Kom in lite på det ämnet tankemässigt när jag skrev inlägget Dopingklassade preparat, träning & tävling. I sammanhanget kring ryttarna och "doping": "Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat" började jag fundera kring att det nog är väldigt olika hur man gör kring att tävla och prestera med sjukdom och skador samt hur man hanterar det. 

Jag själv har alltid varit ganska tuff mot mig själva i dessa sammanhang. När jag spelade fotboll och när jag tävlat och tränat hoppning och distansritt. Det krävs en del för att stoppa mig. Citatet ovan från inlägget kring doping är om Rönningeritten 2010 då jag blev superförkyld med feber och allt inför Ceasars första CR. Envis som jag är så bestämmde jag mig för att rida ändå och sa till min mamma på morgonen att jag mådde mycket bättre och lovade att bryta om det blev för jobbigt. Jag var inte speciellt pigg men tävlade hela tävlingen och kom i mål relativt pigg. Jag hade feber under hela dagen, red med näsdukar i fickan och använde varken nässpray och hostmedicin då jag inte hade kollat karensen på det för ryttare. Efter tävlingen när jag lindade benen på Ceasar för hemresa, när jag stallde mig upp så höll jag på att dimpa rätt på rumpan, som tur var stod mamma precis bakom mig, allt började bara snurra. Tävla med förkylning och feber är kanske inte det smartaste men jag är envis och skulle göra om det igen.

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010.  Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så.

Att jag själv skulle tävla med sjukdom gör även att jag själv känner att jag inte kan säga till någon att de inte bör göra det. Det hände i sommras när jag groomade en kompis på en CR. Hon var förkyld, hon berättade dock inte att hon antagligen hade feber. Jag förklarade läget i bilen på väg till tävlingen och att hon var tvungen att säga till om det blev för jobbigt. Men jag kunde knappast säga att hon inte borde tävla sjuk, jag hade ju gjort precis just det. Denna dag var det nog inte bra för henne att tävla, hon kolapsade efter tävlingen och måde väldigt dåligt. Hon fick ligga i skuggan en bra stund och kunde i princip inte ens sätta sig upp. Vad som gjorde att hennes kropp inte klarade av det vet inte jag och jag tycker inte det är smart att tävla eller prestera sjuk. Men jag kan inte säga mycket om det.

När det kommer till skador är jag också envis. När jag spelade fotboll brukade jag strunta i mindre stukningar och när mitt knä gav upp. Mitt knä kunde och kan vid hög ansträgning bara ge vika. De stukningar jag spelat på har jag också fått ta igen för, jag har nu för tiden väldigt lätt att stuka fötterna och få ont på grund av det. Mitt knä har jag ignorerat både på plan och i sadeln i flera år. Jag är bättre på att var uppmärksam kring det nu när jag inte tävlar för jag ser ingen anledning att överanstränga det. Men när jag tävlade så struntade jag i det. Det började göra ont efter några mil och sen fortsatte det att bli värre och värre under tävlingen. Verktabletter hjälpte inte, och ja, jag kunde gnälla mycket kring det, men aldrig att jag hade brutit för det, varför? Om jag hade gjort det en gång så var det ju ingen ide att fortsätta tävla för det gjorde alltid så ont att jag knappt kunde stå på det.

  Trött och har ont i knät efter ett par mil i sadeln och några kvar

Jag tror det är olika hur man hanterar tävling och att prestera med sjukdom och skador. Till och börja med måste man vara envis, vara beredd att ge det som krävs, och vara redo för konsekvenserna. Ångrar jag den press jag satt på min kropp som idag tar ut sin rätt. Nej. Kommer jag ta hänsyn till det i fortsättningen när jag vill uppnå eller klara något, antagligen inte. Varför? Det är den jag är. Men för att utsätta sig för dessa saker och klara det anser jag att det krävs en stark mentalitet, en mentalitet som jag ser mer och mer att inte alla har. Den kan självklart byggas upp men man måste vara stark för det och redo att ge upp mycket, vilket ibland innebär att kroppen kan ta stryk inför framtiden. Alla klarar inte det, vilket antagligen kan vara bra men jag kommer aldrig ångra den press jag satt på mn kropp och jag kommer inte tveka på att göra det igen, för jag har den mentaliteten, jag själv och min kropp ska inte stå ivägen för något jag vill ha.

Prisutdelning med Chimal, Björkviksritten 2009

Det där med dopingklassade preparat, träning och tävling är en djungel av åsikter, förhållningssätt, rätt och fel. Vad och vem avgör vad som är vad i allt det här? Anledningen till det här inlägget kommer inte ifrån ridsportens sida utan från speedwayen men är fortfarande relevant för alla sporter. En av mina favorit speedwayförare har nämligen åkt dit för rattfylla, utanför banan, varken i tränings eller tävlingssammanhang, men ändå rattfylla. 

Det väckte tankar hos mig och jag har diskuterat det med pappa fram och tillbaka, det är alltid lättare att fördöma när någon man inte gillar, håller på eller känner hamnar/försätter sig i en sån här situation. Men när det kommer till sin egen favoritförare, ja då är det lite mer komplicerat. Det är fortfarande fel och jag avskyr att personen i fråga gör något så dumt, korkat eller hur man nu vill utrycka det, men han är ändå min favoritförare. I sommras testade en av Grand Prix förarna positivt för alkoholpåverkan någon timme innan start i en tävling där han planerat att köra. Hans straff blev klart för några vekcor sedan. Men hur blir följderna för den händelse som nu skett, inte i sammanhang med tävling utan här hemma i Sverige på en vanlig gata? Hur påverkas tävlandet av det inför den kommande säsongen? Påverkas det alls, hur kommer speedwayvärlden i form av lagledare osv. förhålla sig till det? Med tanke på att det är tredje gången denne person åker dit för rattfylla (senast 2007), vad blir följderna, OM det blir några?

Det får mig även att fundera på det här kring tävling med hästar. Då jag ofta är veterinärgrindsansvarig på min klubbs tävlingar och det har varit dopingkontroller de två senaste åren på tävlingar jag arbetat på vet jag att det alltid finns ett orosmment kring det för ryttare. De vet att de inte dopat hästen men tänk om? Och sen är det det där när det inte är tävling, är det okej att stoppa i hästen vad som helst under träningsperioder eftersom den inte ska tävla än på ett tag? Men tanken är ju ändå att den ska tävla. Själv har jag haft hästar som varit under behandling eller liknande för något under våren när hästen tävlar senare under säsongen. Du dopar inte hästen utan ger den en behandling som är nödvändig, som sedan gått ur systemet långt innan tävlingen genomförs. Men var dras gränsen till att doping är för nära inpå eller på något sätt kopplas ihop till att påverka träningen? Självklart finns det karenslistor som visar vad som är rätt och fel, men ändå. Hur ska man tänka själv. Är det okej att "dopa" sig själv som ryttare under träningsperioder för att ta sig igenom träningen? Vem tänker liksom på vad de stoppar i sig när de är förkylda och tränar/tävlar? Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat. Men tänker man på sånt som ryttare i vanliga fall?

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010. Jag red en CR med feber och superförkylning. Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så. 

Självklart tycker jag att speedwayföraren som startade dessa tankar hos mig har gjort fel och jag tycker inte att det bara ska borstas bort. Samtidigt vill jag inte att han blir avstängd och inte får köra och tävla. Hade jag tänkt likadant om jag inte träffat föraren och haft honom som favorit förare i flera år, om jag inte hade hållit på honom genom dåliga och bra perioder, om han bara var en bland alla andra. Eller om han var en utav de där förarna som jag inte tycker om, hade jag då tyckt att han skulle bli avstängd? Hur ska man tänka, vad är rätt, vad är fel och vem avgör det?!

Förarna på bilden har inte med texten att göra!

Jag är en väldigt frusen person, vilket inte är kul under denna tid på året. Jag fick en kommentar ifrån Melina med flera bra tips för att hålla värmen under ridturerna:

För att fötterna inte ska frysa sönder helt och hållet, finns nog bara en lösning. Minst 2 storlekar för stora skor så man får plats med en extra sula och riktigt tjocka sockar och lite luft. Och sen absolut inte ha bomullsstrumpor, bomull kyler. Helst bör man ha flera lager ullsockar och fortfarande ha plats kvar i skorna. Annars blir det lika kallt om fötterna ändå. Luften i skon hjälper till att isolera mot kylan.
Och lägga pengar på ett riktigt bra underställ (gärna i merinoull) och ett par soft -eller corkshell ridbyxor. Och om det behövs komplettera med en ridkjol.

Jag använder mig av nästan allt det där men det finns något jag ogärna använder. Det är de riktigt tjocka kläderna så som ridkjol eller termobyxor. Det kanske verkar underligt då jag är en frusen människa men jag avskyr att använda mig utan de tjockaste ytterplaggen och använder dem endast när det är absolut nödvändigt. Varför? Jag har alltid tyckt ila om det då jag känner mig osmidig och klupig i kläderna. Det började när jag red min ponny Pysen och den inställningen blev bara värre när jag fick Chimal. Att ha tjocka termobyxor som kunde hindra rörelser, om så bara ytterst lite var inte på tal under de första åren jag hade honom. Nej, jag frös. Anledningen var för att jag var tvungen att vara smidig, kunna hoppa av när, var och hur som helst från honom. Mitt i en resning om det var så. Det hände många gånger att jag var tvungen att göra det och sedan dess har jag fått avsmak för de tjockare vinterkläderna.

Självklart använder jag dem ibland idag, men det är inte ofta och det beror på vad jag ska göra när jag rider. Ska jag hålla tempo i ridningen rider jag aldrig med tjocka kläder, då fryster jag tills jag får upp värmen av mig själv i ridningen. Men ska jag endast skritta, ja då åker termobyxorna på ibland. Men som det är nu, när jag rider så pass mycket barbacka undviker jag att ha mer på benen än underställ och ridbyxor, jag vill inte känna mig som en michelingubbe när jag rider utan sadel, nej, så smidig det går tack. Ja det innebär att jag fryser i onödan ibland men jag antar att det blivit en vana som jag än så länge inte ändrat på...

På båda bilderna är det flera minusgrader ute, men jag har envist ridbyxor på mig. Bilden på mig och Rezy är under en intervalträning och den andra är mamma på Rezy och jag på Chimal påväg för att intervallträna. Man ser ganska bra på mamma att det är riktigt kallt ute men, ja, jag har betydligt mindre kläder på mig.

Bilden tycker jag på ett tydligt sätt symboliserar många ryttares mentalitet och tankesätt, frågan är, är det ett bra och rätt sätt att tänka på? Jag förstår grejen och går ganska mycket åt det hållen texten säger. Så länge jag inte slår i huvudet och inte skadat mig så jag fysiskt inte KAN hoppa upp igen, ja, då hoppar jag upp. Men jag kan inte alltid säga att det varit till det positiva. Grejen med att inte hoppa upp när jag slagit i huvudet har jag lärt mig från alla år med hoppning, det finns en anledning till att du, om du trillar av på tävling inte får hoppa upp och fortsätta. Det är delvis för att om man slagit i huvudet så kan man bli snurrig efter en stund, inte alltid på en gång. Och en till smäll i huvudet strax efter kan få förädiska konsekvenser.

Men jag vill hoppa upp när jag trillat av, annars är chansen större att man blir rädd till nästa gång man ska upp på hästen. Grejen är att jag vet inte alltid om det varit bra, vissa smällar och skador som blivit hade kanske mått bra av att få vila lite och inte fortsätta arbeta. Ibland måste man tänka på vad som är bäst för kroppen. Men mentaliteten som bilden visar på tycker jag ändå speglar ryttare bra, vi är tuffa, ja vi blir rädda men vi biter ihop och vi fortsätter puscha. Jag tror det kan bidra till att personer som hållit på med hästar, hanterat och ridit dem mycket under sin uppväxt lär sig hantera svårigheter, motgångar, rädsla och även smärta på ganska hög nivå. Jag har kompisar som förundras över hur jag kunnat rida så långt med ett knä som är ganska pajt, och jag tänker alltid "vadå, det är bara smärta, det är bara att bita ihop och fortsätta". Mina kompisar tycker jag är knäpp som fortfarande håller på med hästar, ett antal hjärnskakningar, flera omkullridningar, landat i hinder och åkt ambulans efter att ha tappat känseln i hela nederdelen av kroppen. Men, det har aldrig varit en fråga om att sluta, bara en fråga om hur lång tid det tar innan man blir okej, från vissa saker bli man det aldrig. Sen avtrillningen som slutade med ambulans till akuten har jag fortfarande problem med ryggen och alla okullridningar, ja, de har satt sina spår i huvudet om man säger så.

Men det är bara att hoppa upp igen, annars är det ju bara att sluta. Så ja, metaliteten som bilden speglar är lite sned i tankesättet och inte alltid speciellt hälsosam men det är den många av oss hästmänniskor växer upp med, utan att ifrågasätta den och när vi gör det skakar vi på axlarna och fortsätter leva efter den. Varför? För att någon tryckt in det i våra huvuden eller för att vi väljer att göra det, ja det är nog olika, personligen väljer jag själv och lever efter min egen mentalitet, då mamma, som jag antar är den som skulle ha påverkat mig mest inom detta område tycker att jag borde vara försiktigare för det mesta, åka till akuten oftare än vad jag vill och kanske inte hoppa upp igen, min åsikt till bilden? Jag har inget emot att leva efter den sortens mentalitet och kan förstå de som lär ut den, det handlar om att bygga upp ett starkt psyke, om det är bra och hälsosamt, ja det får man nog stå för själv beroende hur man hanterar tankesättet...

Jag vet att flera av er säkert kan sucka över att jag lägger upp en video igen, och inte minst en med One Direction. MEN snälla ha överseende med den här, det är ingen musik och grejen är inte vilka som är med i videon utan vad den handlar om.

Personen som gjort den har gjort ett helt otroligt jobb med den enligt mig och det är BUDSKAPET i den som är viktigt, förebilder och den press vi lägger på folk i och med den titeln. En förebild för mig är någon jag kan se upp till och sträva efter att bli, inte en person som är perfekt utan som utifrån sitt icke perfekta liv har lyckats, att personen kämpat sig dit den är, fortsätter kämpa igenom allt, alla motgångar och allt hat den kan utsättas för och fortsätter bli bättre. Det är en förebild för mig, något som jag kan sträva efter.

Titta på videon, hela videon, lyssna på budskapet, fundera över vad tjejen säger och bara tänkt på hur du ser på förebilder och kändisar när de gör misstag och korkade saker! Sprid den gärna för jag tycker det är här något som är viktigt att tänka på i dagens samhälle!

Eftersom jag i pincip inte tävlar längre har jag inte haft speciellt brottom med att läsa in mig på de TR ändringar som kommit men har sett en del om dem på facebook. Det jag reagerat mest över är ändringen kring besiktning utav hästen. Som jag förstått det (har inte läst in mig på det än) Så är det i de gemmensamma TR:et, det som gäller alla grenar som det ändrats kring detta. Det ska tydligen vara så att den som visar hästen i besiktning på tävling ska bära hjälm om jag förstått det rätt, det har så klart väckt mycket tankar, funderingar och åsikter hos distansryttare.

En distanshäst som går tävlingsklass besiktas mellan tre till sex gånger på en tävlingsdag. Många gånger är det ryttaren själv som besiktar hästen under hela tävlingen och bär då oftast hjälm då han/hon inte hunnit ta av sig denna. Men i förbesiktningen har jag själv ALDRIG burit hjälm och när någon annan än ryttaren själv besiktar hästen vilket är väldigt vanligt inom distansridning så bär så klart inte de heller hjälm då de inte har med sig ridutrustning. Det blir intressant att se hur det här kommer utveckla sig, vad det innebär för distansridningen och om inte bara ryttarna kommer bära hjälm på tävling utan även groomarna som aldrig är uppsutten på hästen.

Här har jag hjälm (och säkerhetsväst) på mig när jag besiktar Chimal på YR-SM 2009 då jag bara hunnit tagit av honom utrustningen efter att ha averkat första slingan på 40km.

Här är jag med Chimal i förbesiktningen innan hans sista internationella start, eftersom det fortfarande är ett bra tag kvar till start har jag ingen hjälm på mig.

Här besiktar jag Kristall åt Liza Sundberg i Tjeckien 2006 på YR-EM, eftersom jag groomade på denna tävling och endast besiktade Kristall har jag så kalrt ingen hjälm på mig. 

Personligen hoppas jag verkligen INTE att den som visar hästen på distanstävlingar kommer tvingas ha hjälm på sig då det kommer krångla till allt betydligt och de som inte rider kommer tvingas ha med och bära hjälm.

De flesta som rider och vill bli bra brukar lägga och bör (enligt min mening) lägga tid på sin sits då den påverkar hästen väldigt mycket vid ridningen. Det är något jag ofta tänker på när jag tittar på distans, både den i Sverige och utomlands. Och alltid fascineras jag över ridstilar och hur sitsen ser ut. Speciellt hur man ofta rider i de arabiska länderna. På många bilder därifrån så ser deras ridstil ganska mycket ut så här tycker jag:

De sitter bakåtlutade och med benen raka och väldigt långt fram. Det ser framförallt inte snyggt ut, det ser obalanserat ut och det ser ut som om man skulle kunna störa hästen med fötterna då de ligger vid hästens bog. Det är verkligen skillnad på hur man kan rida och om man tittar på Maria Alvarez Ponton som vunnit VM och EM så ser det annorlunda ut:

Stor skillnad i ridstilar skulle jag säga. Hon sitter balanserat med benen under sig på hästen. Det ser tusen gånger bättre och bekvämare ut måste jag få säga. En jämnförelsebild på olika ridstilar:

Här ser inte Marias (på bruna hästen) speciellt bra ut kan jag erkänna men det ser fortfarande bättre ut än ryttaren som rider före skulle jag säga. Så som han sitter kan han inte lätta i sadeln och underlätta för hästens rygg om så krävs. Maria däremot kan i sin sits enkelt lätta i sadeln och ge hästen en fri rygg. Jag förstår verkligen inte hur man kan rida en häst i 160km som ryttaren på den vita hästen, jag tycker inte det är okej mot hästen.   

Är något som alltid är en aktuell fråga på bloggar i många olika grenar. Om man snabbt går upp i klasser kan man få skit för att han har för brottom men om man ligger kvar i en klass ett tag av någon anledning får man skit för att man bara vill plocka rosetter. Jag har aldrig riktigt förstått livet kring hur folk väljer att göra. Ingen vet hur hästen känns för en annan ryttare och vilka beslut ryttaren tar och varför.

Jag klättrade ganska snabbt i klasserna med både Rezy och Chimal, målet var att tävla 120km internationellt då det är mästerskaps nivån för young riders. Mamma tävlade Rezy under sin första säsong, på den andra där jag började rida henne halvvägs in, vilket var min första säsong red vi 120km godkänt. På hennes andra tävlingssäsong gick hon sin första 120km klass. Chimal startade även han 120km sin andra tävlingssäsong, under 2006 gick han 65km som längst, på grund av skada tävlade han inte 2007 och 2008 startade han sitt första YR-SM på 120km. Det gick snabbt upp i klasserna för oss men då var det inte lika mycket kvalregler för att tävla internationellt, de reglerna kom 2009.

Jag & Chimal på väg in i andra eller tredje grind på hans första 120km & SM på Simlångsritten 2008, Chimals andra tävlingssäsong, tyvärr fick vi bryta på banan efter 105km.

Jag/Rezy & Bosse/Miro på min och Rezys första 120km internationellt på Simlångsritten 2006, vilket var hennes andra tävlingssäsong och min första. Som resulterade i en godkänd ritt och en andra plats.

Men om jag nu ska lägga in min personliga åsikt kring vilken klass man rider i utan att gå in på varför någon gör det, och då utifrån distansridning som gren eftersom det är den jag kan ja då kan jag definitivvt undra varför man ligger kvar så pass länge som vissa gör i en klass. Ibland förstår jag inte varför personer inte testar att gå upp i klasserna när hästen med lätthet går 50km eller 80km, i lite högre tempon. Jag förstår inte varför man hellre ligger kvar och plockar rosetter i 50km klasser när man istället skulle kunna, i varje fall testa att rida 80km. Detta beror delvis på att jag aldrig sett speciellt mycket utmaning i att rida 50km själv, det är alltid bara ett steg på vägen till något större för mig, så är det visserligen inte för alla. Jag ser inte utmaningen och prestigen i att vinna 50km, visst det kan väl vara lite kul men jag rider tusen gånger hellre 80km eller 120km godkänt.

Men det är som sagt så som jag känner och hur andra tänker vet jag inte, det finns en miljon anledningar till att inte gå upp i klasserna även om jag inte haft en av dessa anledningar än.

Jag & Chimal strax innan start i min och hans första tävlingsklass, 50km på Nybyggetritten 2006, April. Andra bilden är jag & Rezy i förbesiktningen till min och hennes första 120km* CEI internationellt på Simlångsritten i September 2006. Båda ritterna var godkända på ca: 12km/h. Så kilometrarna skiljer sig åt ganska mycket men inte tempot. På ett halvår gick jag ifrån att rida min första tävlingsklass på 50km till att tävla 120km internationellt med en 2:a plac.