För det mesta när jag skriver inlägg kring specifika bilder och minnen är det positiva minnen, så blir det inte den här gången. Bilden i sig säger kanske att den är koppad till ett dåligt och rent utav hemskt minne. För er som inte har koll på det så flyttade Chimal hem till oss hösten 2005 och jag började tävla honom under 2006. När jag hade ridit 65km godkänt i Härjedalen under sommaren bestämmde jag/vi oss för att jag skulle rida 80km på lag SM med Chimal härnäst. När vi två veckor innn tävlingen var ute och tränade hela laget så hände något som fortfarande spökar i mitt huvud när jag rider.

Jag och Chimal gick omkull. Vi har gått omkull efter det men den här omkull ridningen var hemsk på alla sätt och vis. Varför vi gick omkull är så enkelt som att Chimal snubblade på en platt grusväg i trav precis efter att jag längt hans tygel, så när Chimal tappade balansen fanns det inget som stoppade honom framåt. Chimal fick med sig mycket fart framått när han la sig på knäna med huvudet ner i gruset och gled, flera meter innan det tog stopp och han liksom la sig på sidan. Att glida på grus ger STORA och djupa skrapsår kan jag säga, och det blir mycket blod. Vad som hände med mig mitt upp i allt det här vet jag inte men jag trillade av vid något tillfälle, jag klarade mig dock med ett par smällar, ömma muskler och några skrapsår. Chimal däremot var det värre med. Chimal stallde sig på en gång och Linnea som var först av Rezy som hon red tog Chimal och sprang med honom för att se om han blivit halt, det var han inte men när hon vände och kom tillbaks kom choken. Allt jag såg var blod, det hade inte hunnit börja rinna när jag lämnade över honom så vi såg inte hur mycket han skrapat upp sig förens hon vände, då hade det börjat rinna blod, och det rann massor, han hade blod på hela benen nedanför knäna på frambenen och massor med blod ifrån ansiktet som var helt uppskrapat.

Vi blev snabbt upplockade av mamma emd transporten och veterinären ringdes ut. Efter att veterinären länge och väl tittat på honom så var hans besked inte det bästa. Förutom rejäla skrapsår i panan som i sig inte var farliga, han rengjorde dem och som ni ser på bilden smörjde han in dem med en vit salva som mer eller mindre täcker hela såret, föresten, luggen är inte bort kammad, den är borta, den låg kvar på grusvägen. Men knäna var ett sämre besked, han lyckades göra rent dem och lägga om dem, men han kunde inte säkert svara på om skrapsåren var djupa nog för att ha skadad ledbanden. Så i detta läget så var prognosen att Chimal möjligtvis kunde ha skrapat sina ledband. Förutom det så visste jag inte vid detta läge om jag skulle få ha kvar Chimal, vi hade ännu inte köpt honom och avtalet med ägaren var att han under säsongen skulle visa att han kunde gå 80km innan vi köpte honom, annars visste vi inte om vi skulle göra det. Så Chimal var skadad, potentiellt alvarligt, jag var uppskakad och jag kanske inte skulle få behålla Chimal. Känslan var hemsk och jag kunde inte sluta gråta, jag minns bara att när jag inte var inne hos Chimal, vilket var tungt för mig då jag inte är speciellt bekväm med sår och blod (det går bra emd Chimal nu för tiden) så satt jag bara mot husvägen och kände att min värld hade gått under, jag var helt förstörd.

Det visade sig när vi kom till en klinik dagen efter att Chimals sår inte hade kommit åt ledbanden utan bara var djupa och skulle bli svårläkta då han emellanåt böjer på knäna. Men Chimals sår läkte bra, både på huvudet och knäna och han var aldrig halt. Det bestämmdes även väldigt snart efter skadan att vi skulle köpa Chimal även om han inte gick 80km innan, det var en rejäl lättnad för mig som fick behålla min bästa vän ändå. Chimal blev snabbt bra men jag har fortfarande svårt för att slappna av med långa tyglar när jag rider och jag rycker alltid till när en häst snubblar och omkullridningen liksom flashar förbi mina ögon, jag försöker alltid glömma det och inte låta det störa mig men det finns alltid där och kommer nog alltid göra det. Men att se biden ger blandade känslor, den plockar fram ett hemskt minne men den representerar även något viktigt för mig, den representerar hur starka jag och Chimal är som kan klara av en sån här händelse, vi klarade den, Chimal blev snabbt bättre, vi fick ett starkare band, vi kom ut starkare på andra sidan och började säsongen 2007 med en godkänd 80km tävling.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...