Ibland börjar jag fundera på hur jag och Chimal hamnade där vi är idag. Allt med honom är så självklart, att jag istället för att ha egen lägenhet väljer att ha honom då jag inte har råd med både och som student. Att han alltid går först och att jag i flera år planerar saker kring Chimal och hans "behov". En del tycker nog att jag är galen, och när folk frågar vad min tatuering på handleden är och jag svara att det är min hästs namn, ja då tittar även häst människor konstigt på mig.

Grejen är att det har inte alltid varit så. Från början var inte Chimal tänkt som min häst utan jag red honom bara så länge då jag inte hade någon egen. Ingenting funkade, jag trillade av, han skrämde mig, jag kunde inte rida ut själv, kunde inte ha honom ensam istället, det gick inte att sadla, han stog på bakbenen hela tiden, det gick inte att få stopp på honom. Enkelt sakt, ingenting fungerade. Vad det var som gjorde att jag fortsatte traggla med en häst som jag inte skulle ha vet jag inte, vet inte hur många gånger jag grät av ren frustration och rädsla över och för Chimal, allt jag ville var att ha min gama ponny tillbaks.

Alla har säkert känt att man bara vill ge upp ibland, men jag minns inte att jag tyckte att det var värt det under denna tid, jag menar häst skrället kunde ju inte ens hoppa, han gick inte i närheten av hinder och det var ju de jag ville ha en häst till, hoppning. Men jag kämpa på, jag minns inte när det släppte eller när jag ens tyckte det började bli kul att rida Chimal, eller när jag slutade vara rädd för honom. Men jag minns känslan av att bli godkänd med honom på vår första tävling, då visste jag att det var värt det. Allt jobb, all rädsla och allt bråk var värt att få stå med Chimal i slutbesiktningen och höra orden "ni är godkända". Tror egentligen att inget släppt vid detta tillfälle, men en sak är säker, jag skulle inte kunna vara gladare för att jag fortsatte kämpa.

Men släppte gjorde det, gud vet när. Så valet att alltid prioritera Chimal först och att låta mitt liv mer eller mindre kretsa kring honom, ja det har inte alltid varit lätt men jag har fått ut så mycket utav det och inge kan ta det ifrån mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...