Kom in lite på det ämnet tankemässigt när jag skrev inlägget Dopingklassade preparat, träning & tävling. I sammanhanget kring ryttarna och "doping": "Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat" började jag fundera kring att det nog är väldigt olika hur man gör kring att tävla och prestera med sjukdom och skador samt hur man hanterar det. 

Jag själv har alltid varit ganska tuff mot mig själva i dessa sammanhang. När jag spelade fotboll och när jag tävlat och tränat hoppning och distansritt. Det krävs en del för att stoppa mig. Citatet ovan från inlägget kring doping är om Rönningeritten 2010 då jag blev superförkyld med feber och allt inför Ceasars första CR. Envis som jag är så bestämmde jag mig för att rida ändå och sa till min mamma på morgonen att jag mådde mycket bättre och lovade att bryta om det blev för jobbigt. Jag var inte speciellt pigg men tävlade hela tävlingen och kom i mål relativt pigg. Jag hade feber under hela dagen, red med näsdukar i fickan och använde varken nässpray och hostmedicin då jag inte hade kollat karensen på det för ryttare. Efter tävlingen när jag lindade benen på Ceasar för hemresa, när jag stallde mig upp så höll jag på att dimpa rätt på rumpan, som tur var stod mamma precis bakom mig, allt började bara snurra. Tävla med förkylning och feber är kanske inte det smartaste men jag är envis och skulle göra om det igen.

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010.  Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så.

Att jag själv skulle tävla med sjukdom gör även att jag själv känner att jag inte kan säga till någon att de inte bör göra det. Det hände i sommras när jag groomade en kompis på en CR. Hon var förkyld, hon berättade dock inte att hon antagligen hade feber. Jag förklarade läget i bilen på väg till tävlingen och att hon var tvungen att säga till om det blev för jobbigt. Men jag kunde knappast säga att hon inte borde tävla sjuk, jag hade ju gjort precis just det. Denna dag var det nog inte bra för henne att tävla, hon kolapsade efter tävlingen och måde väldigt dåligt. Hon fick ligga i skuggan en bra stund och kunde i princip inte ens sätta sig upp. Vad som gjorde att hennes kropp inte klarade av det vet inte jag och jag tycker inte det är smart att tävla eller prestera sjuk. Men jag kan inte säga mycket om det.

När det kommer till skador är jag också envis. När jag spelade fotboll brukade jag strunta i mindre stukningar och när mitt knä gav upp. Mitt knä kunde och kan vid hög ansträgning bara ge vika. De stukningar jag spelat på har jag också fått ta igen för, jag har nu för tiden väldigt lätt att stuka fötterna och få ont på grund av det. Mitt knä har jag ignorerat både på plan och i sadeln i flera år. Jag är bättre på att var uppmärksam kring det nu när jag inte tävlar för jag ser ingen anledning att överanstränga det. Men när jag tävlade så struntade jag i det. Det började göra ont efter några mil och sen fortsatte det att bli värre och värre under tävlingen. Verktabletter hjälpte inte, och ja, jag kunde gnälla mycket kring det, men aldrig att jag hade brutit för det, varför? Om jag hade gjort det en gång så var det ju ingen ide att fortsätta tävla för det gjorde alltid så ont att jag knappt kunde stå på det.

  Trött och har ont i knät efter ett par mil i sadeln och några kvar

Jag tror det är olika hur man hanterar tävling och att prestera med sjukdom och skador. Till och börja med måste man vara envis, vara beredd att ge det som krävs, och vara redo för konsekvenserna. Ångrar jag den press jag satt på min kropp som idag tar ut sin rätt. Nej. Kommer jag ta hänsyn till det i fortsättningen när jag vill uppnå eller klara något, antagligen inte. Varför? Det är den jag är. Men för att utsätta sig för dessa saker och klara det anser jag att det krävs en stark mentalitet, en mentalitet som jag ser mer och mer att inte alla har. Den kan självklart byggas upp men man måste vara stark för det och redo att ge upp mycket, vilket ibland innebär att kroppen kan ta stryk inför framtiden. Alla klarar inte det, vilket antagligen kan vara bra men jag kommer aldrig ångra den press jag satt på mn kropp och jag kommer inte tveka på att göra det igen, för jag har den mentaliteten, jag själv och min kropp ska inte stå ivägen för något jag vill ha.

Prisutdelning med Chimal, Björkviksritten 2009

Chimal har alltid varit svår att träna och rida på hemmaplan. När jag började rida honom kunde jag inte rida ut själv, inte för att jag inte fick stopp på honom eller liknande, nej, jag kom inte ens av gårdsplanen. Chimal stod alltid rakt upp på bakbenen när jag försökte rida av gårdsplanen, han vägrade gå någonstans. Hade jag sällskap och någon som red framför gick han. Men träna och rida ut själv måste man ju kunna göra för att rida distans. Öppenbarligen löste vi det eftersom jag näst intill alltid rider själv sen flera år tillbaka, har tävlat Chimal på internationell nivå och även ridit hela tävlingar själv. Jag började med att alltid ha med vår dåvarande hund Freja när jag red. Hon gick att ha lös var som helst för hon lyssnade kklockrent på röstkomandon, även när man satt till häst. Så med henne framför kunde jag rida ut i skogen på stigar med Chimal.

Första gången jag var ute och distanstränade med någon annan än mamma och Bosse, här kunde jag fortfarande inte komma av gårdsplanen om jag red själv men med sällskap gick det jätte bra.

Det var så jag började, så småning om kunde jag om jag gick med Chimal ett par hundra meter hemirån och sedan satt upp rida på en liten travbana som finns i skogen själv. Travbanan är en halvkolimeter och med ett fint packat sandlager. Perfekt för att rida på. När jag kunde börja rida till den och på den själv kunde jag börja rida så lånt som en mil själv. Vilket innebär 10 varv åt varje håll på travbanan, då blev det en mil. Det gjorde jag ungefär en gång i veckan under en periodm sjukt tråkigt men jag var så glad för att vi kommit så långt och både jag och Chimal fick bra mental träning av det. Så småningom kunde jag börja rida ut själv men fick hoppas av flera gånger under ridturerna. Så fort Chimal blev minsta lilla rädd eller orolig för något reste han sig, slängde sig och vände i en och samma rörelse. Att säga till honom och ving ahonom gick inte, han reste sig bara högre och högre.

Denna bilden är inför en träning för några år sedan, inför 2010 eller 2011 tror jag. Vid den här tiden hade jag tränat själv i flera år...

Det var i denna veva vi startade vår första tävling, jag startade utan att veta om jag kunde få sällskap eller inte, vilket inenbar att jag kunde få gå en väldig massa i värsta fall. Men under de fem milen behövde jag endst hoppa av två gånger vid två gårdar, trots att jag red helt själv bitvis. Chimal skötte sig klocrent och efter det gick det bättre och bättre hemma med. Nu för tiden, 9 år senare när Chimal blir rädd och gör sina resningar, kastar sig och vänder, ilekt är tters sällan så kan jag med lite övertalning få honom att gå, och jag är kvar uppsutten. Det händer att jag hoppar av, mestadels för att göra allt lite säkrare. Det var länge sedan, år sedan jag inte kunde få Chimal att gå förbi något. en oavsett hur bra han än sköter sig hemma är han alltid bättre på tävling. Varför? Bra fråga men det är han, han lyssnar bättre, han struntar i andra hästar. Inte ens när vi åkt med två hästar hemmifrån, där Chimal gärna håller sig nära de andra i skogen så bryr han sig inte när vi kommer till tävling. På träning hemma vill han inte gå ifrån den andra hästen, det går men krävs en del övertalande, på tävling tittar han knappt åt samma häst. Det är han och jag, vi är på tävling och på tävling gäller det. Det har alltid varit som att han inser att det är vi, vi är själva och vi gör det tillsammans. Vilket gjort att han sköter sig bättre på tävling. Men det skiljer sig så klart åt, jag har nämligen tävlat hästar som är precis tvärt om!

Chimals första 80km, andra året jag tävlade honom. Från vintern 2005/2006 då jag inte ens kom över gårdsplanen kunde jag våren 2007 rida Chimals första 80km helt ensam. Han skötte sig fenomenalt mycket bätttre än vad han gjorde hemma..

Det där med dopingklassade preparat, träning och tävling är en djungel av åsikter, förhållningssätt, rätt och fel. Vad och vem avgör vad som är vad i allt det här? Anledningen till det här inlägget kommer inte ifrån ridsportens sida utan från speedwayen men är fortfarande relevant för alla sporter. En av mina favorit speedwayförare har nämligen åkt dit för rattfylla, utanför banan, varken i tränings eller tävlingssammanhang, men ändå rattfylla. 

Det väckte tankar hos mig och jag har diskuterat det med pappa fram och tillbaka, det är alltid lättare att fördöma när någon man inte gillar, håller på eller känner hamnar/försätter sig i en sån här situation. Men när det kommer till sin egen favoritförare, ja då är det lite mer komplicerat. Det är fortfarande fel och jag avskyr att personen i fråga gör något så dumt, korkat eller hur man nu vill utrycka det, men han är ändå min favoritförare. I sommras testade en av Grand Prix förarna positivt för alkoholpåverkan någon timme innan start i en tävling där han planerat att köra. Hans straff blev klart för några vekcor sedan. Men hur blir följderna för den händelse som nu skett, inte i sammanhang med tävling utan här hemma i Sverige på en vanlig gata? Hur påverkas tävlandet av det inför den kommande säsongen? Påverkas det alls, hur kommer speedwayvärlden i form av lagledare osv. förhålla sig till det? Med tanke på att det är tredje gången denne person åker dit för rattfylla (senast 2007), vad blir följderna, OM det blir några?

Det får mig även att fundera på det här kring tävling med hästar. Då jag ofta är veterinärgrindsansvarig på min klubbs tävlingar och det har varit dopingkontroller de två senaste åren på tävlingar jag arbetat på vet jag att det alltid finns ett orosmment kring det för ryttare. De vet att de inte dopat hästen men tänk om? Och sen är det det där när det inte är tävling, är det okej att stoppa i hästen vad som helst under träningsperioder eftersom den inte ska tävla än på ett tag? Men tanken är ju ändå att den ska tävla. Själv har jag haft hästar som varit under behandling eller liknande för något under våren när hästen tävlar senare under säsongen. Du dopar inte hästen utan ger den en behandling som är nödvändig, som sedan gått ur systemet långt innan tävlingen genomförs. Men var dras gränsen till att doping är för nära inpå eller på något sätt kopplas ihop till att påverka träningen? Självklart finns det karenslistor som visar vad som är rätt och fel, men ändå. Hur ska man tänka själv. Är det okej att "dopa" sig själv som ryttare under träningsperioder för att ta sig igenom träningen? Vem tänker liksom på vad de stoppar i sig när de är förkylda och tränar/tävlar? Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat. Men tänker man på sånt som ryttare i vanliga fall?

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010. Jag red en CR med feber och superförkylning. Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så. 

Självklart tycker jag att speedwayföraren som startade dessa tankar hos mig har gjort fel och jag tycker inte att det bara ska borstas bort. Samtidigt vill jag inte att han blir avstängd och inte får köra och tävla. Hade jag tänkt likadant om jag inte träffat föraren och haft honom som favorit förare i flera år, om jag inte hade hållit på honom genom dåliga och bra perioder, om han bara var en bland alla andra. Eller om han var en utav de där förarna som jag inte tycker om, hade jag då tyckt att han skulle bli avstängd? Hur ska man tänka, vad är rätt, vad är fel och vem avgör det?!

Förarna på bilden har inte med texten att göra!

Med tanke på att jag är väldigt(!) otränad och väger en del så måste jag få säga att det är ganska kul att ändå hafått tillbaks lite av smidigheten. Jag har alltid varit nogrann med att stretcha när jag ansträngt kroppen, inte alltid när jag ridit men, men.. Det, och de faktum att jag är lite översmidig har gjort att smidigheten jag alltid haft är lite av en stolthet, det låter kanske lite underligt men det ä så jag känner.

Därför var det ganska tråkigt att jag, när jag började träna fö några veckor sedan precis nådde i golvet med handflatorna när jag hade raka ben, och det tog i rejält då. Sjukt frustrerande då det aldrig varit ett problem förr. Men efter lite nogrant stretchande efter träningspassen och lite smått töjande någon kväll då och då kan jag återigen, utan några problem alls lägga händerna helt i golvet. Så skön känsla. Nu ska jag bara få ordning på alla andra muskler igen. Det är tur att jag tycker det är skönt och avslappnande att stretcha annars skulle det vara en pina att få tillbaks den smidighet jag vill ha!

Jag har inte ridit dressyr på Chimal på flera veckor då underlaget inte varit tillräkligt bra enligt mig på vår ridbana. Men idag, när det kommit mer snö bestämmde jag mig för att testa om det fungerade att rida där. Vilket det gjorde. Och vilket pass sen! Chimal har alltså inte gått dressyr på flera veckor och han fick gå i snö så det var lite små tungt, jag räknade med att han skulle vara ganska jobbig och inte jätte med på noterna, men åh så fel jag hade, och jag hade inte ens på en martingal.

Jag började med att skritta igång honom, han brukar vara ganska seg i skritt, speciellt på ridbanan men han var pigg och klev gladeligen på. Allt vi gjorde försökte han sitt yttersta för och jobbade på jätte fint. När vi sedan övergick till trav var han lika fin, känslig och med mig där. Han ökade, kortade, saktade av och gjorde igångsättningar helt underbart bra. Även volt arbetet där han brukar bli lite obärig för han tycker det är jobbigt jobbade han verkligen jätte mycket i så ryggen var med hela tiden. När vi sedan övergick till galopp gick han ännu bättre. Allt satt helt perfekt, fattningar från skritt, avsaktningar, fattningar från trav, ökningar och ihopplockningar, galopp på volt var jobbigt men han försökte verkligen. Han kunde fatta och sakta av, fatta och sakta av om och om igen varv på varv utan at få spel och sluta lyssna som han brukar. Att säga att han var lättriden är helt fel ord men det var lätt att jobba med honom idag, både jag och Chimal får fortfarande jobba stenhårt för att det ska fungera men vi får jobba för rätt saker, för att de ska fungera bra inte för att han ska lyssna.

Varför han gick så bra efter flera veckor utan dresseyr kunde jag inte förstå för han brukar vara sämre på att lyssna då men jag kom på vad det möjligtvis kan vara. Det har antagligen inte med Chimal att göra utan mig. Jag har inte ridit dressyr sen jag började träna och idag satt jag starkt och stadigt precis där jag skulle och blev inte trött i kroppen av ridningen när jag fick jobba ordentligt. Antagligen har min träning redan gjort mig lite starkare så jag är stabilare och kan hålla ihop ridningen bättre när Chimal inte orkar själv, så det blir inte lika märkbart att han tycker det är tungt. Det är den enda förklaringen jag kan komma på.

För att summera lite kan jag säga att passet var det bästa på flera år om inte det bästa med den bästa känslan någonsin med Chimal, bara att hopaps att vi kan hittar hit igen!

Idag är jag hemma och pluggar, då passar jag även på att ta lite hästledigt. Chimal får gå tillräkligt många gånger den här veckan så han behöver inte ridas idag. Visserligen red jag inte igår utan gick ut och gick med honom med tyngderna på. Det var mörkt, halt och jag var trött efter min första dag med VNU. Ovanpå det märkte jag på en gång när jag plockade in Chimal att han var på apruttet humör, därför fick det bli en bra och mysig prommenad istället för et potentiellt tjafsig och bråkig ridtur, det är inte bra eller kul för någon av oss.

På förmiddagen har jag tagit det lite lugnt idag, strax innan lunch åkte jag in till Hallsberg för att träna. Efter 45 minuter på crosstränern och sen styrketräning där jag nu har börjat öka vikterna då jag märkt att träningen gått bra så var jag lite tung i benen när jag gick upp för trapperna till omklädningsrummet igen. Så sjukt skön känsla! Men jag var inte nöjd där, efter en snabb titt i simmhallen då jag insåg att det var väldigt lugnt med bara två personer där bestämmde jag mig för lite simmning som avslut på träningen. Lite lagom trött och skönt avslappnad klev jag ur poolen, duschade och åkte hem igen. Nu sitter jag här och ska alldeles strax börja plugga!

Igår efter ridturen tillsammans med mamma och Kristine var jag återigen tillbaks på gymmet mitt på dagen. Jag tycker det är väldigt skönt att kunna åka dit när det knappt är något folk där. Det var återigen lugnt och stila med endast lite enstaka personer när jag kom dit. När jag åkte därifrån två timmar senare hade det fyllt på lite mer men det var fortfarande lugnt och skönt. Denna gång var jag lite tröttare i kroppen men inte i närheten av helt slut, jag körde med lite tyngre tyngder på maskinerna, jag går sakta frammåt för att ta reda på vad jag orkar med just nu. Dessutom så startade jag återigen med 45min på crossttrainern som sist, men jag avslutade även med ett par minuter på den på väldigt tungt för att bli tröttare i kroppen.

Sist jag hade gymmat hade jag träningsverk dagen efter, det kände jag på en gång när jag tog mig ur sängen. Visserligen har jag nyss gått upp men än så länge känner jag ingenting, det kanske låter bra men jag tycker om träningsverk, jag gillar när det känns i kroppen att man har ansträngt sig. Visserligen är jag bra och har alltid varit bra på att stretcha måste jag få säga så en del av verken kan jag nog undvika men jag trodde jag skulle känna mer idag... Jag får helt enkelt köra hårdare nästa gång!

Idag bestämmde jag mig att det fick vara nog. Jag har sovit piss i veckor nu, och jag är trött på det. Jag trodde det enbart berodde på c-uppsats stress men den borde liksom ha släppt nu... Jag vaknar massor av gånger under natten, vänder och vrider mig och vaknar varje morgon med ont i ryggen. Förr skylde jag ryggen på den dåliga madrass jag hade men nu har jag en ny och jag sov från början suveränt på den. Men mitt ryggont har blivit sämre sedan jag inte kunnat gå ut och gå på grund av väglaget.

Tänker jag tillbaks på när jag sovit som bäst så är det alltid när jag är helt slutkörd, fysisk slutkörd. Jag kände att jag bara längtade efter att helt och hållet köra slut på min kropp, så där så man inte vet vad man ska ta sig till för musklerna bara värker. Jag vet att det finns några sätt jag kan uppnå det på, ett rejält galoppass i ett par timmar eller att tävla. De varianterna är inte direkt möjliga att välja på så det blev snabbt ett beslut till de andra två. Gymmet och simma. Därför, när jag kom hem bytte jag om och åkte till Hallsbergg där gymmet och simmhallen jag tränade i flera timmar i veckan förr ligger. Jag betalade för ett gymmkort för 12gånger (för att se om jag kan komma igång igen, vore bra om jag lyckades komma i lite form igen...) och gick ner till gymmet.

Måste säga, efter att inte satt min fot i gymmet på nästan tre år så känndes det skönt välbekant där inne. Det såg näst intill likadant ut och det var väldigt lite folk där. Jag stallde mig på crosstrainern och jag kan nöjt säga att 45min på den känndes bra att klara av. Hade nog klarat en timme men jag vill ha lite ork kvar i kroppen. Lets face it, jag vet inte vart min gräns är längre, bra mycket lägre än förr bör den vara i varje fall... När mina muskler började kännas trötta och maskinerna blivit jobbiga att genomföra stretchade jag och begav mig upp till omklädninngsrummet igen. Gymmet ligger i en källar lokal så det är två trappor upp när man är klar. Jag vet att jag efter gymmpass ibland knappt tog mig upp, så sjukt härlig känsla var det med en så trött och slutkörd kropp. Idag gick trapporna lätt men jag tänkte att jag börjar försiktigt. Även simmningen var en sån grej för mig, två kilometer i basängen med bra temo efter gymmning tog på kroppen och en gång tog jag mig knappt ur basängen. Att gå ur vattnet där man flyter, ja det är lite jobbigt för trötta muskler.

Nu ska jag bara hålla i det här och hoppas att sömnen blir bättre med en trött kropp. Den enda besvikelsen är att jag hade hoppats på att min kropp skulle kännas tröttare nu ikväll... Får köra lite hårdare nästa gång!