt, vi älskade det tillsammans, vi njöt av det tillsammans, ofta tänkte vi likadant och både jag och Chimal tycker om att åka bort och få ägna all tid tillsammans. Jag har trotts allt sovit i stallet hos honom när han blev dålig efter en tävling, vi gör det tillsammans och vi hanterar motgångar tillsammans precis som vi älskar framgångarna tillsammans.

Simlångsritten 120km YR-SM 2008    

Jag skulle ge vad som helst för att kunna leva det livet tillsammans med Chimal igen, självklart har vi inte lämnat det helt, vi gör fortfarande lite distansriktat träning därför att vi båda älskar det för mycket för att överge det. Men har man en häst som man är orolig för inte längre klarar av tävlandet då finns det inte så mycket att välja på än att pensionera honom från distansen även om det är det vi tillsammans älskar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...