Kom in lite på det ämnet tankemässigt när jag skrev inlägget Dopingklassade preparat, träning & tävling. I sammanhanget kring ryttarna och "doping": "Har själv varit i en situation där jag tävlade med feber och fick strunta i hostmedicinen och nässprayen av just dessa anledningar, för att inte få i mig något dopingklassat" började jag fundera kring att det nog är väldigt olika hur man gör kring att tävla och prestera med sjukdom och skador samt hur man hanterar det. 

Jag själv har alltid varit ganska tuff mot mig själva i dessa sammanhang. När jag spelade fotboll och när jag tävlat och tränat hoppning och distansritt. Det krävs en del för att stoppa mig. Citatet ovan från inlägget kring doping är om Rönningeritten 2010 då jag blev superförkyld med feber och allt inför Ceasars första CR. Envis som jag är så bestämmde jag mig för att rida ändå och sa till min mamma på morgonen att jag mådde mycket bättre och lovade att bryta om det blev för jobbigt. Jag var inte speciellt pigg men tävlade hela tävlingen och kom i mål relativt pigg. Jag hade feber under hela dagen, red med näsdukar i fickan och använde varken nässpray och hostmedicin då jag inte hade kollat karensen på det för ryttare. Efter tävlingen när jag lindade benen på Ceasar för hemresa, när jag stallde mig upp så höll jag på att dimpa rätt på rumpan, som tur var stod mamma precis bakom mig, allt började bara snurra. Tävla med förkylning och feber är kanske inte det smartaste men jag är envis och skulle göra om det igen.

Jag & Ceasar på Rönningeritten 2010.  Jag ser bra mycket piggare ut på bilden än vad jag var om jag säger så.

Att jag själv skulle tävla med sjukdom gör även att jag själv känner att jag inte kan säga till någon att de inte bör göra det. Det hände i sommras när jag groomade en kompis på en CR. Hon var förkyld, hon berättade dock inte att hon antagligen hade feber. Jag förklarade läget i bilen på väg till tävlingen och att hon var tvungen att säga till om det blev för jobbigt. Men jag kunde knappast säga att hon inte borde tävla sjuk, jag hade ju gjort precis just det. Denna dag var det nog inte bra för henne att tävla, hon kolapsade efter tävlingen och måde väldigt dåligt. Hon fick ligga i skuggan en bra stund och kunde i princip inte ens sätta sig upp. Vad som gjorde att hennes kropp inte klarade av det vet inte jag och jag tycker inte det är smart att tävla eller prestera sjuk. Men jag kan inte säga mycket om det.

När det kommer till skador är jag också envis. När jag spelade fotboll brukade jag strunta i mindre stukningar och när mitt knä gav upp. Mitt knä kunde och kan vid hög ansträgning bara ge vika. De stukningar jag spelat på har jag också fått ta igen för, jag har nu för tiden väldigt lätt att stuka fötterna och få ont på grund av det. Mitt knä har jag ignorerat både på plan och i sadeln i flera år. Jag är bättre på att var uppmärksam kring det nu när jag inte tävlar för jag ser ingen anledning att överanstränga det. Men när jag tävlade så struntade jag i det. Det började göra ont efter några mil och sen fortsatte det att bli värre och värre under tävlingen. Verktabletter hjälpte inte, och ja, jag kunde gnälla mycket kring det, men aldrig att jag hade brutit för det, varför? Om jag hade gjort det en gång så var det ju ingen ide att fortsätta tävla för det gjorde alltid så ont att jag knappt kunde stå på det.

  Trött och har ont i knät efter ett par mil i sadeln och några kvar

Jag tror det är olika hur man hanterar tävling och att prestera med sjukdom och skador. Till och börja med måste man vara envis, vara beredd att ge det som krävs, och vara redo för konsekvenserna. Ångrar jag den press jag satt på min kropp som idag tar ut sin rätt. Nej. Kommer jag ta hänsyn till det i fortsättningen när jag vill uppnå eller klara något, antagligen inte. Varför? Det är den jag är. Men för att utsätta sig för dessa saker och klara det anser jag att det krävs en stark mentalitet, en mentalitet som jag ser mer och mer att inte alla har. Den kan självklart byggas upp men man måste vara stark för det och redo att ge upp mycket, vilket ibland innebär att kroppen kan ta stryk inför framtiden. Alla klarar inte det, vilket antagligen kan vara bra men jag kommer aldrig ångra den press jag satt på mn kropp och jag kommer inte tveka på att göra det igen, för jag har den mentaliteten, jag själv och min kropp ska inte stå ivägen för något jag vill ha.

Prisutdelning med Chimal, Björkviksritten 2009

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...