Helt plötsligt var det 4:e advent och dags för sista inlägget i adventskalendern om hästar som har påverkat mig mycket som person. De hästar jag har presenterat har påverkat mig under min uppväxt och den jag är idag, både som hästmänniska och person i allmänhet. De här hästarna har precis som Chimal gör än idag varit med och byggt upp mig, brutit ner mig och sedan byggt upp mig ännu starkare. Om ni inte läst de tidigare inläggen, missat något eller helt enkelt vill läsa dem igen finns de att hitta här:

Adventskalender 1:a Advent - Nortons Ceasar

Adventskalender 2:a Advent - Miro

Adventskalender 3:e Advent - Pysen

Ordningen de presenterats är i den orning de funnits i mitt liv, senast Ceasar, som jag haft samtidigt som Chimal, innan dess Miro, tidigare Pysen och idag Kandy. Inlägget kommer vara bildfattigt idag, på grund utav den enkla anledningen att jag inte har några bilder på mig och Kandy, sjukt tråkigt men det gör honom inte mindre viktigt. Kandy var en ganska stor shetlandsponny, han stod i samma stall som Miro gjorde när mamma började rida honom, varav hon sedan köpte honom istället. Det var ungefär samtidigt som jag blev förstor för Kandy.

Han var ett svart, sjukt ouppfostrat yrväder, jag tror jag hade gått på ridskola i typ ett år när jag började rida honom och jag trillade av hela tiden. Jag kan ärligt säga att den lilla hästen skrämde ofta livet ur mig, men jag älskade honom ändå, han var som min egen. Det var jag som red honom och det var jag som skötte honom. Självklat gjorde mamma massor med honom också, oavsett så var han så nära jag kom en egen häst då. Men han bröt ner mig ganska mycket, det var tur att jag samtidigt red hos en kompis till mamma, vars ponnys var bra mycket trevligare annars vet jag inte om jag hade fortsatt rida. Men oavsett hur tuff han var och bråkig hade han ett stort hjärta, han kunde, ytterst sällan men ibland bara stå och njuta av att bli borstad och kelad med, det är såna stunder jag minns. Självklart så minns jag alla rodeoturer och skenturer med, men, även om de minnena inte är bra minnen, den enda känsla jag får när jag tänker på Kandy är saknad och kärlek.

Han avlivades några år efter att mamma köpt Miro, han hade jätte stora fångproblem varje sommar och till slut blev de dessvärre för mycket. Men den lilla hästen, han betydde allt för mig under några år, han gnäggade alltid när jag kom till stallet och såg glad ut när han kom springande, så trots hur han betedde sig och hur rädd jag kunde vara så var han speciell, han var en riktig liten skit för det mesta, men han var min lilla skit. Han gjorde mig stark och lärde mig bita ihop om jag ville något, bita ihop och kämpa på.

Kandy<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, jag har inte varit här på en evighet, jag trivs super bra med den nya bloggen och det är skönt att börjat om på ett nytt ställe. Men jag tänkte jag skulle titta in här lite snabbt och se om det fortfarande är någon som är inne här ibland. Hör och...

Som ni säkert märkt uppdaterar jag knappt här längre. Det beror mestadels på att den här bloggen från börjat var en ren hästblogg där allt jag skrev bara var kring hästarna. Sen har jag mer och mer gått i från det efter att jag slutade tävla. Därför ...

Igår var det examensmingel på fakultetsklubben med vi elever som tar examen idag, gamla elever, våra nuvarande lärare, gamla lärare, anställda på institutionen och andra relevanta personer inom folkhälsoområdet. Anledningen till det var för att progr...

Idag är det första juni, första dagen på den första sommarmånaden. Vad är inte bättre än att påbörja denna sommarmånad med att skicka in sitt absolut sista arbete på min treåriga utbildning? Jag har precis skickat in det, 7 sidor om jämlik hälsa är n...

Den här veckan får börja med en låt från en av mina absoluta favoritartister, Ed Sheeran. Jag älskar i princip allt han gör, de låtar han skriver och släpper själv samt de låtar han skriver till andra artister. Han har bland annat skrivit en del musi...