Direktlänk till inlägg 14 december 2014
Igår kunde jag inte sluta tänka på vilken skillnad det blivit på mig och Chimal genom åren. Vi har blivit så mycket säkrare var för sig, på varandra och även tillsammans. Luciakortegen visar tydligt på det, för mig var gårdagen en ganska stor grej faktiskt. För mig har den alltid varit en kul grej men samtidigt har den varit fylld med nervosiet och lite stress när jag varit med tillsammans med Chimal. Första gången jag deltog med Chimal hade jag bara haft Chimal en kort tid, då Chimal var rädd för precis allt och super stressad, han var i princip rädd för hus, att någon hostade eller om folk kom för nära. Jag vill inte ens tänka på vilken panik han fick när adenrarna som drog vagnarna började låta ifrån bjällrorna.
Första året vi var med tillsammans ledde Bosse runt oss och Chimal var konstant på torna och superstressad. Andra året vi var med (det året bilden är ifrån) så red jag runt utan att bli ledd, men Bosse gick med och hade ett grimmskaft i handen utifall att. Vi kom runt och Chimal hade bara fått panik ett antal gånger men kände sig okej bakom Bosse hela tiden. Grejen är att även jag var nervös och litade inte på Chimal eller mig själv att kunna hantera honom om han fick spel. Och så tänker jag på igår, Chimal var lugn och stod som vanligt lös när jag gjorde i ordning honom, han skötte sig jätte bra. Han var inte direkt rädd för något i hela samhället utan skrittade fint förbi allt, brydde sig inte om personer som gick med och hade faklor. Ja han tittade konstigt på hästarna med bjällror, han har nog fortfarande inte fattat vad det är som låter. Enda gången som han krångla lite var när vi vänta på lucian och tärnorna, då var han ordentlgit på tårna och dansade runt.
Men grejen är, att jag bryr mig inte, jag känner mig sjukt säker på hans rygg, jag vet vad som skulle kunna hända och jag vet hur jag ska hantera det, och att jag kan hantera det. Att ha någon leda honom är inte på tal för han skulle nog bara bli värre. Men om jag själv hoppar av lugnar han genast ner sig, han brydde sig inte ens om Rezy skrittade iväg. Det stör honom inte, det är han och jag, vi är säkra i oss själva och på varandra. Såna här grejer får mig att inse hur mycket vi har utvecklats ihop, det är han och jag till 100%. Även om jag ibland går in i saker och är lite orolig för hur Chimal ska reagera känner jag mig samtidigt inte orolig för vi litar på varandra. Nu för tiden tänker jag vid lucia, varför skulle det kunna finnas nått att vara orlig för, blir han rädd så blir han rädd, blir han stressad så blir han stressad, får han spel ja då får han spel. Det spear ju ingen roll, det stör mig inte för jag vet att det är, i värst fall bara att hoppa av så är han lugn igen. Det är skönt att känna den utvecklingen hos oss, jag trodde aldrig, ALDRIG vi skulle komma till det här stället för 9år sedan, vem hade trott att Chimal av alla hästar var en häst jag skulle lita på och inte vara nervös runt?<3
Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...