Tanken var att jag skulle uppdatera igår om ridningen men det fanns ingen tid till det. Jag åkte, när jag var klar i stallet hem, kastade mig in i duschen och skyndade mig hem till farmor där de andra redan hunnit vara i nästan två timmar. Efter ett tag blev det hem igen, fixa middag till mig och pappa, titta på Sveriges VM match i handboll. Efter det fixade jag ned tvätten, färgade mitt hår och sen var det dags för mig att gå och lägga mig. Kort sagt full rulle.

Nu sitter jag i stallet då Hovslagaregatan är här. Chimal får skos först idag eftersom jag ska iväg till skolan i eftermiddag. I går da, jag hittade ett ställe som var okej att träna galoppfattningar med Chimal. Jag red till en gammal, övervuxen grusfotbollsplan där jag brukade träna med mitt lag på våren förr. När den fortfarande var välskött det vill säga. En långsida var det bara snö på så där kunde vi ligga fram och tillbaka. Jag höll inte på speciellt länge eftersom Chimal blev alldeles till sig efter ett tag, körde upp huvudet och försökte sticka. Då gav jag mig och red hem igen. Efter det var de Kungens tur att få komma ut på en skrittsväng. Vi var ute i ungefär en halvtimma och han skötte sig, trots överenergi bra. Han var lite taktig, blev "rädd" för saker han inte är rädd för och försökte vi ett par tillfällen börja trava. Annars var det en bra skrittur. Inte jätte mycket kring ridningen att skriva om men så blir det tyvärr när jag ska skriva om det dagen efter.... Men jag skrev om det i varje fall!

Underbara känsla. Nog var min kropp trött igår, när jag gick och la mig, fick jag gå upp igen för att jag frös för mycket för att kunna somna. Om det inte är så att jag varit ute och blivit kall innan jag går och lägger mig brukar jag inte frysa under mitt tjocka duntäcke, men igår gjorde jag det. Kort sagt en trött kropp som behövde mer värme, så det var upp igen som gällde för att dra på sig mjukisbyxor, raggsockor och en långärmad. Sen var jag varm och go under täcket. Har sovit natten igenom, så skönt!

Och nog känns det att jag var på gymmet igår, mestadels i vaderna och armarna, lite i magmusklerna. Nu vet jag vad som behöver mest träning! Ser fram emot att den mesta träningsvärken ska släppa och jag återigen kan bege mig till gymmet. Idag ska jag bara ta det lite lugnt, städa och tvätta på morgonen och sen blir det stallet för att rida Kungen och Chimal. I eftermiddag/kväll ska jag hem till Farmor och fira hennes födelsedag. Det känns som en bra söndag enligt mig, lite lagom härlig och mysig. Hoppas alla andra får en trevlig och härlig söndag!

Idag bestämmde jag mig att det fick vara nog. Jag har sovit piss i veckor nu, och jag är trött på det. Jag trodde det enbart berodde på c-uppsats stress men den borde liksom ha släppt nu... Jag vaknar massor av gånger under natten, vänder och vrider mig och vaknar varje morgon med ont i ryggen. Förr skylde jag ryggen på den dåliga madrass jag hade men nu har jag en ny och jag sov från början suveränt på den. Men mitt ryggont har blivit sämre sedan jag inte kunnat gå ut och gå på grund av väglaget.

Tänker jag tillbaks på när jag sovit som bäst så är det alltid när jag är helt slutkörd, fysisk slutkörd. Jag kände att jag bara längtade efter att helt och hållet köra slut på min kropp, så där så man inte vet vad man ska ta sig till för musklerna bara värker. Jag vet att det finns några sätt jag kan uppnå det på, ett rejält galoppass i ett par timmar eller att tävla. De varianterna är inte direkt möjliga att välja på så det blev snabbt ett beslut till de andra två. Gymmet och simma. Därför, när jag kom hem bytte jag om och åkte till Hallsbergg där gymmet och simmhallen jag tränade i flera timmar i veckan förr ligger. Jag betalade för ett gymmkort för 12gånger (för att se om jag kan komma igång igen, vore bra om jag lyckades komma i lite form igen...) och gick ner till gymmet.

Måste säga, efter att inte satt min fot i gymmet på nästan tre år så känndes det skönt välbekant där inne. Det såg näst intill likadant ut och det var väldigt lite folk där. Jag stallde mig på crosstrainern och jag kan nöjt säga att 45min på den känndes bra att klara av. Hade nog klarat en timme men jag vill ha lite ork kvar i kroppen. Lets face it, jag vet inte vart min gräns är längre, bra mycket lägre än förr bör den vara i varje fall... När mina muskler började kännas trötta och maskinerna blivit jobbiga att genomföra stretchade jag och begav mig upp till omklädninngsrummet igen. Gymmet ligger i en källar lokal så det är två trappor upp när man är klar. Jag vet att jag efter gymmpass ibland knappt tog mig upp, så sjukt härlig känsla var det med en så trött och slutkörd kropp. Idag gick trapporna lätt men jag tänkte att jag börjar försiktigt. Även simmningen var en sån grej för mig, två kilometer i basängen med bra temo efter gymmning tog på kroppen och en gång tog jag mig knappt ur basängen. Att gå ur vattnet där man flyter, ja det är lite jobbigt för trötta muskler.

Nu ska jag bara hålla i det här och hoppas att sömnen blir bättre med en trött kropp. Den enda besvikelsen är att jag hade hoppats på att min kropp skulle kännas tröttare nu ikväll... Får köra lite hårdare nästa gång!

Då väglaget just nu kan sumeras upp med ett ord: Isgata, det ärverkligen is precis överallt, på vägen, på gräset, i hagarna, på ridbanan, precis överall så blev ridningen idag minst sagt lugn. Jag kom upp til stallet runt 10, lyclades på något vänster ta mig runt i hagen och mocka utan att sitta på arslet. Tack och lov för broddar till ridkängorna. Efter det blev det ett väldigt lugnt och kort dressytbarbacka pass på Chimal.

Att rida på isen lugnt gick jätte bra då Chimal är ordentlgit broddad men jag vågade inte ta några risker. Därför höll vi oss på spåret där isen var jämn och broddarna greppade suveränt. Vi ägnade oss inte ät något svängande som möjligtvis skulle kunna få Chimal att tappa greppet och jag red bara tills han blev lite för pigg. Så där så han potentiellt kan slarva lite med hur han sätter ner fötterna. Det gick bra, vi gjorde halter och tränade på dem, att svaret från Chimal fanns helt enkelt. Sen övergick till till övergångar mellan skritt och trav. Till slut blev det även lite övergångar mellan halt och trav. Då blev Chimal lite för pigg vilket innebar att jag skrittade av honom och nöjde mig för dagen. Morgondagen lär inte bli som jag tänkt emd Chimal då planen var att jobba med galoppen. Känns lite väl riskabelt om jag inte lyckas hitta något bra plats där det inte är en massa is, man kan i varje fall hoppas!

Bilden tog jag idag när jag kom upp till stallet....

Skrev igår om att jag fick en så kallad "minnes" känsla. Tänkte förklara lite mer vad jag menar med det och när de kan komma att dyka upp. Kort sagt kan man säga att jag älskar att tävla distans, så pass mycket så alla de där (ibland) fördjävliga träningstimmarna var fantastiska, nu i efterhand i varje fall, kanske inte precis när jag var tvungen att rida i halvstorm och spöregn i flera timmar. Hur de där känslorna kan dyka upp är olika. De kan som igår dyka upp när jag är i en situation som påminner väldig mycket om när jag tränade för att tävla. Att klä på mig och hästen en viss sorts utrustning för att sticka ut i en snöstorm väckte en sån känsla.

När vi hade julklappsritten var det en kylig morgon med väldigt fint väder. jag gick runt i lugn och ro, fixade och grejade med Chimal. När jag var på väg från stallet till pannrummet för att hänga upp Chimals täcke, ut från pannrummet kom Bosse som hade tänt i pannan. Då fick jag en sån där "minnes" känsla. Att gå och fixa med lite diverse, göra i ordning Chimal, plocka i ordning på grejer och Bosse kom ut från pannrummet och såg så där lagom halvvaken ut. Det och de faktum att det var kyligt men fint väder, det gav mig känslan av att det var tidigt i april, sjukt tidigt på morgonen när solen just gått upp, jag har varit vaken i flera timmar och Bosse har precis blivit väckt av mamma, transporten står klar och det ska snart lastas för att åka iväg på tävling. Känslan när de minnena kommer upp är helt fantastisk. Jag vill tillbaks, jag vill så gärna tillbaks.

De är minnen som gör mig glad och ger mig en sjukt härlig känsla samtidigt som de gör att jag saknar tävlandet ännu mer, det var så underbart! Allt jag vill just i de stunderna är tillbaks, samtidigt som jag passar på att njuta av dem och glädjs över att jag har så mycket fina och bra minnen över så små saker. Det finns många dåliga men de försöker jag stoppa ner i en låda långt in i någon mörk vrå i huvudet. Jag får såna där känslor när jag ser någon som blir godkänd på en tävling och de blir så där fantastisk glada, för jag vet hur det känns. Jag känner till nervositeten som bara släpper när veterinären utalar de där underbara orden, ni är godkända. Ja, det väcker minnen, underbara minnen som väcker helt fantastiska känslor, känslor som gör väntan att kunna börja träna och tävla igen värt det!

Den där härliga känslan av en kall, frostig och solig tävlingsmorgon när du vet att du du har 80km framför dig med din allra bästa vän. Bilderna är ifrån Sämsholmsritten 2009, en kylig men fin morgon första helgen i april (vilket jag minns då jag missade pappas födelsedag för jag var och tävlade) när jag och Chimal satte vårat sista kval för att kunna börja tävla internationellt.

När jag kom upp till stallet idag hade det börjar snöa ganska ordentligt, och ovanpå det så blåste det rejält. Planen var en timmes ridtur i skogen och den höll jag fast vid. Jag garderade Chimal med ländtäcke och reflexer så vi skulle synas, även om det inte var mörkt kan man inte var för försiktig när det bara yr snö överallt. Mig själv garderade jag med en högt uppdragen buff och praktiska men smidiga kläder.

Ridruren i sig blev riktigt lyckad när Chimal kommit över att det blåste så mycket snö. Han är verkligen inget fan av nederbörd och försökte vid flera tillfällen i början på ridturen vända hemmåt igen. Men så fort han fick börja trava var inte vädret någon fara längre, då sprang han gladeligen på. Det enda tråkiga var att han var på ett sånt där humör när han är rädd för allt. Han for kors och tvärs över den otrafikerade vägen, men han gjorde inga antydningar till att vilja sakta av eller vända, bara hoppa och for. Så fort ridvägen vi var på började svänga åt vad som är hemmåt så la han i en pigghetsväxel till och nöjde sig definitivt inte med trav längre. Chimal kan vägen bättre än mig tror jag, han vet precis var han behöver ta ett längre steg för att det under snön äe n liten bäck so han, när det är barmark måste kliva över. Han vet vilka kurvor som går att ta innerkurvan i och vilka som blir för snäva, där lägger han sig per automatik i ytterkurvan. Det är helt underbart med en häst som klarar av all sorters terräng när han har lite fart, allt jag behöver göra är att bromsa för han klarar nog vad som helst i galopp, när det kommer till terräng. Han snubblar aldrig och han har full kontroll, desto snabbare han får gå, ju bättre koll har han.

Det blev rätt och slätt en toppen ridtur. Det som var härligt med snöstormen var att det när jag gjorde i ordning Chimal och drog på mig klädern ajag skulle ha känndes det så bra. Jag fick en sån där härlig "minnes" känsla. Det känndes som för ett par år sedan när jag tränade inför den kommande tävlingssäsongen så här års. Det fanns inget som kunde hindra min plan, och jag planerat att rida, ja då gav jag mig ut oavsett väder. Som det ä nu behöver jag ju inte det även om jag ofta gör det. Men det känndes riktigt bra, härligt liksom. Hoppas på fler såna känslor oftare, de gör mina dagar så mycket bättre!

Det här klippet är på en tjej som är den första kvinnan någonsin att klara en av de tuffaste hinderbanor som finns. Tjejen är endast 150 och väger 45kg, kolla hur hon helt fantastiskt klarar av banan. Det är otroligt vad vissa människor är kapabla till!