Skrev igår om att jag fick en så kallad "minnes" känsla. Tänkte förklara lite mer vad jag menar med det och när de kan komma att dyka upp. Kort sagt kan man säga att jag älskar att tävla distans, så pass mycket så alla de där (ibland) fördjävliga träningstimmarna var fantastiska, nu i efterhand i varje fall, kanske inte precis när jag var tvungen att rida i halvstorm och spöregn i flera timmar. Hur de där känslorna kan dyka upp är olika. De kan som igår dyka upp när jag är i en situation som påminner väldig mycket om när jag tränade för att tävla. Att klä på mig och hästen en viss sorts utrustning för att sticka ut i en snöstorm väckte en sån känsla.

När vi hade julklappsritten var det en kylig morgon med väldigt fint väder. jag gick runt i lugn och ro, fixade och grejade med Chimal. När jag var på väg från stallet till pannrummet för att hänga upp Chimals täcke, ut från pannrummet kom Bosse som hade tänt i pannan. Då fick jag en sån där "minnes" känsla. Att gå och fixa med lite diverse, göra i ordning Chimal, plocka i ordning på grejer och Bosse kom ut från pannrummet och såg så där lagom halvvaken ut. Det och de faktum att det var kyligt men fint väder, det gav mig känslan av att det var tidigt i april, sjukt tidigt på morgonen när solen just gått upp, jag har varit vaken i flera timmar och Bosse har precis blivit väckt av mamma, transporten står klar och det ska snart lastas för att åka iväg på tävling. Känslan när de minnena kommer upp är helt fantastisk. Jag vill tillbaks, jag vill så gärna tillbaks.

De är minnen som gör mig glad och ger mig en sjukt härlig känsla samtidigt som de gör att jag saknar tävlandet ännu mer, det var så underbart! Allt jag vill just i de stunderna är tillbaks, samtidigt som jag passar på att njuta av dem och glädjs över att jag har så mycket fina och bra minnen över så små saker. Det finns många dåliga men de försöker jag stoppa ner i en låda långt in i någon mörk vrå i huvudet. Jag får såna där känslor när jag ser någon som blir godkänd på en tävling och de blir så där fantastisk glada, för jag vet hur det känns. Jag känner till nervositeten som bara släpper när veterinären utalar de där underbara orden, ni är godkända. Ja, det väcker minnen, underbara minnen som väcker helt fantastiska känslor, känslor som gör väntan att kunna börja träna och tävla igen värt det!

Den där härliga känslan av en kall, frostig och solig tävlingsmorgon när du vet att du du har 80km framför dig med din allra bästa vän. Bilderna är ifrån Sämsholmsritten 2009, en kylig men fin morgon första helgen i april (vilket jag minns då jag missade pappas födelsedag för jag var och tävlade) när jag och Chimal satte vårat sista kval för att kunna börja tävla internationellt.