Jag pratar inte ofta om varför jag lämnade tillbaks W Helge jag hade hösten 2010 (jag var 19 när jag hade honom) med folk jag inte känner väl. Varför? Därför att jag tycker det är jobbigt att erkänna att jag faktiskt gav upp. Det är första och enda gången jag gav upp med en häst, jag ångrar inte att jag lämnade tillbaks honom, det kallas nämligen självbevarelsedrift, men jag ångrar och mår fortfarande dåligt av det faktum att JAG gav upp.

Jag & W Helge när jag provred honom

Sensommar/Hösten 2010, ringde en vän till familjen och sa att hon visste en häst som skulle ut på foder, gärna till en distansryttare. Jag letade inte häst för tillfället men blev såklart nyfiken då Rezy redan var pensionerad och Chimal inte skulle tävla långt igen. Vi åkte helt enkelt och tittade på Helge. En arabgallopör som varit skadat men nu okej. Han var ritkigt stor, hade ett rejält travsteg och galoppen behöver man ju så klart inte ifrågasätta. Det gick jätte bra vid provridningen så han fick följa med hem.

W Helge & Chimal i hagen, omedelbart toppen kompisar

Helge var väldigt svår redan från början men ägaren, en tjej i min egen ålder som var den enda som red honom och det hade alltid varit så då han kastade av alla andra, trodde att om det skulle funka med någon annan skulle det kunna vara jag. När han fungerade på ridturerna vilket inte var ofta, så gick det jätte bra. Dock var han jobbig, det gick endast att hoppa upp på honom hemma annars stog han bara på bakbenen. Han var svår att leda, om så bara fram och tillbaks till hagen. Han blev så klart lättare att hantera under tiden jag hade honom. Problemet var att när jag red honom kunde han få tix, det gick inte att stanna, knappt att svänga. Han kunde bestämma sig för att bara stå och hoppa på stället och runt omkring. Inte som med Rezy, Helge hoppade var som helst, av vägen och ner i diken om det var så, när mamma red iväg före vägrade han till och med följa med. Det blev nog när jag var ute och red själv, Helge vägrade gå och våran diskussion slutade med att vi stog rakt upp på bakbenen. Inte nog med att vi stog käpprätt upp, jag kände hur Helge tappade balansen. Jag kände kort sakt hur han höll på att slå runt med mig på, om jag hade varit minsta lilla ur balans hade vi gjort det.

Efter den händelsen pratade vi med en vän som sa att det uppenbarligen inte fungerade, hon sa att hon tyckte vi skulle lämna tilbaks honom innan jag trillade av och skadade mig på riktigt. Envis som jag är var detta ett tungt beslut för mig. Jag skulle ut på tävlingsbanorna om några månader och jag vågade inte ens ta med honom till julklappsritten med tanke på hur han skulle kunna bete sig. Nej jag visste att det antagligen inte skulle funka, möjligtvis efter ett antal år men han skulle tävlas under säsongen. Men vad var det som tog emot? Att ge upp. Jag har haft många jobbiga hästar med många olika problem men jag har alltid kunnat lösa dem, jag har sett ljuset i andra änden. Inte mist med Chimal, den hästen är den värsta jag träffat på, faktiskt värre än Helge, skillnaden? När Helge började bråka kunde man se i ögonen hur han stängde av, han var inte kvar och inte kontaktbar, vad som helst kunde hända. När Chimal sätter sin sida till finns det alltid en logik bakom det, han är arg eller rädd, vilket innebär att om man lugnar honom kommer han tillbaks, han är kvar, jag ser det i hans ögon.

Så ja, jag har till och med svårt att skriva det men jag gav upp. Jag gav upp för första gången i mitt liv med en häst, jag har klarat mycket, och än idag funderar jag på om det var fel beslut. Inte för att jag tror han hade kunnat bli en bra distanshäst, det är inte det som hänger över mig. Utan jag vill göra vad jag anser fel rätt, jag vill bevisa att jag klarar det. Men faktum är att jag vet inte om jag någonsin skulle klara av honom. Till och med ägaren hade samma problem med honom som jag hade. Men att ge upp är inget jag tycker om att göra och vill aldrig göra det igen. Om någon skulle ringa och säga att jag fick en chans till med W Helge, jag skulle vilja ta den, jag skulle vilja bevisa att jag visst kan göra det, att jag ger inte upp, det är inte jag. Så att ge upp, det är något jag har svårt för, svårare att erkänna, svårt att prata om och jag vill inte göra det igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...