Jag får väl göra som så många andra och sumera år 2014 lite. Eftersom jag inte gör så där sjukt mycket med Chimal längre utanför gården så blir det helt enkelt en liten sumering av några få små höjdpunkter av mitt 2014!

En höjdpunkt var så klart spontan trippen till Camilla i Gävle mitt under hektiskt tentaplugg i mars. Kanske inte framstår som ett av de smartaste besluten men det var en rolig helg och tentan blev godkänd åndå!

Som den boknörd jag är kom det en till höjdpunkt i mars, jag fick efter flera års läsande läsa sista boken i The Southern Vampire Stories serien, 15:e boken för att vara exakt. (ignorera rättsregler boken)

En utav höjdpunkterna var självklart att återigen vara tillbaks på tävlingsbanorna, och inte med vem som helst utan med Chimal. Även om vi inte blev godkända så var det en sjukt härlig känsla.

Att Sandra kom till Närke (som vanligt) och spenderade två hela veckor här, det är inte många utöver familjen, och knappt dem jag kan spendera hela dagarna med i två veckor utan att bli trött på dem men med Sandra funkar det perfa!

  Självklart kommer även ridlägret i augusti med här:

Att äntligen vara tillbaks på universitetet med mina underbara vänner! För att bland annat spendera över 12 timmar i skolan och tentaplugga dagen innan salstentan med Irma!

Att vara med på träningstävling med Chimal i sällskap av mamma och Rezy.

Det närmsta vi kommit att tävla tillsammans, någonsin!

Att rida klubbmästerskapen med Chimal 

Sist men inte minst måste jag så klart ta med något jag sett fram emot under ett helt år, den sista The Hobbit filmen, som jag längtat efter den och den var allt och lite till jag kunnat tänka mig!

Det här är bara en del av några höjdpunkter under året. Vissa kanske kan ses som underliga, typ den om film... Tanken är att jag så snart som möjligt ska skriva ihop ett inlägg om vad jag ser fram emot för 2015 också!

Så här komemr fortsättningen och vidare förklaring till det tidigare inlägget idag kring varför jag tackar nej till att tävla andras hästar. Det är inte för att jag inte vil ltävla, tro mig det vill jag. Men förutom min vikt är det här den största anledningen till att jag tvekar, som jag sa i det tidigare inlägget så är det självkänsla och hjärnspöken.

Det är något som sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Sista tiden under mitt tävlande innan min paus (som fortfarande pågår) så gick det inge bra, pausen kom för att det blev uteslutning på uteslutning. De liksom radades upp. Så att hoppa upp på en häst jag inte känner, oavsett om det i sig inte är några problem och det inte finns någon anledning till att det inte skulle gå bra så vill jag inte bli utesluten. Och chansen för det går liksom aldrig att undvika i distansridning, det ingår i sporten. Det är aldrig något som störde mig speciellt mycket innan, ja, visst det sög att åka ut men det tillhörde delvis charmen, det blir så mycket större att bli godkänd. Men sen den där sista perioden så stör det mig, det skrämmer mig, det är en grej med Chimal, då är det helt okej nu för tiden, för han är pensionerad men med någon annans häst känns det som ännu ett nederlag. Någon gång måste jag så klart komma över det, men som det är just nu känns det som att fler uteslutningar skulle kunna vara förrädisk för min självkänsla, den är redan i botten, fortfarande och att åka ut igen, med en annan häst, ja, vem vet det kanske är droppen och jag vet inte om jag kan hantera det.

Men trots dessa känslor blir jag ändå riktigt sugen på att få tävla, och försöker trycka in i mitt huvud att jag har ett starkt psyke som kan klara det här, jag klarar vad som helst om jag vill, en uteslutning skulle bara vara en i raden. Att få frågan om att tävla andras hästar är ett steg på vägen, det bygger på självkänslan, men alla "tänk om" kommer upp i huvudet och det blir återigen jobbigt. Mitt kontrollbehov ligger där och skriker NEJ, för, för att rida någon annans häst jag inte känner innebär för mig att släppa kontrollen och det tillsammans med min ruttna självkänsla kring det här gör det jobbigt. Men någonstans finns det bara ett sätt att komma över det, att tävla igen, så om frågan och chansen dyker upp till nästa säsong, ja då vill jag verkligen tacka ja, jag vill ta chansen och risken, för jag längtar och jag vill komma över mina mentala hinder. Jag vill glömma den dåliga självkänslan och hjärnspökena, släppa på kontrollen, tacka ja och bara ha kul. Sen går det som det går, förhoppningsvis bra, och gör det inte det vill jag vara stark nog att kunna hantera det, men är jag det? Jag vill tro det men litar inte på att jag är det, inte nu, inte som det är nu. MEn jag ska komma över det, nästa gång frågan kommer vill jag tacka JA!

Sitter som en säck potatis och ser ut fan efter 80km i 30 grader värme och en uteslutning i mål med Chimal på A9-ritten 2008.

På Bowlingen och julbordet i fredags med klubben fick jag frågan lite hastigt ställd om jag vill tävla. En kompis tyckte att jag kanske kunde rida en utav hennes hästar, och självkalrt är det smickrande och lockande, men ändå skrämmande. Men det väcks tankar, ideer och längtan, en rejäl längtan till banorna. Men det finns även en viss sorts rädsla, frågan är om längtan är större än rädslan? Frågan gällde den kommande helgen och en CR, jag la snabbt fram argumentet att jag är för tung mendet tyckte inte ägaren var ett problem, men efter lite funderande och starka tvekanden så blev det ändå ett nej, jag tror nämligen inte att pengarna hinner in på TDB så jag kan lösa licens i tid.

Ägaren pratade även om att jag kunde tävla en utav hennes hästar nästa år, vet inte hur seriös hon var då det är flera månader tills dess men det är ändå smickande. Det är inte första erbjudandet jag fått i år, trots min vikt och att jag just nu inte tävlar så får jag erbjudanden om att rida andras hästar, det är inte ofta men de kommer. Det var till Lag SM i år som ebjudandet kom, ägaren ville inte rida själv men tyckte definitvt att hennes häst kunde gå i vårat lag. Jag la samma argument om min vikt och det faktum att jag var veterinärgrindsansvarig. Det finns många i klubben som kan axla den rollen men de flesta var redan uppbokade på andra ansvarsområden, och att någon annan som aldrig gjort det förut skulle göra det på ett SM känndes kanse inte jätte snällt.

Men det finns en till anledning till att jag tackar nej, den är lite mer komplicerad och kräver en del förklaring och den kommer i ett inlägg senare idag. Jag kan kort sagt säga att det heter dålig självkänsla och hjärnspöken. Men oavsett är det sjukt upplyftande och smickrande att få frågan om att tävla någon annans häst som man aldrig suttit på (vilket jag inte har några problem med), jag har gjort det förr, tävlade en klubbkamrats häst för några år sedan och det gick bra så varför inte liksom. Men det väcks definitivt tankar, ideer och längtan, jag vill övervinna de där hjärnspökena och min vikt så nästa gång det kommer ett erbjudande vill jag tacka JA!

På bilden är det Lillian Tanneby på sin häst Razze som jag tävlade 2010 efter att ha suttit på honom en gång innan. efter att jag tackat ja till att tävla honom, en riktigt trevlig och pigg herre!

Jag sitter och tittar på distansfilmer på youtube, herre gud vad jag saknar det. Inte bara att tävla utan livet runt det. Alla vänner och bekanta som jag alltid träffade flera gånger under säsongen, nu träffar jag dem ytterst sällan då jag inte tävlar längre. Men förutom det saknar jag något annat också, att åka utomlands och titta, och vara involverad i tävlingar som groom, det är sjukt jobbigt och ansträgande men så otroligt kul. Det är en så sjuk upplevelse men så roligt och lärorikt. Hästarna, folket, tävlingsmomentet, spänningen, farterna, känslan av att du är ett med hästen, att få rida över mållinjen efter flera mil i sadeln, känslan är helt otroligt. Jag saknar att tävla så sjukt mycket!

Såg att en vän inom distansen skrev ut en fråga på ett av distansforumen på facebook idag. Frågande gällde om det fanns något intresse för en CR i december. Hon undrar kort sagt hur stort intresset är för att tävla då och om det är någon ide att arrangera en tävling. Även om jag inte har en häst att rida älskar jag iden. De flesta hästar är inte i träning i december men jag menar en långsam CR är knappast något ansträgande för en häst som annars är tränad för att tävla, de har trots allt grund kondisen och styrkan.

När jag tävlade hade jag älskat att kunna rida en CR i december, tänkt vilken pepp det är att få tävla under de sega vinter månaderna då man bara vill tillbaks till tävlingarna. Det blir lite mer peppe att hålla igång sin egen träning och komma igång med hästens ordentligt inför den väntande säsongen, helt plötsligt blir de där långa, kalla och ensama ridturerna lite roligare, det finns ett mål mycket närmre, ett mål som påminner dig om varför du står ut hela vintern med frusna tår och händer. Jag tycker helt enkelt det är en toppen ide och hoppas de genomför den. Jag minns när jag red Rönningeritten på Ceasar i mars, det var efter vintern 2009/2010 när det var helt sjukt mycket snö. Så jag red över 40km i 50cm djup blötsnö, inte det lättaste kan jag säga. Såg dessutom efter tävlingen i resultatlistorna att jag och de två jag red tillsammans med hade haft högre tempo än den som vann 50km tävlingsklassen, kan bero på att typ alla red runt 11km/h den dagen, så tungt var det att de som vann tävlingsklasserna red så sakta, och då var det ändå bra hästar som vann.

Vi kan säga så här, där det inte var snö där var det lervälling. Denna bild är tagen på förbesiktningen med Ceasar och redan här ser man lervällingen, ni vill inte veta hur det såg ut i mål när alla ekipage sprungit up på precis det här stället under hela dagen.

Hallå viloområde, det var ett lagom tjockt snötäcke på hela området...

Trots snön, lervällingen, den tuffa banan och en uteslutning i mål med Ceasar var det en rolig tävling att rida, jag menar hur många har tävlat i knädjup snö med hästen? Så ja, hade jag haft häst hade jag definitivt tävlat i december!

För det mesta när jag skriver inlägg kring specifika bilder och minnen är det positiva minnen, så blir det inte den här gången. Bilden i sig säger kanske att den är koppad till ett dåligt och rent utav hemskt minne. För er som inte har koll på det så flyttade Chimal hem till oss hösten 2005 och jag började tävla honom under 2006. När jag hade ridit 65km godkänt i Härjedalen under sommaren bestämmde jag/vi oss för att jag skulle rida 80km på lag SM med Chimal härnäst. När vi två veckor innn tävlingen var ute och tränade hela laget så hände något som fortfarande spökar i mitt huvud när jag rider.

Jag och Chimal gick omkull. Vi har gått omkull efter det men den här omkull ridningen var hemsk på alla sätt och vis. Varför vi gick omkull är så enkelt som att Chimal snubblade på en platt grusväg i trav precis efter att jag längt hans tygel, så när Chimal tappade balansen fanns det inget som stoppade honom framåt. Chimal fick med sig mycket fart framått när han la sig på knäna med huvudet ner i gruset och gled, flera meter innan det tog stopp och han liksom la sig på sidan. Att glida på grus ger STORA och djupa skrapsår kan jag säga, och det blir mycket blod. Vad som hände med mig mitt upp i allt det här vet jag inte men jag trillade av vid något tillfälle, jag klarade mig dock med ett par smällar, ömma muskler och några skrapsår. Chimal däremot var det värre med. Chimal stallde sig på en gång och Linnea som var först av Rezy som hon red tog Chimal och sprang med honom för att se om han blivit halt, det var han inte men när hon vände och kom tillbaks kom choken. Allt jag såg var blod, det hade inte hunnit börja rinna när jag lämnade över honom så vi såg inte hur mycket han skrapat upp sig förens hon vände, då hade det börjat rinna blod, och det rann massor, han hade blod på hela benen nedanför knäna på frambenen och massor med blod ifrån ansiktet som var helt uppskrapat.

Vi blev snabbt upplockade av mamma emd transporten och veterinären ringdes ut. Efter att veterinären länge och väl tittat på honom så var hans besked inte det bästa. Förutom rejäla skrapsår i panan som i sig inte var farliga, han rengjorde dem och som ni ser på bilden smörjde han in dem med en vit salva som mer eller mindre täcker hela såret, föresten, luggen är inte bort kammad, den är borta, den låg kvar på grusvägen. Men knäna var ett sämre besked, han lyckades göra rent dem och lägga om dem, men han kunde inte säkert svara på om skrapsåren var djupa nog för att ha skadad ledbanden. Så i detta läget så var prognosen att Chimal möjligtvis kunde ha skrapat sina ledband. Förutom det så visste jag inte vid detta läge om jag skulle få ha kvar Chimal, vi hade ännu inte köpt honom och avtalet med ägaren var att han under säsongen skulle visa att han kunde gå 80km innan vi köpte honom, annars visste vi inte om vi skulle göra det. Så Chimal var skadad, potentiellt alvarligt, jag var uppskakad och jag kanske inte skulle få behålla Chimal. Känslan var hemsk och jag kunde inte sluta gråta, jag minns bara att när jag inte var inne hos Chimal, vilket var tungt för mig då jag inte är speciellt bekväm med sår och blod (det går bra emd Chimal nu för tiden) så satt jag bara mot husvägen och kände att min värld hade gått under, jag var helt förstörd.

Det visade sig när vi kom till en klinik dagen efter att Chimals sår inte hade kommit åt ledbanden utan bara var djupa och skulle bli svårläkta då han emellanåt böjer på knäna. Men Chimals sår läkte bra, både på huvudet och knäna och han var aldrig halt. Det bestämmdes även väldigt snart efter skadan att vi skulle köpa Chimal även om han inte gick 80km innan, det var en rejäl lättnad för mig som fick behålla min bästa vän ändå. Chimal blev snabbt bra men jag har fortfarande svårt för att slappna av med långa tyglar när jag rider och jag rycker alltid till när en häst snubblar och omkullridningen liksom flashar förbi mina ögon, jag försöker alltid glömma det och inte låta det störa mig men det finns alltid där och kommer nog alltid göra det. Men att se biden ger blandade känslor, den plockar fram ett hemskt minne men den representerar även något viktigt för mig, den representerar hur starka jag och Chimal är som kan klara av en sån här händelse, vi klarade den, Chimal blev snabbt bättre, vi fick ett starkare band, vi kom ut starkare på andra sidan och började säsongen 2007 med en godkänd 80km tävling.

Som ni kanske märkt gör jag lite svepningar över minna fotoalbum ibland för att få lite inläggsinspiration. Denna gång fastnade jag vid en bild på Chimal i hagen. Han ser lite tuffsig ut, är flätad i man och svans, och han är fortfarande grå på vissa ställen. Bilden är tagen ute i en av våra hagar dagen efter Chimals första 80km tävling. Jag tycker faktiskt han ser relativt fin ut för att ha gått 80km för första gången dagen innan, han har inte fallit ur förskräkligt mycket och ser bara fräsch ut.

Bilden gör mig glad, jag minns den här tävlingen så bra, Chimal skadade sig eller snarare fick ett stort djupt sår ovanför hoven två veckor innan starten, idag har han ett rejält ärr där och veterinären hade tankar på om det behövdes sys men avgjorde att det inte var nödvändigt. Chimal var aldrig halt eller ens brydde sig om det stora såret så efter en vecka var det nästan helt ihopläkt och jag kunde rida honom lätt i en vecka innan tävlingen. Han var fräsch så vi tänkte att eftersom vi ändå var anmälda åkte vi dit och testa. Såret höll ihop, Chimal stördes inte av det och han gick sin första 80km godkänt. Jag red själv nästan hela tiden och red på mitt exakt planerade tempo som var 12km/h, ingen höll tempot jag ville rida i så jag red själv. Chimal var glad och traskade snällt på, det var den här tävlingen jag insåg vilket psyke både han och jag hade som helt oberört red 80km tillsammans, bara han och jag ute på banan utan några problem alls. Jag insåg även att rida själv kan vara skönt.

Så ja, dagen efter tävling, jag orkade inte ta ur flätorna när jag kom hem utan gjorde det strax efter att bilden togs. Jag var nöjd och själv tycker jag Chimal ser ganska nöjd ut med. Det här var nog en utav de tävlingar som delvis fick mig att inse vilken helt otrolig vän jag hade i Chimal trots att han kan vara sjukt frustrerande inbland!

Jag har fått iden att göra typ en positiv inspirationstavla med grejer som för med sig positiva känslor för mig av olika anledningar. Jag har bland annat tittat igenom bilder som jag skulle vilja ha till den, grejen är inte att bilderna ska vara bra utan att de ska ge mig positiva tankar och minnen. En utav dessa bilder är den här nedan, den är ren lycka för mig. Bilden i sig säger inte någonting om sammanhanget.

Den är tagen precis efter att jag blivit godkänd på min första 80km. Jag hade aldrig tävlat Rezy innan denna ritt och jag hade aldrig tävlat längre än 65km och det var tillsammans med Chimal. Bosse och jag red så klart hela tävlingen tillsammans, vilket vi gjorde de första tre tävlingar jag red på Rezy. Som sagt så har jag fått reda på att vi är godkända i mål här och jag minns känslan, den var helt fenomenal, det finns få tillfällen i mitt liv när jag varit så här glad, tror inte ens jag blev så här glad när jag blev godkänd på 120km. Den här godkända ritten var värd så otroligt mycket för mig och när jag ser denna bild där jag kramar Bosse får jag tillbaks lite av den känslan. Minns även att jag grät när bilden togs för jag var så glad och, ja känslan var och är helt obeskrivlig. Denna bild kommer definitivt hamna på tavlan!