Här finns del 1.

Så under våren har jag mer och mer börjat tveka på att distansen verklien betyder så mycket för mig som jag trott, mer än vad jag tvekat de senaste åren. På tävlingen med Chimal fick jag svaret. Bara det att jag varit hur taggad som helst inför att få tävla har gjort att jag tänkt att jo, det är värt allt, jag älskar att tävla distans. Samtidigt finns tanken att det kanske bara är minnen om hur det var, när jag trodde det var så här kul. Vem vet?

Men känslan när jag och Chimal travade ut i starten var helt fenomenal, de första kilometrarna kändes toppen. Men fortfarande fanns frågan i huvudet på mig. Känslan har inte funnits där med träningen av Kungen och inte med Chimal heller. Vad är det som gjort att jag alltid velat rida så långt. Men 10km reds och då var det bara där. Känslan, den är helt obeskrivlig. Jag satt på min bästa vän, min älskade häst som jag averkat så otroligt många mil med, massor med motgångar men det finns även framgångar, de har bara blivit otroligt avlägsna och gömt sig bakom dåliga och tråkiga minnen. Men känslan tillsammans med Chimal på distansbanorna var helt obeskrivlig, jag vet inte hur jag ska förklara, men jag bara visste. Det finns ingen tvekan kvar, jag bara vet.

Det är värt det, det har alltid varit värt det, all tid, träning, problem, med/motgångar. Allt, och jag menar allt är värt det. Det finns inget som går upp mot känslan att tillsammans med Chimal återigen få befinna mig på min favoritplats i hela världen, på banorna, inget är bättre! Så frågan som ätit upp mig, fått mig att tveka, att tappa glöden och mitt hopp, den är helt borta. Jag vet nu att jag satt inte bara fast i att bli bättre, att träna och tävla på bara för att jag borde, för att jag identifierade mig med distansen, jag identifierar mig med den därför att det är en del utav mig, det är vem jag är och det försvinner inte, jag kommer komma tillbaks och jag har aldrig längtat mer.

Att inte släppt ut det här har varit jobbigt, men jag har inte vågat, för vad folk ska tycka och för rädslan. Rädslan för att släppa ut det kunde lätt till att jag skulle tappa det, min glöd min framtid och mig själv. Men det gör jag inte, jag behöver inte vara orolig för att jag egentligen inte tycket det var kul, för det gjorde jag, det gör jag. Jag tyckte alltid det var kul, det var på riktigt!

 

Alvis

3 maj 2014 10:51

Hej! Vilken jättesöt och läsvärd blogg du har, Verkligen! :)

Kika gärna in på min blogg och lämna en kommentar eller två.

Vem vet, min blogg kanske är något i din smak? SE DEN GÄRNA!!

Ha en bra dag, Kram! ^^

http://PeaceOfLove.bloggplatsen.se

Stina

4 maj 2014 08:48

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...