Igår arrangerade vi (Nerikes Distansryttarklubb) Finnerödjaritten. Den går som namnet säger i Finnerödja, på deras hembyggdsgård. Vi har varit där i flera år nu och det går suveränt att ha mindre tävlingar där. Vi har en gång provat att ha tävlingsklass men annars håller vi oss till CR och Prova På klasser. Igår hade vi 50km CR, 40km CR, och 20km PP. Det gick att anmäla sig till 30km PP men i den klassen hade v inga starter. Det blev strax under 30 starter igår. Ett trevligt startfält med endast två uteslutningar under dagen. Flera unghästar och hästar som startade för första gången men även en del veteraner. De två hingstar som jag tycker är Sveriges finaste distanshingstar, Sokrates och Mamba var på plats och båda två och CR godkänt. En bra dag med lite halvdant väder och bra kommentarer ifrån ryttare, groomar, veterinärer och domare blev det. Det är alltid roligt!

Bilderna är en blandning av de jag tagit och Gunilla i kubben!

Lite från förbesiktningarna:

Först är det en bild från bangenomgången för 50km CR

Och från bangenomgången för 40km CR och 20km PP

Jag & Göran Söderström (Dommare)

Blandad kompott från veterinärgrinden på förmiddagen

Och här ser ni den fina Hingsten Mamba på framridningen!

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

Kom in lite på det ämnet tankemässigt när jag skrev inlägget Dopingklassade preparat, träning & tävling. I sammanhanget kring ryttarna och "doping": "Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat" började jag fundera kring att det nog är väldigt olika hur man gör kring att tävla och prestera med sjukdom och skador samt hur man hanterar det. 

Jag själv har alltid varit ganska tuff mot mig själva i dessa sammanhang. När jag spelade fotboll och när jag tävlat och tränat hoppning och distansritt. Det krävs en del för att stoppa mig. Citatet ovan från inlägget kring doping är om Rönningeritten 2010 då jag blev superförkyld med feber och allt inför Ceasars första CR. Envis som jag är så bestämmde jag mig för att rida ändå och sa till min mamma på morgonen att jag mådde mycket bättre och lovade att bryta om det blev för jobbigt. Jag var inte speciellt pigg men tävlade hela tävlingen och kom i mål relativt pigg. Jag hade feber under hela dagen, red med näsdukar i fickan och använde varken nässpray och hostmedicin då jag inte hade kollat karensen på det för ryttare. Efter tävlingen när jag lindade benen på Ceasar för hemresa, när jag stallde mig upp så höll jag på att dimpa rätt på rumpan, som tur var stod mamma precis bakom mig, allt började bara snurra. Tävla med förkylning och feber är kanske inte det smartaste men jag är envis och skulle göra om det igen.

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010.  Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så.

Att jag själv skulle tävla med sjukdom gör även att jag själv känner att jag inte kan säga till någon att de inte bör göra det. Det hände i sommras när jag groomade en kompis på en CR. Hon var förkyld, hon berättade dock inte att hon antagligen hade feber. Jag förklarade läget i bilen på väg till tävlingen och att hon var tvungen att säga till om det blev för jobbigt. Men jag kunde knappast säga att hon inte borde tävla sjuk, jag hade ju gjort precis just det. Denna dag var det nog inte bra för henne att tävla, hon kolapsade efter tävlingen och måde väldigt dåligt. Hon fick ligga i skuggan en bra stund och kunde i princip inte ens sätta sig upp. Vad som gjorde att hennes kropp inte klarade av det vet inte jag och jag tycker inte det är smart att tävla eller prestera sjuk. Men jag kan inte säga mycket om det.

När det kommer till skador är jag också envis. När jag spelade fotboll brukade jag strunta i mindre stukningar och när mitt knä gav upp. Mitt knä kunde och kan vid hög ansträgning bara ge vika. De stukningar jag spelat på har jag också fått ta igen för, jag har nu för tiden väldigt lätt att stuka fötterna och få ont på grund av det. Mitt knä har jag ignorerat både på plan och i sadeln i flera år. Jag är bättre på att var uppmärksam kring det nu när jag inte tävlar för jag ser ingen anledning att överanstränga det. Men när jag tävlade så struntade jag i det. Det började göra ont efter några mil och sen fortsatte det att bli värre och värre under tävlingen. Verktabletter hjälpte inte, och ja, jag kunde gnälla mycket kring det, men aldrig att jag hade brutit för det, varför? Om jag hade gjort det en gång så var det ju ingen ide att fortsätta tävla för det gjorde alltid så ont att jag knappt kunde stå på det.

  Trött och har ont i knät efter ett par mil i sadeln och några kvar

Jag tror det är olika hur man hanterar tävling och att prestera med sjukdom och skador. Till och börja med måste man vara envis, vara beredd att ge det som krävs, och vara redo för konsekvenserna. Ångrar jag den press jag satt på min kropp som idag tar ut sin rätt. Nej. Kommer jag ta hänsyn till det i fortsättningen när jag vill uppnå eller klara något, antagligen inte. Varför? Det är den jag är. Men för att utsätta sig för dessa saker och klara det anser jag att det krävs en stark mentalitet, en mentalitet som jag ser mer och mer att inte alla har. Den kan självklart byggas upp men man måste vara stark för det och redo att ge upp mycket, vilket ibland innebär att kroppen kan ta stryk inför framtiden. Alla klarar inte det, vilket antagligen kan vara bra men jag kommer aldrig ångra den press jag satt på mn kropp och jag kommer inte tveka på att göra det igen, för jag har den mentaliteten, jag själv och min kropp ska inte stå ivägen för något jag vill ha.

Prisutdelning med Chimal, Björkviksritten 2009

Årets första tävling är i morgon. Den är bara några mil från mig och räknas därför som en tävling i hemmaområdena. Jag ska så klart inte tävla men jag ska dit! En vän till mig som började tävla i distansritt förra året och då gjorde sina fyra första starter ska rida och jag ska med och grooma åt henne. Dessutom ska en annan kompis med och grooma så jag blir inte själv i bilen. Rida ska Erica göra på sitt varmblodssto Donna och grooma ska jag och Sofia göra.

Vi är alla med i Nerikes distansryttarklubb och träffas med jämna mellanrum. Det ska bli så roligt att få komma ut på en tävling även om det kommer vara kallt och "bara" är en CR på 40 eller 50km. Jag och Sofia kommer ha roligt i bilen i varje fall, vi pratar alltid massor, men inte om hästar... Nej, Sofia är en av de få vänner jag har som är lika om inte ännu mer galen fantasy. Det innebär att vi kan spendera väldigt lång tid åt att diskutera The Hobbit och Sagan on Ringen, vilket vi säkert kommer göra i morgon. Hoppas på en bra och trevlig dag i morgon!

   Jag & Rezy på framridning (80km, 2010) på samma tävlingsplats som vi ska till i morgon!

Chimal har alltid varit svår att träna och rida på hemmaplan. När jag började rida honom kunde jag inte rida ut själv, inte för att jag inte fick stopp på honom eller liknande, nej, jag kom inte ens av gårdsplanen. Chimal stod alltid rakt upp på bakbenen när jag försökte rida av gårdsplanen, han vägrade gå någonstans. Hade jag sällskap och någon som red framför gick han. Men träna och rida ut själv måste man ju kunna göra för att rida distans. Öppenbarligen löste vi det eftersom jag näst intill alltid rider själv sen flera år tillbaka, har tävlat Chimal på internationell nivå och även ridit hela tävlingar själv. Jag började med att alltid ha med vår dåvarande hund Freja när jag red. Hon gick att ha lös var som helst för hon lyssnade kklockrent på röstkomandon, även när man satt till häst. Så med henne framför kunde jag rida ut i skogen på stigar med Chimal.

Första gången jag var ute och distanstränade med någon annan än mamma och Bosse, här kunde jag fortfarande inte komma av gårdsplanen om jag red själv men med sällskap gick det jätte bra.

Det var så jag började, så småning om kunde jag om jag gick med Chimal ett par hundra meter hemirån och sedan satt upp rida på en liten travbana som finns i skogen själv. Travbanan är en halvkolimeter och med ett fint packat sandlager. Perfekt för att rida på. När jag kunde börja rida till den och på den själv kunde jag börja rida så lånt som en mil själv. Vilket innebär 10 varv åt varje håll på travbanan, då blev det en mil. Det gjorde jag ungefär en gång i veckan under en periodm sjukt tråkigt men jag var så glad för att vi kommit så långt och både jag och Chimal fick bra mental träning av det. Så småningom kunde jag börja rida ut själv men fick hoppas av flera gånger under ridturerna. Så fort Chimal blev minsta lilla rädd eller orolig för något reste han sig, slängde sig och vände i en och samma rörelse. Att säga till honom och ving ahonom gick inte, han reste sig bara högre och högre.

Denna bilden är inför en träning för några år sedan, inför 2010 eller 2011 tror jag. Vid den här tiden hade jag tränat själv i flera år...

Det var i denna veva vi startade vår första tävling, jag startade utan att veta om jag kunde få sällskap eller inte, vilket inenbar att jag kunde få gå en väldig massa i värsta fall. Men under de fem milen behövde jag endst hoppa av två gånger vid två gårdar, trots att jag red helt själv bitvis. Chimal skötte sig klocrent och efter det gick det bättre och bättre hemma med. Nu för tiden, 9 år senare när Chimal blir rädd och gör sina resningar, kastar sig och vänder, ilekt är tters sällan så kan jag med lite övertalning få honom att gå, och jag är kvar uppsutten. Det händer att jag hoppar av, mestadels för att göra allt lite säkrare. Det var länge sedan, år sedan jag inte kunde få Chimal att gå förbi något. en oavsett hur bra han än sköter sig hemma är han alltid bättre på tävling. Varför? Bra fråga men det är han, han lyssnar bättre, han struntar i andra hästar. Inte ens när vi åkt med två hästar hemmifrån, där Chimal gärna håller sig nära de andra i skogen så bryr han sig inte när vi kommer till tävling. På träning hemma vill han inte gå ifrån den andra hästen, det går men krävs en del övertalande, på tävling tittar han knappt åt samma häst. Det är han och jag, vi är på tävling och på tävling gäller det. Det har alltid varit som att han inser att det är vi, vi är själva och vi gör det tillsammans. Vilket gjort att han sköter sig bättre på tävling. Men det skiljer sig så klart åt, jag har nämligen tävlat hästar som är precis tvärt om!

Chimals första 80km, andra året jag tävlade honom. Från vintern 2005/2006 då jag inte ens kom över gårdsplanen kunde jag våren 2007 rida Chimals första 80km helt ensam. Han skötte sig fenomenalt mycket bätttre än vad han gjorde hemma..

Perfektionist med kontrollbehov, på ett positivt sätt. Det en kommentar jag fått om mig själv en gång. Hur tar man en sån kommentar? Sammanhanget jag fick den i var efter en av klubbens tävlingar, jag hade varit veterinärgrindsansvarig för andra gången i mitt liv. Första gången var på en liten tävling där klasserna som arrangerades endast var prova på och CR. Vid denna tävling hade vi klasser upp till 80km, på en mycket större tävlingsplats med många fler ekipage i flera olika klasser. Kommentaren kom ifrån dommarna efter tävlingen när de presenterade sin utvärdering.

Lollo håller i klockan innan start på den första tävling jag var veterinärgrindsansvarig på. 

Det var när vi kom till området i utvärderingen som rörde veterinärgrinden och hur den fungerat under dagen. Det var då kommentaren att jag var en perfektionist med kontrollbehov kom, med tillägget på ett positivt sätt. Hur man tolkar en sån kommentar kring sig själv skiljer sig nog åt från person till person. I sammanhanget som den kom var att veterinärgrinden hade fungerat jätte bra och det kom inga negativa kommentarer. Som veternärgrindsansvarig och arrangör av tävlingen är det väldigt kul att höra positiva saker och inga negativa om sitt ansvarsområde.

MEN, hur tar man kommentaren? Den var menad på ett positivt sätt och efter att ha funderat lite kring domarnas kommentarer så är det precis så jag tar den. Varför? Jo, därför att vara en perfektionist med kontrollbehov kan vara något positivt. Jag vill inte när jag är ansvarig för veterinärgrinden att något bara händer, jag vill vara där och ha översikt på allt. För om, och i så fall när något går fel känner jag mig alltid ansvarig vad det än är. Jag ska finnas där för funktionärerna som jag "ansvarar" för, jag ska finnas som ett stöd för veterinärerna när det behövs om ryttare till exempel är otrevlig, jag ska se till så att alla äter och mår bra under dagen. Blir det något fel med tiderna så är jag nogrann med att det inte är någons fel, det är den mänskliga faktorn att det blir fel. Men jag lägger ändå felet på någon i mitt huvud, och det är jag själv. Funktionärer och Veterinärer klämmer in lite vila när ryttarna är ute på banan under Laxåritten där vi hade Lag SM sommaren 2014. Även här var jag veterinärgrindsansavrig.

Jag är huvudansvarig och det är mitt ansvar att det blir rätt. Därför blir jag en perfektionist med kontrollbehov, för att allt ska gå bra och alla i veterinärgrinden i slutet av dagen ska kunna känna att de gjort ett bra jobb. Att vi tillsamans har gjort ett bra jobb. Något att komma ihåg, som jag hoppas och tror att jag är bra på är att vara vara en perfektionist med kontrollbehov som samtidigt lyckas var trevlig och ha ett leende på läpparna. Det är bland det viktigaste enligt mig, att de som arrangerar tävlingar alltid är på brra humör eller i varje fall visar ett glatt humör utåt!

Mer vilande funktionerer och veternärer under Laxåritten 2014.

Det där med dopingklassade preparat, träning och tävling är en djungel av åsikter, förhållningssätt, rätt och fel. Vad och vem avgör vad som är vad i allt det här? Anledningen till det här inlägget kommer inte ifrån ridsportens sida utan från speedwayen men är fortfarande relevant för alla sporter. En av mina favorit speedwayförare har nämligen åkt dit för rattfylla, utanför banan, varken i tränings eller tävlingssammanhang, men ändå rattfylla. 

Det väckte tankar hos mig och jag har diskuterat det med pappa fram och tillbaka, det är alltid lättare att fördöma när någon man inte gillar, håller på eller känner hamnar/försätter sig i en sån här situation. Men när det kommer till sin egen favoritförare, ja då är det lite mer komplicerat. Det är fortfarande fel och jag avskyr att personen i fråga gör något så dumt, korkat eller hur man nu vill utrycka det, men han är ändå min favoritförare. I sommras testade en av Grand Prix förarna positivt för alkoholpåverkan någon timme innan start i en tävling där han planerat att köra. Hans straff blev klart för några vekcor sedan. Men hur blir följderna för den händelse som nu skett, inte i sammanhang med tävling utan här hemma i Sverige på en vanlig gata? Hur påverkas tävlandet av det inför den kommande säsongen? Påverkas det alls, hur kommer speedwayvärlden i form av lagledare osv. förhålla sig till det? Med tanke på att det är tredje gången denne person åker dit för rattfylla (senast 2007), vad blir följderna, OM det blir några?

Det får mig även att fundera på det här kring tävling med hästar. Då jag ofta är veterinärgrindsansvarig på min klubbs tävlingar och det har varit dopingkontroller de två senaste åren på tävlingar jag arbetat på vet jag att det alltid finns ett orosmment kring det för ryttare. De vet att de inte dopat hästen men tänk om? Och sen är det det där när det inte är tävling, är det okej att stoppa i hästen vad som helst under träningsperioder eftersom den inte ska tävla än på ett tag? Men tanken är ju ändå att den ska tävla. Själv har jag haft hästar som varit under behandling eller liknande för något under våren när hästen tävlar senare under säsongen. Du dopar inte hästen utan ger den en behandling som är nödvändig, som sedan gått ur systemet långt innan tävlingen genomförs. Men var dras gränsen till att doping är för nära inpå eller på något sätt kopplas ihop till att påverka träningen? Självklart finns det karenslistor som visar vad som är rätt och fel, men ändå. Hur ska man tänka själv. Är det okej att "dopa" sig själv som ryttare under träningsperioder för att ta sig igenom träningen? Vem tänker liksom på vad de stoppar i sig när de är förkylda och tränar/tävlar? Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat. Men tänker man på sånt som ryttare i vanliga fall?

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010. Jag red en CR med feber och superförkylning. Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så. 

Självklart tycker jag att speedwayföraren som startade dessa tankar hos mig har gjort fel och jag tycker inte att det bara ska borstas bort. Samtidigt vill jag inte att han blir avstängd och inte får köra och tävla. Hade jag tänkt likadant om jag inte träffat föraren och haft honom som favorit förare i flera år, om jag inte hade hållit på honom genom dåliga och bra perioder, om han bara var en bland alla andra. Eller om han var en utav de där förarna som jag inte tycker om, hade jag då tyckt att han skulle bli avstängd? Hur ska man tänka, vad är rätt, vad är fel och vem avgör det?!

Förarna på bilden har inte med texten att göra!

Även om jag själv inte ska tävla under året innebär det inte att jag inte ser fram emot tävlingssäsongen. Det finns andra sätt man kan se fram emot den på. Genom att potentiellt grooma, vara funktionär eller bara åka och titta på tävlingar. De tävlingar jag antagligen kommer vara funktionär på är Finnerödjaritten i april och Laxåritten i juli som min egen klubb arrangerar. Om jag av någon anledning skulle ta mig ut med en häst, vilket är otroligt, skulle det väl vara på någon av våra egna tävlingar. Men antagligen kommer jag vara funktionär.

Sen arrangeras Nordisk Baltiska Mästerskapen i Sverige på A9-Ritten i år vilket inte är långt bort från oss. Det tar ungefär en timme att åka dit, kanske en och en halv vilket inte är farligt. Antingen åker jag dit som publik och hejar på svenskarna och förhoppningsvis några från klubben eller så ställer jag även där upp som funktionär. Tanken är i varje fall att åka dit. Förutom det är det även Lag SM på Billingeritten i år, vilket inte heller är speciellt långt bort. Jag har redan, i från klubbens sida tagit på mig att försöka dra ihop ett lag från oss. Så dit kommer jag nog att åka för att hjälpa till och grooma lite. Förutom det är det nog inte någon speciellt tävling jag ser fram emot, vem vet jag kanske åker iväg på någon mer tävling men det får framtiden utvisa. Oavsett är det kul att årets tävlingssäsong inte är långt bort, bara strax över en månad kvar innan första tävlingen är i mars!

En bild jag tog på Victoria Boberg (nu för tiden landslagsryttare i Svenska YR laget) dagen innan EM i Oviedo, Spanien 2008 vid målgången!