Ibland tänker jag på hur mycket lättare livet var för bara ett par år sedan, och då menar jag inte när man var liten utan bara ett par år tillbaks när universitetsplugg, jobb och hur jag vill att mitt liv sak se ut inte rörde sig så mycket i huvudet. Visst var det så att jag tänkte på framtiden när jag gick i gymnasiet men då var tankarna kring ridning, hästar och distans. Jag jobbade alltid hårt för att få bra betyg, allt för att jag sedan skulle kunna plugga vidare, men till vad hade jag ingen aning om och det var inte något jag ägnade speciellt mycket tankar till. Som det ser ut nu går jag en C-kurs på univerisitetet, har börjat min 5:e av 6 terminer på Hälsoutvecklarprogrammet, blir mer eller mindre färdig folkhälsovetare efter jul (så länge allt blir godkänt) och kan då även ta ut en universitetsexamen om jag vill.

Förr så var livet lättare i den utsträckning att jag tävlade eller tränade för att tävla, allt cirkulerade kring det, all planering och alla mål, bra betyg och att vara duktig i skolan, det var för att veta att jag skulle ha en grund att stå på när gymnasiet var klart och jag förhoppningsvis kommit på vad jag ville göra med mitt liv förutom distansen. Som det var då hade jag nog aldrig trott att jag skulle ha varit utan tävlingshäst i flera år vid det här laget, tagit en paus och inte ens försökt rida 160km vid det här laget. Jisses vad livet ändras, vet inte riktigt om jag tycker att det varit bra ändringar eller inte. Oavsett kommer jag förhoppningsvis snart ha en klar universitetsutbildning i bagaget, även om jag inte har någon tävlingshäst är det inte så dåligt det heller...

De flesta som rider och vill bli bra brukar lägga och bör (enligt min mening) lägga tid på sin sits då den påverkar hästen väldigt mycket vid ridningen. Det är något jag ofta tänker på när jag tittar på distans, både den i Sverige och utomlands. Och alltid fascineras jag över ridstilar och hur sitsen ser ut. Speciellt hur man ofta rider i de arabiska länderna. På många bilder därifrån så ser deras ridstil ganska mycket ut så här tycker jag:

De sitter bakåtlutade och med benen raka och väldigt långt fram. Det ser framförallt inte snyggt ut, det ser obalanserat ut och det ser ut som om man skulle kunna störa hästen med fötterna då de ligger vid hästens bog. Det är verkligen skillnad på hur man kan rida och om man tittar på Maria Alvarez Ponton som vunnit VM och EM så ser det annorlunda ut:

Stor skillnad i ridstilar skulle jag säga. Hon sitter balanserat med benen under sig på hästen. Det ser tusen gånger bättre och bekvämare ut måste jag få säga. En jämnförelsebild på olika ridstilar:

Här ser inte Marias (på bruna hästen) speciellt bra ut kan jag erkänna men det ser fortfarande bättre ut än ryttaren som rider före skulle jag säga. Så som han sitter kan han inte lätta i sadeln och underlätta för hästens rygg om så krävs. Maria däremot kan i sin sits enkelt lätta i sadeln och ge hästen en fri rygg. Jag förstår verkligen inte hur man kan rida en häst i 160km som ryttaren på den vita hästen, jag tycker inte det är okej mot hästen.   

Är något som alltid är en aktuell fråga på bloggar i många olika grenar. Om man snabbt går upp i klasser kan man få skit för att han har för brottom men om man ligger kvar i en klass ett tag av någon anledning får man skit för att man bara vill plocka rosetter. Jag har aldrig riktigt förstått livet kring hur folk väljer att göra. Ingen vet hur hästen känns för en annan ryttare och vilka beslut ryttaren tar och varför.

Jag klättrade ganska snabbt i klasserna med både Rezy och Chimal, målet var att tävla 120km internationellt då det är mästerskaps nivån för young riders. Mamma tävlade Rezy under sin första säsong, på den andra där jag började rida henne halvvägs in, vilket var min första säsong red vi 120km godkänt. På hennes andra tävlingssäsong gick hon sin första 120km klass. Chimal startade även han 120km sin andra tävlingssäsong, under 2006 gick han 65km som längst, på grund av skada tävlade han inte 2007 och 2008 startade han sitt första YR-SM på 120km. Det gick snabbt upp i klasserna för oss men då var det inte lika mycket kvalregler för att tävla internationellt, de reglerna kom 2009.

Jag & Chimal på väg in i andra eller tredje grind på hans första 120km & SM på Simlångsritten 2008, Chimals andra tävlingssäsong, tyvärr fick vi bryta på banan efter 105km.

Jag/Rezy & Bosse/Miro på min och Rezys första 120km internationellt på Simlångsritten 2006, vilket var hennes andra tävlingssäsong och min första. Som resulterade i en godkänd ritt och en andra plats.

Men om jag nu ska lägga in min personliga åsikt kring vilken klass man rider i utan att gå in på varför någon gör det, och då utifrån distansridning som gren eftersom det är den jag kan ja då kan jag definitivvt undra varför man ligger kvar så pass länge som vissa gör i en klass. Ibland förstår jag inte varför personer inte testar att gå upp i klasserna när hästen med lätthet går 50km eller 80km, i lite högre tempon. Jag förstår inte varför man hellre ligger kvar och plockar rosetter i 50km klasser när man istället skulle kunna, i varje fall testa att rida 80km. Detta beror delvis på att jag aldrig sett speciellt mycket utmaning i att rida 50km själv, det är alltid bara ett steg på vägen till något större för mig, så är det visserligen inte för alla. Jag ser inte utmaningen och prestigen i att vinna 50km, visst det kan väl vara lite kul men jag rider tusen gånger hellre 80km eller 120km godkänt.

Men det är som sagt så som jag känner och hur andra tänker vet jag inte, det finns en miljon anledningar till att inte gå upp i klasserna även om jag inte haft en av dessa anledningar än.

Jag & Chimal strax innan start i min och hans första tävlingsklass, 50km på Nybyggetritten 2006, April. Andra bilden är jag & Rezy i förbesiktningen till min och hennes första 120km* CEI internationellt på Simlångsritten i September 2006. Båda ritterna var godkända på ca: 12km/h. Så kilometrarna skiljer sig åt ganska mycket men inte tempot. På ett halvår gick jag ifrån att rida min första tävlingsklass på 50km till att tävla 120km internationellt med en 2:a plac.

Jag har tidigare publicerat ett inlägg om hur min drömdistanshäst skulle vara (finns HÄR), först och främst tolka det inte som att jag inte älskar Chimal över allt annat och att han är min drömhäst allt som allt, jag kommer alltid jämnföra alla hästar med honom. Men grejen är att hur underbar Chimal än varit att tävla så har han självklart brister precis som alla har, och ja jag vill ha allt som gjorde Chimal helt underbar att tävla hos min nästa distanshäst men det finns även lite saker som Chimal saknade som jag skulle vilja ha hos en framtida distanshäst.

Några av dessa saker är storlek, Chimal är en relativt robust arab för att endast vara 152 vilket jag älskar, jag tycker om när de är lite stadigare i typen. Jag vill inte ha en tung häst utan en lätt och smidig men som samtidigt har en fot i varje hörn och har en en lite rundare kropp, men med lite mer höjd än den Chimal har. Sedan har jag alltid önskat att Chimals trav vore lite bättre, lite mer svung och lite luftigare, det har jag skrivit här många gånger så för er somm läser bloggen dagligen vet ni redan det. En häst som springer upp för veterinären relativt bra vore att föredra. Hur pigg Chimal än varit på banan ser han ofta ut som en seg säck med potatis framför veterinären, när han sedan kommer ut på banan igen så är han jätte taggad och pigg igen. Så en häst som visar lite mer energi på besiktningarna vore att föredra. Och det sista, Chimal har alltid haft mentaliteten att gå långt, redan från början, han går om jag rider. Det var inte svårare än så, men på grund av hans svagheter kopplade till spattförändringarna så har han kommit i mål på 120km men aldrig blivit godkänd. Han har gått flera 120km tävlingar men inte godkänd och skulle därför inte kunnat gå längre. Jag vill ha en häst som kommer kunna gå 160km för det är en dröm, att få rida 160km.

Men annars har Chimal något som ingen annan häst kommer ha, någonsin. Han är den häst jag började tävla distans med, han är mitt allt och ingen häst kommer någonsin betyda samma sak för mig.

Innan prisutdelning på Björkviksritten 2009

Återanvänder ett gammalt inlägg, för er som inte läst bloggen så länge och kanske inte letar långt tillbaks i arkivet så tänkte jag publicera det här igen, delvis för att bloggen ska få lite hästrelaterade uppdateringar och för att jag har funderingar kring det här som jag kommer att utveckla i ett senare inlägg. Så för er som inte läst det tidigare enjoy, för er som har, kan ni ögna igenom det så kommer jag spinna vidare på det här vid ett senare tillfälle!

Vad har min drömdistanshäst, vad komer jag söka efter när det är dags att leta häst igen. Ja det jag själv har att utgå ifrån iform av positiva och negativa drag hos hästar när det kommer till träning och tävling av distanshästar baseras mycket på de 3 hästar jag själv tränat mest. Även om jag haft flera hästar och tävlat fler hästar än så baseras mycket av det jag söker eller vill undvika hos hästar på Chimal, Reyziann och Nortons Ceasar. Varför Ceasar kan man ju undra, honom red jag ju bara på en tävling, visst men jag tränade honom i ett halvår och personligen tycker jag att man om man vill och arbetar mycket på det kan läsa känna en häst relativt bra under den tiden.

Självklart vill jag ju att min framtida distanshäst ska ha de drag hos Chimal jag ansett varit de bästa med honom när det kommer till tävling. Vilka är: Hans låga puls och att han är väldigt snabbpulsad, att han är otroligt envis vilket i vissa sammanhang varit negativt men det possitiva i den egenskapen väger över, att han trots att det är tråkigt har fortsatt gå och att han utan problem kan gå flera mil själv med mig som det enda sällskapet och så klart grommarna en snabbis lite då och då. Jag har ridit 80km ensam på Chimal i 12km/h, det blir ganska lång tid själv och han tyckte inte det var tråkigt förens sista slingan och det märktes inte mycket. Men den bästa egenskapen hos Chimal jag som ryttare haft mest glädje av är hans galopp, den är helt underbart mjuk och perfekt. Nog för att Chimal endast har en växel i både skritt och trav, långsam men i galoppen har han 10, vilka sträker sig från typ 15km/h till vet jag faktiskt inte men jag tror jag kommit upp i 57km/h i uppförbake en gång och då drev jag inte.... När det kommer till Reyziann finns det faktiskt inte mycket som gjort henne till en bra distanshäst, inte för att vara taskig men Rezy var aldrig någon bra distanshäst, hon var svår pulsad, stressad, dålig galopp och vägrade gå när hon tyckte det var trist men en sak som var otroligt bra med henne var hennes trav, han hade en väldigt effektiv trav. Ceasar hade några av de saker jag alltid saknat hos Chimal, vilket var storleken, Ceasar var riktigt hög och hade enligt mig en väldigt trevlig kroppsställning, han älskade mat och drack alltid ordentligt vilket Chimal aldrig gjort och han var väldigt lätt att hitta sadel till.

Så tillsammans skulle dessa olika drag ge vad jag tycker är den perfekta distanshästen, sen vet man ju aldrig om det skulle kunna gå att få allt det tillsammans, men önska kan man ju;)

Jag & Chimal i förbesiktningen på Simlångsritten 120km YR-SM 2008

Hur hästar är att rida är något jag tänker på mycket, både när jag rider själv och när jag ser andra rida. Jag älskar när hästar har ett inre lugn, ett sånt som Chimal har för det mesta, när han inte har det är han viserligen sjövild, han är lite extrem åt båda hållen. Jag tycker inte om att rida hästar som är lite små sega eller inte går av sig själva, jag vill gärna ha en pigg och energisk häst, gärna åt det lite extrema hållet men som inte stressar upp sig. För mig är det stor skillna på extremt mycket energi och stressad.

Så till saken, jag sitter hellre på en häst som är "för pigg" än en häst som du måste jobba framått hela tiden. Jag jobbar hellre med en häst som har en egen energi tillförsel där du kan jobba med att få energin till rätt ställe.

En extremt pigg Chimal på Dackeritten 2009 80km*CEI som inte vill sakta av men som 2-33 minuter senare står med sadeln av och har pulsat nerfrån ungefär 130 i puls till 64, då har hästen ett bra inre lugn!

Jag fick en fråga bland kommentarerna utav Emma som jag tänkte jag skulle svara på i ett inlägg då det blir ett ganska långst svar annars.

Emmas fråga: Såg att du rider distans. Det verkar som en himla rolig sport faktiskt. Hur långa brukar distansrundorna vara ungefär när man tävlar? :)

Svar: Det finns distanser ifrån 20km till 160km på en dag inom distansen, man får aldrig tävla mer än 160km på en dag men det går att arrangera flerdagarstävlingar där samma ekipage rider flera mil om dagen i flera dagar. Men det är flera år sedan en sådan tävling arrangerades i Sverige. De vanligaste distanserna och klasserna som finns i Sverige är 20km PP (Prova På), 30km PP, 40km CR (Clear Roand), 50km CR, 50km T (tävlingsklass), 80km T, 100km T, 120km T. Här räknas 50km som lokal klass för det mesta, 80km som regional (om det inte är lag SM som går på 80km då är den nationell), jag tror 100km räknas som nationell klass och 120km vet jag räknas som nationell klass. Sedan finns det de internationella klasserna i Sverige som man kvalar på för att kunna rida de längrre distanserna som 160km, svenska mästerskap och internationella mästerskap. De internatinella klasserna finns ifrån 80km till 160km i Sverige. Det är lite rörigt men på de flesta tävlingar så finns det flertalet klasser. Om en arrangör har 80km Regional klass på tävlingen brukar näst intill alltid de klasserna som är lägre arrangeras sammma dag på samma plats.

Men distanserna rids inte i ett svep. De delas upp i slingor och en slinga är nästan aldrig över 40km och de kortaste brukar vara mellan 15-20km. En 50km T delas oftast upp i 30km och sedan 20km medast en 120km T oftast delas upp i 40km, 30km 30km och 20km (på ett ungefär). Innan start, mellan de olika slingorna och när man gått i mål genomgår hästarna en besiktning för att man ska veta att de är fräscha nog att fortsätta, det är ingen försäljningsbesiktning utan en lättare variant. Vid dessa tillfällen efter besiktningen ska även ekipaget vila i ungefär 30min innan de får rida ut igen.

Jag hoppas du fick svar på din fråga Emma och tack så mycket för den!

Förbesiktning med Chimal på Härjedalsritten 2006

Inom distansen säger de flesta erfarna att det är höga hastigheter som tar på hästarna. När jag satt och tittade på hoppningsdelen i fälttävlan på VM sa kommentatorn att det var många som tog det lugnt under terrängen dagen innan vilket sparat hästarna. Hon sa nämligen att det är de höga hastigheterna som är jobbiga för hästarna. Hon sa att de lugna stadiga tempona är mycket skonsammare för hästarnas kroppar och ork. Jag tyckte det var väldigt intressant då de flesta säger samma sak om distansen.

När jag började dras in i distansritt och var med på min första nybörjarkurs (när jag var typ 10), långt innan jag ens kom på tanken att tävla i det själv minns jag att de som höll i kursen sa att så länge man red lugnt kunde vilken häst som helst gå distans och även gå relativt långt. Det säger även jag när jag håller i kurser när folk frågar om det inte är sjukt jobbigt för hästarna. Saningen är att för en CR på 50km krävs inte mycket mer ridning än en regelbunden vardaglig ridning så länge du inte rider fort. Jag vet att jag tränade Chimal specifikt inför hans första 80km start men aldrig att träningen behövde vara stenhård, den var på hans andra tävlingsår så han gick fortfarande riktigt sakta, för att liksom få milen i benen. Öppenbarligen finns inte det här tänket endast i distansritten utan även inom fälttävlan vilket jag tycker är kul och intressant.

Chimals första 80km på Björkviksritten 2007 red jag i ett lugnt och jämnt tempo på ca: 12km/h