Direktlänk till inlägg 8 december 2014
Så här komemr fortsättningen och vidare förklaring till det tidigare inlägget idag kring varför jag tackar nej till att tävla andras hästar. Det är inte för att jag inte vil ltävla, tro mig det vill jag. Men förutom min vikt är det här den största anledningen till att jag tvekar, som jag sa i det tidigare inlägget så är det självkänsla och hjärnspöken.
Det är något som sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Sista tiden under mitt tävlande innan min paus (som fortfarande pågår) så gick det inge bra, pausen kom för att det blev uteslutning på uteslutning. De liksom radades upp. Så att hoppa upp på en häst jag inte känner, oavsett om det i sig inte är några problem och det inte finns någon anledning till att det inte skulle gå bra så vill jag inte bli utesluten. Och chansen för det går liksom aldrig att undvika i distansridning, det ingår i sporten. Det är aldrig något som störde mig speciellt mycket innan, ja, visst det sög att åka ut men det tillhörde delvis charmen, det blir så mycket större att bli godkänd. Men sen den där sista perioden så stör det mig, det skrämmer mig, det är en grej med Chimal, då är det helt okej nu för tiden, för han är pensionerad men med någon annans häst känns det som ännu ett nederlag. Någon gång måste jag så klart komma över det, men som det är just nu känns det som att fler uteslutningar skulle kunna vara förrädisk för min självkänsla, den är redan i botten, fortfarande och att åka ut igen, med en annan häst, ja, vem vet det kanske är droppen och jag vet inte om jag kan hantera det.
Men trots dessa känslor blir jag ändå riktigt sugen på att få tävla, och försöker trycka in i mitt huvud att jag har ett starkt psyke som kan klara det här, jag klarar vad som helst om jag vill, en uteslutning skulle bara vara en i raden. Att få frågan om att tävla andras hästar är ett steg på vägen, det bygger på självkänslan, men alla "tänk om" kommer upp i huvudet och det blir återigen jobbigt. Mitt kontrollbehov ligger där och skriker NEJ, för, för att rida någon annans häst jag inte känner innebär för mig att släppa kontrollen och det tillsammans med min ruttna självkänsla kring det här gör det jobbigt. Men någonstans finns det bara ett sätt att komma över det, att tävla igen, så om frågan och chansen dyker upp till nästa säsong, ja då vill jag verkligen tacka ja, jag vill ta chansen och risken, för jag längtar och jag vill komma över mina mentala hinder. Jag vill glömma den dåliga självkänslan och hjärnspökena, släppa på kontrollen, tacka ja och bara ha kul. Sen går det som det går, förhoppningsvis bra, och gör det inte det vill jag vara stark nog att kunna hantera det, men är jag det? Jag vill tro det men litar inte på att jag är det, inte nu, inte som det är nu. MEn jag ska komma över det, nästa gång frågan kommer vill jag tacka JA!
Sitter som en säck potatis och ser ut fan efter 80km i 30 grader värme och en uteslutning i mål med Chimal på A9-ritten 2008.
Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...