För det mesta när jag skriver inlägg kring specifika bilder och minnen är det positiva minnen, så blir det inte den här gången. Bilden i sig säger kanske att den är koppad till ett dåligt och rent utav hemskt minne. För er som inte har koll på det så flyttade Chimal hem till oss hösten 2005 och jag började tävla honom under 2006. När jag hade ridit 65km godkänt i Härjedalen under sommaren bestämmde jag/vi oss för att jag skulle rida 80km på lag SM med Chimal härnäst. När vi två veckor innn tävlingen var ute och tränade hela laget så hände något som fortfarande spökar i mitt huvud när jag rider.

Jag och Chimal gick omkull. Vi har gått omkull efter det men den här omkull ridningen var hemsk på alla sätt och vis. Varför vi gick omkull är så enkelt som att Chimal snubblade på en platt grusväg i trav precis efter att jag längt hans tygel, så när Chimal tappade balansen fanns det inget som stoppade honom framåt. Chimal fick med sig mycket fart framått när han la sig på knäna med huvudet ner i gruset och gled, flera meter innan det tog stopp och han liksom la sig på sidan. Att glida på grus ger STORA och djupa skrapsår kan jag säga, och det blir mycket blod. Vad som hände med mig mitt upp i allt det här vet jag inte men jag trillade av vid något tillfälle, jag klarade mig dock med ett par smällar, ömma muskler och några skrapsår. Chimal däremot var det värre med. Chimal stallde sig på en gång och Linnea som var först av Rezy som hon red tog Chimal och sprang med honom för att se om han blivit halt, det var han inte men när hon vände och kom tillbaks kom choken. Allt jag såg var blod, det hade inte hunnit börja rinna när jag lämnade över honom så vi såg inte hur mycket han skrapat upp sig förens hon vände, då hade det börjat rinna blod, och det rann massor, han hade blod på hela benen nedanför knäna på frambenen och massor med blod ifrån ansiktet som var helt uppskrapat.

Vi blev snabbt upplockade av mamma emd transporten och veterinären ringdes ut. Efter att veterinären länge och väl tittat på honom så var hans besked inte det bästa. Förutom rejäla skrapsår i panan som i sig inte var farliga, han rengjorde dem och som ni ser på bilden smörjde han in dem med en vit salva som mer eller mindre täcker hela såret, föresten, luggen är inte bort kammad, den är borta, den låg kvar på grusvägen. Men knäna var ett sämre besked, han lyckades göra rent dem och lägga om dem, men han kunde inte säkert svara på om skrapsåren var djupa nog för att ha skadad ledbanden. Så i detta läget så var prognosen att Chimal möjligtvis kunde ha skrapat sina ledband. Förutom det så visste jag inte vid detta läge om jag skulle få ha kvar Chimal, vi hade ännu inte köpt honom och avtalet med ägaren var att han under säsongen skulle visa att han kunde gå 80km innan vi köpte honom, annars visste vi inte om vi skulle göra det. Så Chimal var skadad, potentiellt alvarligt, jag var uppskakad och jag kanske inte skulle få behålla Chimal. Känslan var hemsk och jag kunde inte sluta gråta, jag minns bara att när jag inte var inne hos Chimal, vilket var tungt för mig då jag inte är speciellt bekväm med sår och blod (det går bra emd Chimal nu för tiden) så satt jag bara mot husvägen och kände att min värld hade gått under, jag var helt förstörd.

Det visade sig när vi kom till en klinik dagen efter att Chimals sår inte hade kommit åt ledbanden utan bara var djupa och skulle bli svårläkta då han emellanåt böjer på knäna. Men Chimals sår läkte bra, både på huvudet och knäna och han var aldrig halt. Det bestämmdes även väldigt snart efter skadan att vi skulle köpa Chimal även om han inte gick 80km innan, det var en rejäl lättnad för mig som fick behålla min bästa vän ändå. Chimal blev snabbt bra men jag har fortfarande svårt för att slappna av med långa tyglar när jag rider och jag rycker alltid till när en häst snubblar och omkullridningen liksom flashar förbi mina ögon, jag försöker alltid glömma det och inte låta det störa mig men det finns alltid där och kommer nog alltid göra det. Men att se biden ger blandade känslor, den plockar fram ett hemskt minne men den representerar även något viktigt för mig, den representerar hur starka jag och Chimal är som kan klara av en sån här händelse, vi klarade den, Chimal blev snabbt bättre, vi fick ett starkare band, vi kom ut starkare på andra sidan och började säsongen 2007 med en godkänd 80km tävling.

Jag vet att flera av er säkert kan sucka över att jag lägger upp en video igen, och inte minst en med One Direction. MEN snälla ha överseende med den här, det är ingen musik och grejen är inte vilka som är med i videon utan vad den handlar om.

Personen som gjort den har gjort ett helt otroligt jobb med den enligt mig och det är BUDSKAPET i den som är viktigt, förebilder och den press vi lägger på folk i och med den titeln. En förebild för mig är någon jag kan se upp till och sträva efter att bli, inte en person som är perfekt utan som utifrån sitt icke perfekta liv har lyckats, att personen kämpat sig dit den är, fortsätter kämpa igenom allt, alla motgångar och allt hat den kan utsättas för och fortsätter bli bättre. Det är en förebild för mig, något som jag kan sträva efter.

Titta på videon, hela videon, lyssna på budskapet, fundera över vad tjejen säger och bara tänkt på hur du ser på förebilder och kändisar när de gör misstag och korkade saker! Sprid den gärna för jag tycker det är här något som är viktigt att tänka på i dagens samhälle!

Jag har fått iden att göra typ en positiv inspirationstavla med grejer som för med sig positiva känslor för mig av olika anledningar. Jag har bland annat tittat igenom bilder som jag skulle vilja ha till den, grejen är inte att bilderna ska vara bra utan att de ska ge mig positiva tankar och minnen. En utav dessa bilder är den här nedan, den är ren lycka för mig. Bilden i sig säger inte någonting om sammanhanget.

Den är tagen precis efter att jag blivit godkänd på min första 80km. Jag hade aldrig tävlat Rezy innan denna ritt och jag hade aldrig tävlat längre än 65km och det var tillsammans med Chimal. Bosse och jag red så klart hela tävlingen tillsammans, vilket vi gjorde de första tre tävlingar jag red på Rezy. Som sagt så har jag fått reda på att vi är godkända i mål här och jag minns känslan, den var helt fenomenal, det finns få tillfällen i mitt liv när jag varit så här glad, tror inte ens jag blev så här glad när jag blev godkänd på 120km. Den här godkända ritten var värd så otroligt mycket för mig och när jag ser denna bild där jag kramar Bosse får jag tillbaks lite av den känslan. Minns även att jag grät när bilden togs för jag var så glad och, ja känslan var och är helt obeskrivlig. Denna bild kommer definitivt hamna på tavlan!

Ska bli riktigt kul att åka på klubbmästerskap i morgon med Chimal, delvis för att jag inte ridit Chimal på KM sedan 2011 då vi vann men mestadels för att få komma iväg och hitta på något med honom. För min del skulle sträckan vi ska rida i morgon lika gärrna kunna vara 5km bara vi får rida en sväng och ha kul. Jag är lite orolig för att vi kanske ska rida så långt som 30km, har inte ridit så pass "långt" på Chimal på flera år så jag vet inte ritkigt vad hans ben säger om det. Jag är inte speciellt orolig för hans framben så länge han sköter sig men är lite orolig för att han ska bli trött i bakdelen och bakbenen.

Han är inte i närheten av lika bra tränad där som han en gång i tiden var och han är inte i riktigt lika bra form som i somras men det ska bli kul ändå. Mamma ska med utan häst så hon sa att om jag tycker Chimal börjar kännas lite trött i bakdelen så kan hon hämta oss på banan istället för att riskera något. Men det roligaste vore ju om vi utan problem kan rida runt hela sträkan och sen struntar jag i vilken placering vi kommer på, det är inte det som är grejen för oss. Jag har inga förväntningar på i morgon och det känns väldigt skönt, jag har plockat i ordning på Chimals utrustning så allt som är kvar är att försöka få rent Chimal i morgon innan vi åker. Det kan dock ta en stund...

Hörde låten Everytime We Touch av Cascada (den långsamma veritionen) och när jag hörde den var det som om jag stod i cafeterian på min gamla högstadieskola. Udda sak jag vet. Grejen är att jag kopplar ihop den låten med precis det och jag vet exakt varför. Där jag gick på högstadiet hade de musik på i högtalarna i cafeterian ibland, speciellt när det var vår och snart sommarlov. Everytime We Touch gick på radion väldigt mycket våren innan jag slutade nian. Så för mig, när jag hör den låten står jag i cafeterian på Transtensskolan igen, det är i princip sommar och vi ska snart sluta nian. I mitt minne står jag även och sjunger med, med mina tjej kompisar för det gjorde vi nästan alltid när vi hörde den här låten.

Det är verkligen underligt hur vissa låtar passar perfekt ihop med ett minne, minnet i sig är det inget speciellt med utan det hör bara ihop med låten. Men låten och minnen ger även en rogivande och skön känsla så jag måste ha varit tillfreds med mitt liv då, varför inte liksom vi skulle snart sluta nian och få sommarlov.

Nu blir det personligt och hemligt på hög nivå. Vad är det mest personliga ni äger, inte som i det viktigaste personliga ni äger utan det mest personliga som i det som visar vem ni faktiskt är. För mig tror jag det är min dagbok, och ja jag skriver dagbok. Inte nödvändigtvis varje dag utan när jag känner att jag behöver det, det kan periodvis bli varje dag men de kan även dröja veckor emellan att jag skriver i den ibland.

Min dagbok är sjukt viktig för mig, den innehåller allt från vardagsgrejer till mina innersta tankar och känslor som ingen, och då menar jag absolut ingen vet något om, hur jag känner kring saker, hur mina tankar går och hur jag mår. Det går att läsa om allt från skolstress, total panik över Chimals cancer till hur jag hanterar eller inte hanterar saker som borde hanteras. Jag kan vara rutten på att släppa ut och visa känslor, men i denna bok, där finns det mycket av dem och ingen får läsa den, för den är personlig på hög nivå. Hittills vet de flesta i min närvaro inte ens om att jag skriver dagbok och ingen vet var den finns när jag inte skriver i den, den finns gömd hos någon jag håller kär och nästan alltid nära mig.

Men som rubriken säger är det här boken ingen får läsa, en bit av mitt innersta, släpper ni någonsin ut era innersta tankar och hemligheter? Det gör jag och de kan vara sjukt skönt ibland. Boken som för tillfället tjänstegör som dagbok tycker jag har en väldigt passande text på sig: Inhale the good shit, exhale the bullshit. Väldigt passande om jag får säga det själv!

En liten bit av mig, helt taget ur sammanhang men ni är de första och de enda som fått läsa något ur denna bok:

Har varit sjukt nöjd med mitt hår sedan jag klippte av det relativt mycket i sommras, älskar det fortfarande men börjar bli lite sugen på att ha längre hår igen. Det har de senaste åren succesivt blivit kortare, sedan gymnasiet skulle jag säga. Innan dess har det alltid varit långt, och enligt min mening ganska långt faktiskt, inte så där sjukt långt som vissa har men ändå långt. Och nu börjar jag bli sugen på längre hår igen, så ska jag låta det växa ut eller fortsätta klippa det i ungefär samma längd som jag har nu. Jag tänker i varje fall behålla det blont, ett tag till i varje fall... Varnar för massor av bilder på mig själv i detta inlägg. Titta på håret och inte mina hemska bilder jag tagit på mig själv...

Här ser man hur det sett ut under sommaren:

Kort (för att vara mig) och relativt färgglatt. Nästa bilder visar längden det varit på det sedan jag började bleka det igen förra sommaren.

Bilderna är ifrån i vintras och i våras men visar ändå längden och snedbenan jag hade i typ ett år. Gillade verkligen benan men den var sjukt jobbig ibland, men jag kanske går tillbaks till den så småningom. Innan dess var mitt hår faktiskt ganska kort ett tag och mörkt, ignorera att jag är halloween utklädd på ena bilden, det finns inte så många på mig från när mitt hår såg ut så där..

Men det var långt hår jag pratade om och så här har det sett ut tidigare, lite olika färg på det men ändå...

Första bilden är ifrån sommaren 2012 när jag har någon underlig ljus färg i håret, lite längre då än nu skulle jag säga. Den andra är hemifrån en kompis i gymnasiet, där är mitt hår typ brunt, tror jag. Nästa två bilder är från dagen innan studenten och under champangefrukosten på studenten. Mitt hår är knallrött där, älskade verkligen den färgen och det finns stora möjligheter att jag kommer ha den igen. 

På sista bilden är det jag som är närmast kameran, tror jag går i högstadiet eller möjligtvis gymnasiet här, mitt hår är sjukt långt, överhåret är ljust och underhåret brunt (min naturliga hårfärg). Sjukt mycket hår att ta hand om och jag gjorde typ aldrig något med det men att titta på så pass gamla bilder får mig att sakna det där lång håret lite...

Ni som läser min blogg dagligen vet att jag/vi (min kompis) har börjat jobba med vår C-uppsats som ska skrivas nu under denna hösttermin. Ni har antagligen inte missat att vi ska skriva om barnmisshandel, närmare bestämt den samverkan som sker kring arbetet med barnmisshandel. Grejen är att vi för tillfället sitter och skriver på vårat bakgrundsmaterial till uppsatsen vilket innebär att vi läser vetenskapliga artiklar kring ämnet. För det mesta står det inte speciellt mycket om själva misshandeln då våran riktning går kring arbetet med den men ibland så går artiklarna in på själva misshandeln under visa delar.

Det säger sig kanske självt att det inte är jätte kul att läsa om, men vi har läst om det här området i över två år så någonstans har man tyvärr vant sig lite. När det beskrivs vad psykisk och fysisk barnmisshandel innebär och liknande, det har bara blivit ord som man läser och registrerar men inte mer än så. Men ibland så läser man en artikel som är väldigt beskrivande, de är det av en anledning, för att det behövs för att innehållet i artikeln ska komma fram på rätt sätt. Grejen är att läsa om barnmisshandel, hur den går till, väldigt specifikt hur den kan se ut och hur det kan se ut för ett barn i en familj där detta pågår är jobbigt. Det finns en gräns där i varje fall jag går ifrån att bara läsa det som står till att inse vad texten faktiskt beskriver och handlar om, och det är hemskt. Att läsa om ett så pass alvarligt ämne och dessutom vara tvungen att läsa om handlingarna så ingående ibland, det är inte kul, att läsa om vad vissa utsätts för dagligen i hemmet av en förälder eller annan vuxen som ska stå dem nära i livet och vara en säkerhet för dem. Att läsa om vad dessa barn utsätts för under flera år av sin uppväxt, att vara medveten om vilken procent av alla barn i Sverige som utsätts för det och då inse att barn du träffat och lekt med när du var liten kan möjligtvis ha varit ett barn som växt upp i denna miljö. Det är HEMSKT!

Samtidigt inser jag att det är det här området jag antaligen kommer vilja jobba kring, och läsa om det får mig att vilja och inte vilja det. Att veta att det här är något jag kommer ha runt mig vardagligt på ett eller annat sätt är tufft att veta. Men jag ser samtidigt fram emot den dag då jag kanske kan vara med och bidra till att ett barn kommer ifrån ett liv där det utsätts för misshandel, att det istället för att växa upp i denna miljö får växa upp med säkerhet runt sig där barnet känner tillit till sin omgivning. Jag vill inte bara vara medveten om att barnmisshandel är något som förekommer i världen, i Sverige, jag är mycket väl medveten om det och jag vill kunna göra något åt det!