Kom in lite på det ämnet tankemässigt när jag skrev inlägget Dopingklassade preparat, träning & tävling. I sammanhanget kring ryttarna och "doping": "Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat" började jag fundera kring att det nog är väldigt olika hur man gör kring att tävla och prestera med sjukdom och skador samt hur man hanterar det. 

Jag själv har alltid varit ganska tuff mot mig själva i dessa sammanhang. När jag spelade fotboll och när jag tävlat och tränat hoppning och distansritt. Det krävs en del för att stoppa mig. Citatet ovan från inlägget kring doping är om Rönningeritten 2010 då jag blev superförkyld med feber och allt inför Ceasars första CR. Envis som jag är så bestämmde jag mig för att rida ändå och sa till min mamma på morgonen att jag mådde mycket bättre och lovade att bryta om det blev för jobbigt. Jag var inte speciellt pigg men tävlade hela tävlingen och kom i mål relativt pigg. Jag hade feber under hela dagen, red med näsdukar i fickan och använde varken nässpray och hostmedicin då jag inte hade kollat karensen på det för ryttare. Efter tävlingen när jag lindade benen på Ceasar för hemresa, när jag stallde mig upp så höll jag på att dimpa rätt på rumpan, som tur var stod mamma precis bakom mig, allt började bara snurra. Tävla med förkylning och feber är kanske inte det smartaste men jag är envis och skulle göra om det igen.

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010.  Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så.

Att jag själv skulle tävla med sjukdom gör även att jag själv känner att jag inte kan säga till någon att de inte bör göra det. Det hände i sommras när jag groomade en kompis på en CR. Hon var förkyld, hon berättade dock inte att hon antagligen hade feber. Jag förklarade läget i bilen på väg till tävlingen och att hon var tvungen att säga till om det blev för jobbigt. Men jag kunde knappast säga att hon inte borde tävla sjuk, jag hade ju gjort precis just det. Denna dag var det nog inte bra för henne att tävla, hon kolapsade efter tävlingen och måde väldigt dåligt. Hon fick ligga i skuggan en bra stund och kunde i princip inte ens sätta sig upp. Vad som gjorde att hennes kropp inte klarade av det vet inte jag och jag tycker inte det är smart att tävla eller prestera sjuk. Men jag kan inte säga mycket om det.

När det kommer till skador är jag också envis. När jag spelade fotboll brukade jag strunta i mindre stukningar och när mitt knä gav upp. Mitt knä kunde och kan vid hög ansträgning bara ge vika. De stukningar jag spelat på har jag också fått ta igen för, jag har nu för tiden väldigt lätt att stuka fötterna och få ont på grund av det. Mitt knä har jag ignorerat både på plan och i sadeln i flera år. Jag är bättre på att var uppmärksam kring det nu när jag inte tävlar för jag ser ingen anledning att överanstränga det. Men när jag tävlade så struntade jag i det. Det började göra ont efter några mil och sen fortsatte det att bli värre och värre under tävlingen. Verktabletter hjälpte inte, och ja, jag kunde gnälla mycket kring det, men aldrig att jag hade brutit för det, varför? Om jag hade gjort det en gång så var det ju ingen ide att fortsätta tävla för det gjorde alltid så ont att jag knappt kunde stå på det.

  Trött och har ont i knät efter ett par mil i sadeln och några kvar

Jag tror det är olika hur man hanterar tävling och att prestera med sjukdom och skador. Till och börja med måste man vara envis, vara beredd att ge det som krävs, och vara redo för konsekvenserna. Ångrar jag den press jag satt på min kropp som idag tar ut sin rätt. Nej. Kommer jag ta hänsyn till det i fortsättningen när jag vill uppnå eller klara något, antagligen inte. Varför? Det är den jag är. Men för att utsätta sig för dessa saker och klara det anser jag att det krävs en stark mentalitet, en mentalitet som jag ser mer och mer att inte alla har. Den kan självklart byggas upp men man måste vara stark för det och redo att ge upp mycket, vilket ibland innebär att kroppen kan ta stryk inför framtiden. Alla klarar inte det, vilket antagligen kan vara bra men jag kommer aldrig ångra den press jag satt på mn kropp och jag kommer inte tveka på att göra det igen, för jag har den mentaliteten, jag själv och min kropp ska inte stå ivägen för något jag vill ha.

Prisutdelning med Chimal, Björkviksritten 2009

Folk pratar alltid om att man ska sikta mot stjärnorna så når man trätopparna, att mål ska vara höga och uppnåeliga. Jag håller helt med om det, man ska inte vara rädd för att sätta upp höga mål, det är det som kan komma att driva oss famåt när det blir tufft. Däremot tycker jag att det behöver pratas mer om delmål, att ha mål på vägen som är uppnåeliga.

Jag har alltid varit någgrann med att sätta höga mål, att inte vara rädd för att drömma om vad jag verkligen vill och även bestämma mig för att jag ska komma dit. Men jag har även varit noggrann med att ha flera olika sorters delmål på vägen med olika "svårighetsgrad". Ta mitt tävlande som exempel, när jag väl insåg att distansritt var det jag ville göra, och var det jag ville göra för resten av livet då var inte målet med det svårt att lista ut. Jag drömmde om att bli bäst och det var där målet hamna, det målet står än idag kvar.

Men att ha ridit en tävlingssäsong, även om jag redan börjat tävla internatienellt innebär att det är långt kvar. Det fanns mycket på vägen jag behövde och ville uppnå. Jag satte många olika nivåer på mina mål, allt från att kunna rida en hel tävling på Chimal utan att behöva hoppa av på banan till att rida i landslaget och faktiskt ha en chans att bli bäst. Ett av de mål jag satte som var uppnåeliga, som jag la ner tid och sattsade på inför Chimals andra tävlingssäsong var att kunna rida fram honom ordentligt. Chimal var svår att rida fram, han skrittade gladeligen runt men så fort jag började trava kunde han bara dra iväg åt ett hål. Så ett av mina mål inför tävlingssäsongen 2007 var att kunna rida fram Chimal ordentligt. Redan på första tävlingen för Chimal det året, på hans första 80km kunde jag rida fram honom ordentligt i alla gångarter och styra. Bilden nedan är från den framridningeen och jag var redan innan start sjukt glad. Självklart inte nöjd då vi kom dit för att bli godkända men ändå väldigt glad.

Jag & Chimal på Björkviksritten 80km 2007

Jag är glad att jag alltid satt flera mål med olika svårighetsgrad inför tävlingar och annat viktigt jag vill uppnå i mitt liv. Det kan göra att det där riktigt stora målet, det som är det slutgiltiga målet känns närmre och faktiskt uppnåeligt. För om målet känns utom räckvidd, för att det blir för tufft, hur ska du då orka sträva efter det? Varför ens försöka sträva efter något som känns ouppnåeligt. Så var noggrann med delmål med olika svårigheter som kan hjälpa till att hålla drivet igång. Det är de som gör att jag fortfarande tror att jag ska kunna komma i form och komma tillbaks till tävlingsbanorna igen, orka ta nya tag och kunna nå min dröm och mitt högsta mål om att bli bäst!

Jag ska tillbaks, min dröm och mitt mål ska jag komma att jobba efter igen, tyvärr inte tillsammans den jag tänkt men jag ska dit!

Perfektionist med kontrollbehov, på ett positivt sätt. Det en kommentar jag fått om mig själv en gång. Hur tar man en sån kommentar? Sammanhanget jag fick den i var efter en av klubbens tävlingar, jag hade varit veterinärgrindsansvarig för andra gången i mitt liv. Första gången var på en liten tävling där klasserna som arrangerades endast var prova på och CR. Vid denna tävling hade vi klasser upp till 80km, på en mycket större tävlingsplats med många fler ekipage i flera olika klasser. Kommentaren kom ifrån dommarna efter tävlingen när de presenterade sin utvärdering.

Lollo håller i klockan innan start på den första tävling jag var veterinärgrindsansvarig på. 

Det var när vi kom till området i utvärderingen som rörde veterinärgrinden och hur den fungerat under dagen. Det var då kommentaren att jag var en perfektionist med kontrollbehov kom, med tillägget på ett positivt sätt. Hur man tolkar en sån kommentar kring sig själv skiljer sig nog åt från person till person. I sammanhanget som den kom var att veterinärgrinden hade fungerat jätte bra och det kom inga negativa kommentarer. Som veternärgrindsansvarig och arrangör av tävlingen är det väldigt kul att höra positiva saker och inga negativa om sitt ansvarsområde.

MEN, hur tar man kommentaren? Den var menad på ett positivt sätt och efter att ha funderat lite kring domarnas kommentarer så är det precis så jag tar den. Varför? Jo, därför att vara en perfektionist med kontrollbehov kan vara något positivt. Jag vill inte när jag är ansvarig för veterinärgrinden att något bara händer, jag vill vara där och ha översikt på allt. För om, och i så fall när något går fel känner jag mig alltid ansvarig vad det än är. Jag ska finnas där för funktionärerna som jag "ansvarar" för, jag ska finnas som ett stöd för veterinärerna när det behövs om ryttare till exempel är otrevlig, jag ska se till så att alla äter och mår bra under dagen. Blir det något fel med tiderna så är jag nogrann med att det inte är någons fel, det är den mänskliga faktorn att det blir fel. Men jag lägger ändå felet på någon i mitt huvud, och det är jag själv. Funktionärer och Veterinärer klämmer in lite vila när ryttarna är ute på banan under Laxåritten där vi hade Lag SM sommaren 2014. Även här var jag veterinärgrindsansavrig.

Jag är huvudansvarig och det är mitt ansvar att det blir rätt. Därför blir jag en perfektionist med kontrollbehov, för att allt ska gå bra och alla i veterinärgrinden i slutet av dagen ska kunna känna att de gjort ett bra jobb. Att vi tillsamans har gjort ett bra jobb. Något att komma ihåg, som jag hoppas och tror att jag är bra på är att vara vara en perfektionist med kontrollbehov som samtidigt lyckas var trevlig och ha ett leende på läpparna. Det är bland det viktigaste enligt mig, att de som arrangerar tävlingar alltid är på brra humör eller i varje fall visar ett glatt humör utåt!

Mer vilande funktionerer och veternärer under Laxåritten 2014.

Det där med dopingklassade preparat, träning och tävling är en djungel av åsikter, förhållningssätt, rätt och fel. Vad och vem avgör vad som är vad i allt det här? Anledningen till det här inlägget kommer inte ifrån ridsportens sida utan från speedwayen men är fortfarande relevant för alla sporter. En av mina favorit speedwayförare har nämligen åkt dit för rattfylla, utanför banan, varken i tränings eller tävlingssammanhang, men ändå rattfylla. 

Det väckte tankar hos mig och jag har diskuterat det med pappa fram och tillbaka, det är alltid lättare att fördöma när någon man inte gillar, håller på eller känner hamnar/försätter sig i en sån här situation. Men när det kommer till sin egen favoritförare, ja då är det lite mer komplicerat. Det är fortfarande fel och jag avskyr att personen i fråga gör något så dumt, korkat eller hur man nu vill utrycka det, men han är ändå min favoritförare. I sommras testade en av Grand Prix förarna positivt för alkoholpåverkan någon timme innan start i en tävling där han planerat att köra. Hans straff blev klart för några vekcor sedan. Men hur blir följderna för den händelse som nu skett, inte i sammanhang med tävling utan här hemma i Sverige på en vanlig gata? Hur påverkas tävlandet av det inför den kommande säsongen? Påverkas det alls, hur kommer speedwayvärlden i form av lagledare osv. förhålla sig till det? Med tanke på att det är tredje gången denne person åker dit för rattfylla (senast 2007), vad blir följderna, OM det blir några?

Det får mig även att fundera på det här kring tävling med hästar. Då jag ofta är veterinärgrindsansvarig på min klubbs tävlingar och det har varit dopingkontroller de två senaste åren på tävlingar jag arbetat på vet jag att det alltid finns ett orosmment kring det för ryttare. De vet att de inte dopat hästen men tänk om? Och sen är det det där när det inte är tävling, är det okej att stoppa i hästen vad som helst under träningsperioder eftersom den inte ska tävla än på ett tag? Men tanken är ju ändå att den ska tävla. Själv har jag haft hästar som varit under behandling eller liknande för något under våren när hästen tävlar senare under säsongen. Du dopar inte hästen utan ger den en behandling som är nödvändig, som sedan gått ur systemet långt innan tävlingen genomförs. Men var dras gränsen till att doping är för nära inpå eller på något sätt kopplas ihop till att påverka träningen? Självklart finns det karenslistor som visar vad som är rätt och fel, men ändå. Hur ska man tänka själv. Är det okej att "dopa" sig själv som ryttare under träningsperioder för att ta sig igenom träningen? Vem tänker liksom på vad de stoppar i sig när de är förkylda och tränar/tävlar? Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat. Men tänker man på sånt som ryttare i vanliga fall?

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010. Jag red en CR med feber och superförkylning. Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så. 

Självklart tycker jag att speedwayföraren som startade dessa tankar hos mig har gjort fel och jag tycker inte att det bara ska borstas bort. Samtidigt vill jag inte att han blir avstängd och inte får köra och tävla. Hade jag tänkt likadant om jag inte träffat föraren och haft honom som favorit förare i flera år, om jag inte hade hållit på honom genom dåliga och bra perioder, om han bara var en bland alla andra. Eller om han var en utav de där förarna som jag inte tycker om, hade jag då tyckt att han skulle bli avstängd? Hur ska man tänka, vad är rätt, vad är fel och vem avgör det?!

Förarna på bilden har inte med texten att göra!

Nu med det fina vädret och att det är ljust längre på kvällarna har jag kommit gång lite med mina promenader igen. Det är inte nödvändigtvis långa promenader eller med högt tempo. Det kan det vara men oftast är det en stund för mig själv då jag pluggar in musiken, stänger av världen, njuter av lugnet och "tystnaden" i min ensamhet. De senaste gångerna har jag gått i Vretstorp, vilket brukar bli strax över 30 minuter jag är ute. Oftast känns det lite tråkigt att gå iväg men jag vet hur mycket jag älskar det och bara låter mina tankar försvinna iväg ett tag. För det mesta när jag börjar komma hemmåt igen känns det som om jag vill vara ute mycket längre, vara för mig själv i den friska luften med min musik.

Det är svårt att förklara den känsla jag får när jag är ute, det är lite av en känsla av frihet, om jag tänker på saker som är stressande och oroar mig är det inte lika jobbigt som annars. Det blir bara tankar bland allt annat för en stund. Vilken musik jag lyssnar på gör väldigt stor grej för mig. Om jag har fel musik på går jag bara och byter låt istället för att njuta. Jag vill ha lite lugn musik som jag bara känner att det här kan jag gå till hur länge som helst. Musik som väcker olika tankar, röster jag gillar, låtar som kanske får mig att tänka osv. Tack och lov för olika listor kan jag säga, om jag inte hade en speciell för att gå ut och gå vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Min lösning till att få stänga av en stund är sköna kläder, spotify och ett par hörlurar som låter dig stänga ute världen och bara vara för dig själv på alla sätt och vis en stund.

Klicka på bilden om ni är nyfikna på listan

Bilden tycker jag på ett tydligt sätt symboliserar många ryttares mentalitet och tankesätt, frågan är, är det ett bra och rätt sätt att tänka på? Jag förstår grejen och går ganska mycket åt det hållen texten säger. Så länge jag inte slår i huvudet och inte skadat mig så jag fysiskt inte KAN hoppa upp igen, ja, då hoppar jag upp. Men jag kan inte alltid säga att det varit till det positiva. Grejen med att inte hoppa upp när jag slagit i huvudet har jag lärt mig från alla år med hoppning, det finns en anledning till att du, om du trillar av på tävling inte får hoppa upp och fortsätta. Det är delvis för att om man slagit i huvudet så kan man bli snurrig efter en stund, inte alltid på en gång. Och en till smäll i huvudet strax efter kan få förädiska konsekvenser.

Men jag vill hoppa upp när jag trillat av, annars är chansen större att man blir rädd till nästa gång man ska upp på hästen. Grejen är att jag vet inte alltid om det varit bra, vissa smällar och skador som blivit hade kanske mått bra av att få vila lite och inte fortsätta arbeta. Ibland måste man tänka på vad som är bäst för kroppen. Men mentaliteten som bilden visar på tycker jag ändå speglar ryttare bra, vi är tuffa, ja vi blir rädda men vi biter ihop och vi fortsätter puscha. Jag tror det kan bidra till att personer som hållit på med hästar, hanterat och ridit dem mycket under sin uppväxt lär sig hantera svårigheter, motgångar, rädsla och även smärta på ganska hög nivå. Jag har kompisar som förundras över hur jag kunnat rida så långt med ett knä som är ganska pajt, och jag tänker alltid "vadå, det är bara smärta, det är bara att bita ihop och fortsätta". Mina kompisar tycker jag är knäpp som fortfarande håller på med hästar, ett antal hjärnskakningar, flera omkullridningar, landat i hinder och åkt ambulans efter att ha tappat känseln i hela nederdelen av kroppen. Men, det har aldrig varit en fråga om att sluta, bara en fråga om hur lång tid det tar innan man blir okej, från vissa saker bli man det aldrig. Sen avtrillningen som slutade med ambulans till akuten har jag fortfarande problem med ryggen och alla okullridningar, ja, de har satt sina spår i huvudet om man säger så.

Men det är bara att hoppa upp igen, annars är det ju bara att sluta. Så ja, metaliteten som bilden speglar är lite sned i tankesättet och inte alltid speciellt hälsosam men det är den många av oss hästmänniskor växer upp med, utan att ifrågasätta den och när vi gör det skakar vi på axlarna och fortsätter leva efter den. Varför? För att någon tryckt in det i våra huvuden eller för att vi väljer att göra det, ja det är nog olika, personligen väljer jag själv och lever efter min egen mentalitet, då mamma, som jag antar är den som skulle ha påverkat mig mest inom detta område tycker att jag borde vara försiktigare för det mesta, åka till akuten oftare än vad jag vill och kanske inte hoppa upp igen, min åsikt till bilden? Jag har inget emot att leva efter den sortens mentalitet och kan förstå de som lär ut den, det handlar om att bygga upp ett starkt psyke, om det är bra och hälsosamt, ja det får man nog stå för själv beroende hur man hanterar tankesättet...

Ebba och jag pratade lite om ridningen på senaste styrelsemötet då hon undrade om jag kune vara med i en studie hon gör för sin C-uppsats, om distansryttare. Hon frågade om jag kunde vara med och mitt svar var kort att jag inte tävlat på flera år. Men hon ville ändå att jag skulle vara med då jag fortfarande rider regelbundet och är med på klubbmästerskap och sånt. Då kom vi i varje fall in på att jag rider typ bara fyra gånger i veckan och typ en timme åt gången just nu vilket enligt mig är ingenting. Och Ebba sa något i stil med att det är för att man inte har något att träna för.

Det stämmer så sjukt bra in på mig just nu, sedan jag pensionerade hästarna ifrån tävlingar har jag liksom inte haft något att träna för, jag tänkte på det häromdagen när jag satt och jobbade med Chimal på banan, varför träna honom för att bli bättre liksom, vi skulle lika gärna bara kunna hobby rida i skogen typ jämt, jag menar det är knappast så att han måste vara stark för något. Visst skulle det vara kul att kunna rida någon prova på eller CR nästa år men för det måste jag gå ner i vikt, och hinna med honom mer än vad jag gör nu. Grejen är att jag tappar liksom sugen väldigt mycket när jag inte har något att träna för, jag behöver mål att uppnå eller projekt att jobba på. Ge mig en galen unghäst och säg att den ska bli bättre, ja då har man ett mål. Men Chimal da? Ja vad har vi för mål? Det är faktiskt sjukt deprmerande...

Det är inte svårt att trotsa minusgraderna och den djupa snön, rida en halvmil för att komma till en bra backe att träna i mindre än en timme och sedan bege sig halvmilen hem igen när man har

mål och en tävlingsäsong att se fram emot!