Det har inte blivit några inlägg idag då jag inte haft tid och inte haft några tidsinställda men nu kommer det ett i varje fall. Det blir ett helt vanligt inlägg med vad jag hittat på idag. Jag har helt enkelt inte hunnit uppdaterat tidigare idag då jag direkt på morgonen åkte upp till hästarna och släppte ut dem. Sedan Chimal skadade sig har det varit hästfix morgon och kväll för mig som i vanliga fall har Chimal på utedrift med de andra. Jag gjorde helt enkelt dagsrutinen med mockning osv, efter det tog vi bort Chimals stygn så nu finns inte de kvar i benet längre. Sedan stack mamma och jag ut på en mysig skrittur med Kungen och Niccan.

Gammal bild på mig och Ceasar från januari 2010

Efter det han jag inte mer än hem innan Eleonora sms:a och fråga om vi skulle åka till Marieberg en sväng. Självklart vill jag göra av med lite pengar när jag precis fått csn och lite semesterersättning. Det blev helt enkelt snabbt in i duschen och sedan in i bilen igen. Förutom lite god Kina buffe till lunch blev det lite smått och gott köpt.

En Vicoria Secret bodylotion och två IsaDora lack

Lite diverse smycken

Armbandet som står för lycka är nytt, älskar enkeltheten och vad de står för,

antar att det är därför jag har fyra stycken.

Nu hinner jag vara hemma en stund innan det blir upp till stallet igen och så ska jag vara hemmea hos Eleonora vid 7 för myskväll med tv spel!

Det fick jag uppleva när jag var iväg på Rönningeritten i mars 2010 tillsammans med Ceasar. Jag skulle rida CR 50km med Ceasar, det var hans första distanstart och planen var att det bara var den första av flera den säsongen, så blev det inte men det är en annan historia. Det var ungefär 50cm snö den tävlingen, överallt inklusive på hela tävlingsplatsen förutom på upptravet, arrangörerna hade desutom fått flytta tävlingen i sista stund på grund av all snö. Ovanpå all denna snö regnade det desutom, en bana täckt med 50cm snö som var tung som attan på grund av allt regn, det var vad vi red i, i 50km.

Oavsett problemen med tävlingsplatsen, det dåliga vädret, det urusla ridunderlaget, en uteslutning i mål för min del med vad jag trodde var en fräsch häst hade det inte behövt sluta som en dålig dag för min del. Det som egentligen förstörde tävlingen för mig var inte uteslutningen, det är något som händer i denna gren. När vi pulsade in till målbesiktningen gick den sista veterinären därifrån. Han mötte oss och en funktionär sa till honom att vi skulle besikta. Trotts detta tyckte han att hästen som just gått 50km i 50cm blötsnö kunde vänta tills han varit med och valt ut best condition. Ja det är viktgit att rätt häst får priset men inte viktigare än att en häst besiktas i mål... Vi fick vänta i nästan 15min i veterinärgrinden innan det kom en veterinär och besikta Ceasar, jag var trött (jag hade feber) och Ceasar hade inte så konstigt hunnit bli både stel och kall i väntan. Ja han var halt oavsett det säger jag inget om, men 15min!

Jag har aldrig haft problem att hålla god min i veterinärbesiktningarna när jag blivit utesluten eller fått vänta lite men den här gången var jag rosenrasande. Jag har sällan varit så arg, det är inte acceptabelt att en häst ska behöva vänta så länge när den gått flera mil, det är inte rätt mot djuret, strunta i min tävling men vi ska besikta i målgång av en anledning. För hästens skull, och enligt min mening skedde inte det här för hästens skull. Jag har ALDRIG skrivit om det här på bloggen eller pratat speciellt mycket om det för man ska inte gnälla, och det står jag fast vid, man ska inte ifrågasätta en veterinärs beslut och man ska alltid tänka på att veterinären är där för djurets skull. Och jag visste mycket väl om det när veterinären väl dök upp, men jag har sldrig haft så svårt för att inte få ett utbrott, att helt enkelt säga vad jag tyckte om att vi fått vänta i en tom veterinärgrind i 15min när veterinären visste att vi väntade. Men jag höll tyst, jag bet ihop och tog mig igenom besiktningen, jag tog min uteslutning men inombords kokade jag. Jag var så arg att när veterinären frågade något (kommer inte ihåg vad) kunde jag inte svara, mamma som såg hur arg jag var svarade. Hade jag gjort det hade jag definitivt inte kunnat hålla tyst.

Men jag höll på mina principer, ta uteslutnigen med värdighet och bete dig inte ila. Jag kan däremot säga att så fort vi kom ut ur besiktningen klarade jag inte av det längre, jag gav hästen till mamma, gick undan och spotta och svor! Tack och lov fanns även Eva Borg på plats så jag kunde gå och prata med henne, jag behövde få ur mig min ilska på hur jag tyckte jag, och speciellt min häst behandlats i veterinärgringden, vilket var ritkigt dåligt enligt mig.

Mamma och Eva, underbara att ha runt sig när saker inte gick som man ville lyckades lugna mig och jag kunde snart återgå till min häst som inte gjort något fel och hade gjort en perfekt tävling, det var ju inte hans fel att han blev utesluten, han hade gjort allt rätt den dagen. Varför tycker jag att det känns okej att berätta det här nu, jag tycker fortfarande inte att man får bli arg, upprörd eller ifrågasätta en veterinärs beslut på tävling, älta det hur mycket ni vill efteråt men inte under själva tävlingen det är inte hyffsat. Jag har uppfostrats som tävlingsryttare av mamma, Bosse, Eva Borg och på YR Läger och det finns tydliga regler, man beter sig inte ila på tävling. Dock visar den här händelsen på hur svårt det kan vara ibland, det kan bli för mycket och jag tycker jag har rätt att säga att vi inte behandlades rätt i denna målbesiktning och det står jag för. Under alla år jag tävlat är det här enda gången något sånt här hänt mig, jag ser det som en isolerad händelse, men det har lärt mig något. Det spelar ingen roll om jag blivit arg och börjat härja om det, Ceasar hade ändå blivit utesluten, jag kan bara hoppas och tro att det här inte händer någon annan på en distanstävling. Men förutom det här var tävlingen jätte bra arrangerad, och jag vill även säga tack till min underbara mamma och Eva som tyckte det var okej att bli arg och ledsen för det som hänt!

Mamma som groomar mig & Nortons Ceasar på Rönningeritten 50kmCR 2010

Har precis satt mig för att läsa litteratur i biblioteket hela förmiddagen och måste bara säga att jag älskar framsidan på boken jag läser.

För er som inte vet är framsidan den "atenska skolan" en gigantisk målning som finns i vatikanmuseet. Det är dessutom min favorit målning, den är så fin och jag älskar symboliken i den!

Jag är precis hemkommen från ett tävlingsmöte med några personer från klubben där vi pratat om Finnerödjaritten och Laxåritten med Lag SM som Nerikes Distansryttare (vår klubbb) kommer arrangera i år. Jag känner mig laddad och det ska bli ritkigt kul, ska bli roligt att arrangera Lag SM i sommar och jag hoppas verkligen vi kan skrapa ihop till ett eget lag att ställa upp med också. Mötet var i varje fall givande och vi kom med lite ideer och planer inför den kommande säsongen, självklart blev de stormningar och diskussioner som sker i distansvärlden och på facebook ämnen som kom upp under mötet. Bland annat en blogg där man kan läsa om diverse landslagsrelaterat men som ingen verkar veta vem som skriver! Här har ni i varje fall adressen om ni är nyfikna, det är intressant läsning måste jag säga: www.distansridning.bloggo.nu

Jag måste bara säga att jag ibland funderar på att bli mindre involverad i klubben och så vidare eftersom jag ändå inte tävlar men så fort jag är iväg på något som idag känner jag bara att även om jag inte tävlar vill jag inte lämna distansen bakom mig. Inte ens för tillfället och det är en väldigt skön känsla!

Chimals första 80km, Björkviksritten 2007

För mig skulle aldrig en distanstävling fungera utan vissa saker. Sådana saker som jag alltid har haft med och alltid har med oavsett häst och oavsett tillhörande utrustning.

Handskar:

Att ridhandskar kommer upp här är kanske inte så konstigt då jag redan berättat att jag nästan alltid har det när jag rider hemma. Jag kan säga att jag fått skav i händerna med handskar på när jag tävlat Reyziann, vill inte tänka på hur de händerna sett ut utan handskar.

Samma bild som tidigare, om ni missat den!

Vaselin, helosan och arnika:

Helosan och arnika använder jag ju som tidigare nämnt i vardagen men vaselin, ja vad har jag det till? Inte mig själv utan till hästen. Både Chimal och Rezy är skavkänsliga på ett ställe där ingen utrustning finns, vilket innebär att det är väldigt svårt att motverka detta skav men vaselin gör susen. De har båda alltid fått skav i "armhålan", altså i vecket mellan frambenet och sadeljorden. Där använder jag alltid mycket vaselin på hästarna jag rider innan start och i varje grind för att friktion och skav inte ska uppstå.

Stetoskop:

Eftersom det handlar om distans känns kanske stetoskopet ganska givet, jag kan helt enkelt inte gå in i en grind utan att veta vad hästen har i puls.

Extralådan:

Är alltid med på tävling. Det är en låda som under hela tävlingen står i bilen och som jag princip aldrig behövt öppna. I den finns extra sadeljord, extra stigläder + stigbyglar, träns + tyglar, benskydd m.m Saker som om oturen är framme kan behövas.

Även här finns det så klart mycket mer, men det här är några saker jag alltid har med till tävlig oavsett distans, häst eller väder.

Det här är ett sånt där inlägg som egentligen inte är något kul att skriva men det jag gör det ändå, för att visa på att även världens underbaraste hästar kan vara riktiga monster ibland. Min gulliga och snälla "lilla bebis" (15år i sommar) Chimal har idag betett sig riktigt ila mot mamma. Han har visat på varför han även är en riktigt farlig häst. Chimal framgår nästan alltid som en lugn, avslappnad häst som finner sig i mycket och inte hittar på otyg, sån är han inte, tro mig! De som känner Chimal väl vet att han titt som tätt sparkar efter borsten för att han är kitlig, kan små nypas, har både sparkat och bitit mig och andra, kan göra världens värsta bocksprång och avkastningar, försöker sticka och mycket, mycket annat. Poängen är att desto fler år som gått ju mindre håller han på med och jag har blivit mycket bättre på att hålla honom i shack även om det fortfarande händer mycket med honom. Och det är anledningen till att han är farlig, för dem som inte känner honom eller hålls med honom varje dag kan det komma som en chock att något ritkigt farligt händer, ur ingenting så snabbt att man knappt hinner uppfatta det förens efteråt.

Idag när jag var i skolan fick Chimal tokspel i hagen. Jag har inte skrivit något men han har skadat sig på benet i hagen för en vecka sedan och har därför fått sy ett par stygn. Inget alvarligt och han är inte ens halt. Men han går i en liten hage med sällskap brevid och står inne på natten. Förutom de korta promenader jag tar med honom varje dag rör han inte mer på sig, och nu pratar vi om hästen som alltid tyckt att träna för mindre än 80km är att röra på sig för lite. Det har helt enkelt lätt till att han blir odräglig, vilket det alltid gör när han rör på sig för lite. I varje fall började han fara runt i sin lilla hage, mamma skulle plocka in honom så han kunde lugna sig. Istället för att låta sig bli fångad fortsätter Chimal gladeligen fara runt, detta innebär inte lite snygg uppvisning och snygg fartfylld galopp utan renodlad rodeo med sparkar högre än honom själv. Min lilla gris gjorde helt enkelt så att han drog av en utav dessa sparkar precis brevid mamma, precis brevid henne i huvud höjd.

Tack och lov träffade han inte, det enda som gör att man inte ser djävulen själv när man tittar på Chimal efter en sån här sak är att jag vet att Chimal missar inte det han siktar på. Vill han träffa träffar han alltid, vilket innebär att han "bara" betedde sig odrägligt och stöddigt mot mamma. Det gör inte saken mindre otäck och farlig. Men mamma är okej och hästen likaså, plus att hon fick in honom. Det här hände alltså med min mamma som i princip är lika van som jag med att handskas med Chimal, och alltid varit. Det här är anledningen till att jag skriver om det här, de sötaste, lugnaste, gulligaste och mest avslappnade hästar kan förvandlas till livsfarliga djur på nolltid och enligt mig är de farligaste inte dem som hotar och konstant påminner dig om att de är farliga utan de som är som Chimal, där de flesta tror att han är en liten prins som aldrig gör en fluga förnäm när han i själva verket är den häst vi har som är farligast.

Det här är anledningen till att jag är otroligt noggrann med vem som handskas med Chimal, går in i boxen till honom eller ens matar honom, för att han är så pass ombytlig. De flesta tror mig inte när jag berättar hur han är men det här är han, det här är hästen jag älskar. Han kommer föralltid vara en utmaning för mig och omgivningen och jag måste alltid vara beredd på det värsta, när jag inte är det blir han farlig. Och ja det här är ett otroligt hemskt inlägg, hur kan jag vara så lugn med en sån här häst och så otroligt daltig? Han blir inte farligare för det utan har bara blivit bättre och bättre men nu vet ni varför jag verkar så överbeskyddande över Chimal, det är inte alltid för hans skull utan även för alla andras, för har du inte upplevt Chimal som det djur han kan vara kan du inte föreställa dig situationerna vi som dagligen hanterar honom har hamnat i och antagligen kommer fortsätta hamna i.

Han ser ju knappast ut som en farlig häst, men skenet kan bedra!

Dessa saker i min vardag när det kommer till hästarna, det här är altså inte inriktat speciellt på träning och tävling utan bara på det vardagliga livet med hästen.

Ett par riktigt bra ridhandskar:

Jag rider nästan jämnt med handskar, jag avskyr att ha dåligt grepp om tyglarna eller att de blir hala av regn eller svett från hästen. Jag har faktiskt flera par som jag använder mig utav varav alla ger lika bra grepp på läder tyglar som på de i gummi för att jag aldrig ska hamna på hästen med "fel" sorts handskar. Personligen så kräver jag inga dyra handskar, de jag använder vardagligt går på runt 50:- och de som jag använder på tävling strax över 100:-. Jag vill inte att de ska kosta för mycket eftersom jag använder dem mycket och behöver köpa nya med jämna mellanrum.

Några av favorit handskarna, de svarta använder jag dagligen och de blåa

används nästan bara på tävling, de är ju trotts allt blåa!

Helosan:

Jag kan inte påstå att jag konstant använder helosan varje dag, men jag använder det ofta och periodvis blir det varje dag. När jag har hästar i hård träning och tävling använder jag det varje dag på dem. Helosan är ju så klart toppen och jag använder det till mycket, både till mig och hästen. Eftersom det är en fet återfuktande salva använder jag det på allt som är torrt och riskerar att bli torrt. Händer, karleder, sår, sårskorpor osv. Det finns många användningsområden året runt.

Fleecetröjor:

Låter kanske som en underlig sak, man kan väl använda en vanlig tröja eller en jacka? Men nej, inte jag! Jag älskar att ha en fleecetröja på mig i stallet och när jag rider. Den andas, är varm, låter det fläkta lätt genom den när du rider och om det är en tät fleecetröja håller den även väta ute till viss del. Jag har flera fleecetröjor i diverse färger och tjocklekar som används flitigt i stallet.

  Min favorit fleecetröja som används när jag är iväg någonstans, inte så mycket vardagligt

Arnika:

Går alltid åt i vardagen, vid massage av hästen, stela eller hårda muskler och som lite extra värmande inför ridpassen.

Det finns massor med fler saker jag har svårt att klara mig utan, som det självklara hjälm, träns täcken osv. Men dessa saker är det förutom den dagliga utrustningen som alla använder som jag skulle ha svårt att klara stallvardagen utan, både vad gäller mig och hästarna!