Helt plötsligt var det 4:e advent och dags för sista inlägget i adventskalendern om hästar som har påverkat mig mycket som person. De hästar jag har presenterat har påverkat mig under min uppväxt och den jag är idag, både som hästmänniska och person i allmänhet. De här hästarna har precis som Chimal gör än idag varit med och byggt upp mig, brutit ner mig och sedan byggt upp mig ännu starkare. Om ni inte läst de tidigare inläggen, missat något eller helt enkelt vill läsa dem igen finns de att hitta här:

Adventskalender 1:a Advent - Nortons Ceasar

Adventskalender 2:a Advent - Miro

Adventskalender 3:e Advent - Pysen

Ordningen de presenterats är i den orning de funnits i mitt liv, senast Ceasar, som jag haft samtidigt som Chimal, innan dess Miro, tidigare Pysen och idag Kandy. Inlägget kommer vara bildfattigt idag, på grund utav den enkla anledningen att jag inte har några bilder på mig och Kandy, sjukt tråkigt men det gör honom inte mindre viktigt. Kandy var en ganska stor shetlandsponny, han stod i samma stall som Miro gjorde när mamma började rida honom, varav hon sedan köpte honom istället. Det var ungefär samtidigt som jag blev förstor för Kandy.

Han var ett svart, sjukt ouppfostrat yrväder, jag tror jag hade gått på ridskola i typ ett år när jag började rida honom och jag trillade av hela tiden. Jag kan ärligt säga att den lilla hästen skrämde ofta livet ur mig, men jag älskade honom ändå, han var som min egen. Det var jag som red honom och det var jag som skötte honom. Självklat gjorde mamma massor med honom också, oavsett så var han så nära jag kom en egen häst då. Men han bröt ner mig ganska mycket, det var tur att jag samtidigt red hos en kompis till mamma, vars ponnys var bra mycket trevligare annars vet jag inte om jag hade fortsatt rida. Men oavsett hur tuff han var och bråkig hade han ett stort hjärta, han kunde, ytterst sällan men ibland bara stå och njuta av att bli borstad och kelad med, det är såna stunder jag minns. Självklart så minns jag alla rodeoturer och skenturer med, men, även om de minnena inte är bra minnen, den enda känsla jag får när jag tänker på Kandy är saknad och kärlek.

Han avlivades några år efter att mamma köpt Miro, han hade jätte stora fångproblem varje sommar och till slut blev de dessvärre för mycket. Men den lilla hästen, han betydde allt för mig under några år, han gnäggade alltid när jag kom till stallet och såg glad ut när han kom springande, så trots hur han betedde sig och hur rädd jag kunde vara så var han speciell, han var en riktig liten skit för det mesta, men han var min lilla skit. Han gjorde mig stark och lärde mig bita ihop om jag ville något, bita ihop och kämpa på.

Kandy<3

Och så var det plötsligt den 3:e advent och dags för ett inlägg om en häst som har betytt mycket för mig och har format mig som person och ryttare. Chimal är ju som sagt inte med då han fortfarande finns kvar och varje dag är involverad i mitt liv, 1:a advent handlade det om Nortons Ceasar (om ni missade det finns inlägget HÄR), 2:a advent handade det om Miro (det inlägget finns HÄR) och idag kommer det handla om Pysen.

Pysen var mycket av min första kan man säga. Han var den första häst jag hade som min egen, han var den första häst jag vann ett Klubbmästerskap med, han var den första häst jag åkte ut på en lokal tävling med och han var den första häst jag var på en distanstävling med. Jag gick i slutet av mellanstadiet och delar av högstadiet när jag hade Pysen, som egentligen hette Falcon Beer men ägaren kallade honom Pysen. Han var en New Forest valack, född 1988 och var liten D-ponny.

Pysen

Pysen kom till mig på foder genom ett tips från våran veterinär som visste att mamma letade foderponny åt mig. Jag provred honom två gånger och hoppade honom den andra och allt gick bra. Pysen skötte sig suveränt och de "varningar" ägaren gav om att han var en väldigt het häst som gärna stack visade han inga tendenser till. Så han flyttade helt enkelt hem till oss och jag hade fått hem en hoppony. Det tog ungefär en vecka innan Pysen skenade med mig för första gången, ända sättet jag fick stopp på honom, efter att han laddat på staketen i hagen som jag red i flera gånger, var för att jag svängde honom så snävt att han var tvungen att ta några få travsteg och jag kunde hoppa av i farten.

Och därifrån bar det av, efter några skenturer lärde jag mig handskas med Pysen och få stopp på honom, men det var svårt och jag fick under hela tiden jag hade honom jobba stenhårt för att han inte skulle sticka, om det så var på hoppbanan, dressyrbanan eller i skogen. Han var stadigheten själv, inte rädd för något, han hoppade aldrig till för något, och saker som skrämmde de flesta hästar tittade han inte ens åt, men han gick knappt att få stopp på. Han var en riktig liten livsnjutare som älskade fart, fläkt och bus, inte som en medelåldershäst, snarare som en unghäst. Vilket de lesta trodde han var. Men nej, Pysen var en läromästare som en gång i tiden hoppat höga klasser, han kunde allt, han mätte, kortade, längde, fixade avhoppen, bytte galopp och allt annat man kan tänka sig på banan. Allt jag gjorde i början var att bromsa (konstant) och svänga. Men allt eftersom han, min hopptränare och mamma lärde mig mer blev även jag själv duktigare och tog delvis över som den som styrde i hoppningen.

  Jag & Pysen efter min första start på en lokal tävling

Allt jag lärde mig i sadeln på Pysen har jag fått användning för med andra hästar och använder än idag. Så fort det kommer till något hopprelaterat, med Chimal, Rezy eller någon annan häst så tar jag tillvara på saker som Pysen lärde mig. Jag avgudade den hästen och när Chimal kom hit och jag grät av frustration kväll efter kväll i början kunde jag aldrig sluta gnälla till mamma om hur mycket jag saknade Pysen och bara ville ha tillbaks honom. Trotts att han alltid takta och försökte sticka var han min säkerhet, jag visste alltid vad jag kunde förvänta mig, jag kunde utmana mig själv men ändå på säker mark. Ja vi hoppade meter höga stockar barabacka i skogen, för vad kunde hända, ja han kundne sticka men efter ett tag fick jag ju stopp på honom, det var ju knappast så att han skulle stanna (han visste inte vad vägra var) och att jag skulle kunna slå mig fanns inte i mit huvud. Under de år jag hade Pysen har jag aldrig trillat av och slagit mig alvarligt. Han var min trygghet och min läromästare.

Här är vi utklädda till Fantomen & Hero, men det kanske syns....
  

Men Pysen blev halt och en gammal skada som ingen visste funnits där upptäcktes, han skulle inte få hoppa längre. Både vi och ägaren insåg att det inte skulle vara möjligt att fortsätta rida honom och att han inte skulle få hoppa, han verkligen älskade det, har nog aldrig träffat en häst som älskar att hoppa så mycket som han gjorde. Så han flyttade hem och fick flera år som pensionär i hagen innan han dessvärre dog av kolik när han var 20 +.

Han var en sjukt rolig ponny, en läromästare som lärde ut men ändå tuffade till dig, han gjorde det inte lätt och ville du lära dig kontrolera hoppningen, ja då fick du jobba för det, för om du tveka då tog han över och fixade det själv. Jag har hoppat ungefär en meter på honom barbacka, hoppat banor på strax över 110cm, vunnit flera klubbtävlingar, och haft så otroligt kul med honom. Han var den första häst jag hade som min egna och det kommer han alltid förbli.

Pysen<3

Min adventskalender här på bloggen handlar om hästar, och då om hästar som betytt mycket för mig där Chimal inte inkluderas. Han betyder så klart allt för mig men det finns andra hästar som är otroliga och som har påverkat mig och den jag är idag, Chimal gör det än idag men dessa hästar gör det inte längre. Ni ska få lära er lite mer om mig och hur vissa hästar format vem jag idag är helt enkelt. Nästa häst att presenteras i adventskalendern, nu den 2:a advent är Miro.

Miro

Miro var en förvuxet Welsh Cob valack som mamma började rida när jag och Miro (som var lika gamla) var ungefär 6-7år. Ägarna hade ingen som red honom så det började mamma göra, jag red en annan häst i samma stall, vilken ni kommer få reda på mer om den 4:e advent...

Så småningom bytte mamma sin motorcykel mot Miro då ägaren till honom gärna ville ha en motorcykel och gärna såg att mamma hade Miro. Mamma åkte inte längre på sin motorcykel så det var ett passande byte. Innan dess hade mamma dock börjat tävla lite på Miro som var ett riktigt stort monster när hon började rida honom och jag gick för det mesta inte i närheten av honom, inte i hagen, inte i boxen och knappt i stallgången. När min syster var med i stallet en gång så bet han hennel. Som sagt ett monster. Men även Miro blev trevligare så småningom, och till slut den snällaste herre man kan tänka sig, han var helt underbar. Jag hopptävlade honom på klubbtävlingar, mamma körde in honom och han tävlade många säsonger på distansbanorna. Mamma red upp till 80km på honom med en 2:a plats på Distriktsmästerskapen. Bosse tog vid efter det då mammas knä inte höll för längre tävlingar, med Bosse som ryttare gick Miro 160km godkänt våren 2007.

Strax innan start på deras 160km, jag håller i en laddat Miro medans Bosse fixar det sista inför start.

Miro var helt enkelt toppen, han var viserligen ganska tung, han gick långt men långsamt, 2007 var Miros sista år på banan. Bosse och Miro började säsongen med en godkänd 160km. Efter det red jag honom, som aldrig tävlat honom förr och aldrig ridit mer än 20km på honom hemma 120km på honom på SM där vi dessvärre blev uteslutna efter 105km. Sedan blev Bosse och Miro distriktsmästare på 80km och efter det åkte vi ner till Danmark och Nordisk Baltiska Mästerskapen. Där gick det däremot inte speciellt bra... Kort och gott så skadade sig Miro efter ungefär 50km.

Miro blev aldrig riktigt bra ifrån skadan, han vilade länge i sjukhage och blev ett tag så pass bra att både mamma och jag kunde rida ut barbacka på honom någon gång. Men det var sista gångerna någon satt på honom. Efter sommaren 2008, då Miro som var van att vara nummer ett fått se de andra hästarna åka och tävla gav upp helt, han var tom i blicken och gjorde ingenting i hagen. Det var hemskt att se och beslutet var tungt men inte så svårt att ta. Han avlivades. Han ligger begravd uppe på mamma och bosses mark. Han var en helt fantastisk häst, jag hoppade honom massor, han bara gick och gick ute på banorna och han gav aldrig upp. Även om han blev en sjukt trevlig häst, den hästen man slängde upp vem som helst på, även rädda ryttare som inte kunde rida på så förlorade han inte sin ungdomliga sida. Han var hästen som kunde gå lektioner med mamms elever ena stunden och andra for han runt med mig i skogen i full bockgalopp.

Här är Miro med flera av mammas elever efter att jag och Miro varit på hopptävling. Om ni undrar vad jag håller på med så lindar jag hans ben.    

Jag har lärt mig helt sjukt mycket på honom och han var helt enkelt underbar. Jag vet inte hur många gånger han har kastat av mig, det är helt sjukt många. Han hade en tendens att bocka så fort man landade efter et hinder så man flög som en vante, och jag har alltid varit bra på att hålla mig kvar. Jag minns en utav de sista hoppträningar jag gjorde med honom då min hopptränare när lektionen var slut frågade mig om jag visste vad som hade gått bra idag, något som aldrig hänt förr. Jag förstod ingenting för lektionen var väl ungefär som alla andra, men hon sa enkelt "du trillade inte av idag". Av alla desssa lektioner jag tagit med Miro satt jag kvar hela lektionen en gång... Men det var denna sida hos honom jag älskade, Miro var det ryttaren ville ha, jag ville ha en energisk häst som var lekfull så det var de jag fick när jag red honom...

Miro lärde mig massor och han har verkligen varit med och format mig som ryttare, han har tuffat till mig, lärt mig att bita ihop och ta mig egenom saker hur rädd jag än är, men framför allt har han givit mig säkerhet med ridning och hästar. Han lärde mig att alla kan ändras till det bättre, att det ALDRIG är försent, och oavsett vad fasaden säger om en häst finns det någonstans där inne en snäll och helt enkelt undnerbar häst. Sista bilden här nedan betyder så mycket för mig, det är Miros öron som syns, den här bilden tog jag när jag för sista gången någonsin satt på honom, när någon för sista gången satt på honom. Bilden är tagen utav mig ifrån Miros rygg sista gången någonsin som han blev riden...

Miro<3

Då var det dags för första adventskalendern, den kommer handla om hästar, och då om hästar som betytt mycket för mig. Men Chimal som jag annars skriver mycket om  kommer inte inkluderas, han betyder så klart allt för mig men det finns andra hästar som är otroliga som jag tycker ni ska få veta mer om. Ni ska få lära er lite mer om mig och hur vissa hästar format vem jag idag är helt enkelt.

Först ut blir den senaste hästen, förutom Chimal som format mig mycket, det är Nortons Ceasar. Ni har säkert läst om honom här förut men nu ska jag berätta lite mer om honom och hur en häst som jag inte ens hade i ett helt år, samtidigt som jag hade Chimal kom att betyda så mycket för mig och hur han påverkat mig.

Nortons Ceasar ox

Ceasar var ett arabiskt fullblod som ägdes av Helen Moberg, han kom till mig hösten 2009 och var tänkt att vara min nya tävlingshäst. Ceasar var en supermysig, stor, ung bebis. Han var sjukt mysig, lite plockig med munnen och letade gärna godis plus att han gärna gick och tuggade på mina armar när jag var ute och gick med honom. Men han var verkligen snällheten själv, än dock lite busig. Han var verkligen toppen och alltid på för att prova nya saker. Välriden, underbart hanterad och verkligen toppen. Han var precis det jag ville ha hos en häst just då, ett litet projekt utan några stora problem. Helen hade verkligen gjort ett super jobb med honom.

Det fanns två grejer han verklgien inte tyckte om, gegga och bilar. Han gick lätt igenom vattendrag utan större tvekan men när det kom till ett lerigt parti på vägen då kunde jag få jobba för att han skulle gå igenom det. Sen var det bilarna, han tyckte de var läskiga, när de körde om hoppade han gärna ner i diket. Men de var inga stora grejer, var aldrig några problem att hantera och han blev snabbt bättre med det. Annars var det bara att han tyckte om att leka när man red och gladeligen bocka. Jo och så var det de faktum att han gärna kastade över båda tyglarana på samma sida när man red. Han hade därför en rem mellan tyglarna för att han inte skulle kunna göra det, det var nämligen svårt att styra honom när han kastad över ena tygeln över halsen...

Ceasar var precis det jag letade efter i en framtida tävlingshäst och jag längtade sjukt mycket till vår första start 2010. Säsongen och kvalen var noggrant planerade och jag kunde inte ha längtat mer och varit mer taggad när vi satte oss i bilen med Ceasar i släpet till hans första CR på Rönningeritten. Tävlingen i sig gick jätte bra, men vi blev uteslutna på hälta i mål. Kom som en chok för mig då han varit jätte fräsch, pigg och glad på banan. Men så är det ibland. Det jobbiga var att han inte blev bra från hältan. Efter många turer till veterinären och de inte längre visste vad de skulle göra bestämmde vi och Helen att han skulle få åka hem igen.

Ceasar blev aldrig bra ifrån sin skada och veterinären trodde att det var något gammalt han antingen fötts med eller som uppkommit som föl. Ingenting som kommit av ridningen eller tävlingen utan bara framträtt då. Men då han aldrig blev bra fick Helen ta bort honom. Han var en sjukt udnerbar häst och jag skulle ha varit så glad om jag fått behålla denna positiva och underbara lilla glädjebomb, att han varit frisk och att vi fått många underbara år tillsammans.

Jag lärde mig mycket med Ceasar, framförallt lärde jag mig att allt kan gå åt skogen utan anledning och ibland får man inte ens chansen att visa vad man går för, Ceasar fick aldrig det. Han fick aldrig chansen att visa hur bra han kunde bli, han var en underbar häst och det är svårt att beskriva hur snabbt han fångande mitt hjärta, det lilla matvraket som åt allt han kom över, tog en bit av mitt hjärta och har behållit den. Han kommer alltid finnas där, han lämnade så många bra och fina minnen<3

Japp, jag har bestämt mig för att göra en liten adventskalender. Den kommer självklart ha hästtema och ni kommer få lära er lite mer om mig. Fyra tillfällen och fyra olika hästar kommer den handla om. Chimal kommer inte inkluderas i denna. Kalendern kommer handla om hästar som format den jag är idag, Chimal inkluderas inte, då, han visserligen betyder allt för mig, men han formar den jag är än idag och de som kommer finnas med i kalendern är hästar som har gjort en stor påverkan på mig men som inte längre gör det. Vilka det blir kommer ni få se allt eftersom, men jag kommer börja med en häst jag hade samtidigt som Chimal, nästa blir en häst som varit en stor del av hela familjen under många, många år, min första "egna" häst kommer få vara med och till sist komer den första häst som påverkat mig mycket få vara med, den häst som hade kunnat få mig att sluta med hästar helt.

Första inlägget ifrån adventskalendern kommer under dagen och jag hoppas att ni finner läsningen bra och intressant. Alla hästar påverkar mig på olika sätt och de här har lämnat stora och djupa spår av olika anleningar.

Föresten har ni hört den nyinspelade Band Aid låten? Jag är visserligen ingen julmänniska men Band Aid är en låt som jag verkligen älskar, det är min favorit jullåt och spelas alltid mycket av mig denna årstid och nu har de spelat in en ny med massor av stora artister. Så här är den, lyssna och njut, och ta till er budskapet.

Hur många av artisterna känner ni igen?

Jag kan stolt och gladeligen säga att jag känner igen majoriteten av dem,

kan bero på att många av dem är artister jag lyssnar på...