Eftersom det var så fint väder idag passade jag på att ta lite kort när jag var ute ch gick med Chimal.

Idag har jag varit ute en sväng på stallets dinosaurie, ja jag kallar henne för det. Jag syftar så klart på mammas gamla halvblodssto Niccan, och nej dinosaurie syftar inte till det faktum att hon i förhållande till Chimal och Kungen är stor utan att jag tycker hon är som en dinosaurie. Hon är långsam när hon vänder och hennes skritt påminner mig väldigt mycket om en långhals, jag vet inte riktigt varför. Men mamma kallar henne också för det ibland!

Jag hade inte tänkt rida idag men när jag var uppe i stallet i förmiddags frågade mamma om jag kunde rida Niccan åt henne. Sagt och gjort, jag var inte riktigt ridklädd men det går ju att rida i jeans också.

Det blev i varje fall en riktigt trevlig liten ridtur tillsammans med Niccan i det fina vädret, dessutom har min favorit ridväg, där det nästan aldrig kommer några bilar plogats så ridunderlaget är helt perfekt.

Jag pratar inte ofta om varför jag lämnade tillbaks W Helge jag hade hösten 2010 (jag var 19 när jag hade honom) med folk jag inte känner väl. Varför? Därför att jag tycker det är jobbigt att erkänna att jag faktiskt gav upp. Det är första och enda gången jag gav upp med en häst, jag ångrar inte att jag lämnade tillbaks honom, det kallas nämligen självbevarelsedrift, men jag ångrar och mår fortfarande dåligt av det faktum att JAG gav upp.

Jag & W Helge när jag provred honom

Sensommar/Hösten 2010, ringde en vän till familjen och sa att hon visste en häst som skulle ut på foder, gärna till en distansryttare. Jag letade inte häst för tillfället men blev såklart nyfiken då Rezy redan var pensionerad och Chimal inte skulle tävla långt igen. Vi åkte helt enkelt och tittade på Helge. En arabgallopör som varit skadat men nu okej. Han var ritkigt stor, hade ett rejält travsteg och galoppen behöver man ju så klart inte ifrågasätta. Det gick jätte bra vid provridningen så han fick följa med hem.

W Helge & Chimal i hagen, omedelbart toppen kompisar

Helge var väldigt svår redan från början men ägaren, en tjej i min egen ålder som var den enda som red honom och det hade alltid varit så då han kastade av alla andra, trodde att om det skulle funka med någon annan skulle det kunna vara jag. När han fungerade på ridturerna vilket inte var ofta, så gick det jätte bra. Dock var han jobbig, det gick endast att hoppa upp på honom hemma annars stog han bara på bakbenen. Han var svår att leda, om så bara fram och tillbaks till hagen. Han blev så klart lättare att hantera under tiden jag hade honom. Problemet var att när jag red honom kunde han få tix, det gick inte att stanna, knappt att svänga. Han kunde bestämma sig för att bara stå och hoppa på stället och runt omkring. Inte som med Rezy, Helge hoppade var som helst, av vägen och ner i diken om det var så, när mamma red iväg före vägrade han till och med följa med. Det blev nog när jag var ute och red själv, Helge vägrade gå och våran diskussion slutade med att vi stog rakt upp på bakbenen. Inte nog med att vi stog käpprätt upp, jag kände hur Helge tappade balansen. Jag kände kort sakt hur han höll på att slå runt med mig på, om jag hade varit minsta lilla ur balans hade vi gjort det.

Efter den händelsen pratade vi med en vän som sa att det uppenbarligen inte fungerade, hon sa att hon tyckte vi skulle lämna tilbaks honom innan jag trillade av och skadade mig på riktigt. Envis som jag är var detta ett tungt beslut för mig. Jag skulle ut på tävlingsbanorna om några månader och jag vågade inte ens ta med honom till julklappsritten med tanke på hur han skulle kunna bete sig. Nej jag visste att det antagligen inte skulle funka, möjligtvis efter ett antal år men han skulle tävlas under säsongen. Men vad var det som tog emot? Att ge upp. Jag har haft många jobbiga hästar med många olika problem men jag har alltid kunnat lösa dem, jag har sett ljuset i andra änden. Inte mist med Chimal, den hästen är den värsta jag träffat på, faktiskt värre än Helge, skillnaden? När Helge började bråka kunde man se i ögonen hur han stängde av, han var inte kvar och inte kontaktbar, vad som helst kunde hända. När Chimal sätter sin sida till finns det alltid en logik bakom det, han är arg eller rädd, vilket innebär att om man lugnar honom kommer han tillbaks, han är kvar, jag ser det i hans ögon.

Så ja, jag har till och med svårt att skriva det men jag gav upp. Jag gav upp för första gången i mitt liv med en häst, jag har klarat mycket, och än idag funderar jag på om det var fel beslut. Inte för att jag tror han hade kunnat bli en bra distanshäst, det är inte det som hänger över mig. Utan jag vill göra vad jag anser fel rätt, jag vill bevisa att jag klarar det. Men faktum är att jag vet inte om jag någonsin skulle klara av honom. Till och med ägaren hade samma problem med honom som jag hade. Men att ge upp är inget jag tycker om att göra och vill aldrig göra det igen. Om någon skulle ringa och säga att jag fick en chans till med W Helge, jag skulle vilja ta den, jag skulle vilja bevisa att jag visst kan göra det, att jag ger inte upp, det är inte jag. Så att ge upp, det är något jag har svårt för, svårare att erkänna, svårt att prata om och jag vill inte göra det igen!

Drömmer ni någonsin om ett annat liv? Ibland funderar jag på hur jag skulle ändra mitt liv om jag fick ändra det hur jag ville, tänk om jag inte hade häst, inte red och inte hade valt att ägna stora delar av mitt liv åt distansridning. Jag ångrar inget i mitt liv och jag skulle aldrig kunna tänka mig mitt liv utan hästarna och definitivt inte utan Chimal. Men ibland när jag sitter och läser och försvinner in i en bok, en annan värld och ett annat liv funderar jag på hur mitt eget hade kunnat se ut.
 

Jag står i mitten med långt blont hår

Tänk om jag hade satsat på fotbollen som jag höll på med i flera år, tänk om jag inte slutat med hoppning och hade fortsatt med det. Eller ibland när jag tittar på speedway tänker jag att om jag hade varit kort och liten nog hade jag älskat att hålla på med speedway. Det finns även ett till liv jag skulle kunnat tänka mig, tänker ni nägonsin när ni ser en film att det där livet, det skulle jag älskat att leva? Personligen känner jag så när jag ser fast and furious filmerna, jag skulle älska känslan av att köra så fort. Det är en utav mina stora drömmar, att komma in på en väg, veta att inget finns på vägen som när de kör rally och bara köra som fan. Ja ibland är det underbart att drömma om ett annat liv, men jag är ganska nöjd med mitt liv, jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte ha Chimal.
 
Det enda jag saknar är livet som distansryttare, jag älskar det verkligen. Folket, känslan innan start och känslan när man passerar mål linjen och allt du känner är att du inte vill sluta rida. Det jag älskar mest med tävlandet är att bo och tävla borta, har alltid älskat att åka bort i flera dagar, och att packa. Jag älskar att planera och packa, jag kan packa hur länge som helst inför tävling!

  Fornabodaritten 2008

Att älska samma sak som sin häst är underbart, dock inte självklart. För mig var det inte det från början. När Chimal kom hem till oss höll jag fortfarande på med hoppning men hade för tillfället ingen egen häst, jag fastnade för Chimal och ända sedan han kom hem till oss har han varit som min även om han på pappret är mammas. Problemet var när det gällde gren att Chimal och jag tyckte väldigt olika. Chimal kunde en sak, gå i skogen och han älskade det. Jag tyckte väl det kunde vara roligt att följa med mamma och Bosse ut i skogen ibland men jag älskade att hoppa, Chimal var totalt livrädd för hinder och bommar. Det fanns inte så mycket val, jag tränade helt enkelt för distans och under de kommande åren upptäckte jag att hoppningen var bara att ge upp om jag ville ha Chimal, vi har tagit oss över 70cm, jag har dock sett filmen, det såg hemskt ut. Och 70cm är inte högt för mig, 110 med min ponny var bara kul tyckte jag.

Vedemaritten 120km**CEI 2010

Men jag måste säga att allt löste sig bra, jag upptäckte så småningom att Chimal hade rätt, det finns inget bättre än distansridning. När man rider och tränar Chimal finns det ingen fråga om saken, Chimal älskar att tävla distans. Han har mått som bäst när han tränats riktigt hårt, tävlat långt och fått leva tävlingslivet. Sedan han slutade tävla har han blivit mer eller mindre odräglig i skogen om man gör annat än skrittar, enda gången han är nöjd är vid de enstacka gångerna jag gör lite hårdare och längre pass därför att de är så undrebara. Chimal älskade att vara nummer 1, hästen ALLA daltade med, inte bara jag, få all  uppmärksamhet och vara den allt kretsa kring. Ja han är en riktig liten tävlings diva, men det är okej för jag är likadan, jag älskar det att vara den som ska tävla. Vi hade det gemensamt, vi älskade det tillsammans, vi njöt av det tillsammans, ofta tänkte vi likadant och både jag och Chimal tycker om att åka bort och få ägna all tid tillsammans. Jag har trotts allt sovit i stallet hos honom när han blev dålig efter en tävling, vi gör det tillsammans och vi hanterar motgångar tillsammans precis som vi älskar framgångarna tillsammans.

Simlångsritten 120km YR-SM 2008    

Jag skulle ge vad som helst för att kunna leva det livet tillsammans med Chimal igen, självklart har vi inte lämnat det helt, vi gör fortfarande lite distansriktat träning därför att vi båda älskar det för mycket för att överge det. Men har man en häst som man är orolig för inte längre klarar av tävlandet då finns det inte så mycket att välja på än att pensionera honom från distansen även om det är det vi tillsammans älskar!

Det går alltid att läsa om hur folk fodrar sina hästar överallt på olika hästforum. Jag har alltid varit öppen kring diskussioner som angår foder för att kunna snappa upp nya saker, få ideer och kanske kunna förbättra det man redan har. Däremot brukar jag inte uttrycka min egen åsikt i dessa forum, varför? För det första för att folk alltid ifrågasätter hur man fodrar sin hästar och hur man kan göra som man gör och jag orkar helt enkelt inte med det, så ja jag läser bara. Men vad har jag för åsikter kring foder och hur tänker jag? För det första skiljer det sig otroligt mycket mellan hästar och hur de används.

För det första vill jag alltid ha ett bra grovfoder, vi har i flera år använt oss av hösilage till hästarna och så klart gräs på sommaren. Då vi har utedrift på hästarna och har dem sällan inne på nätterna har de fri tillgång på grovfoder. När de står inne på nättern ger jag Chimal som är min häst 3kg grovfoder, förutom det har han ALLTID ett välfyllt nät med halm. Han står nämligen på spån så när grovfodret är slut vill jag att han ska kunna pyssla med något, och då har han sin halm. Även Kungen får samma mängd hö och ett nät med halm. Förutom det får de mineraler och vitaminer, fri tillgång på saltsten och vid hård träning extra salt.

Chimal som har lätt för att snabbt droppa i vikt utan förvarning får även Krafft foder för konvalicenter, ston som ska ha föl och gamla hästar om han börjar gå ner för mycket i vikt. Varför ger jag honom ett krafft foder som inte riktigt är till för den typ av häst han är? Jo det är på råd av veterinär då det är det enda som funkat för att få honom att gå upp till ormal vikt. Nu för tiden är han ganska tjock, men tappar ändå i vikt emellanåt. För några år sedan när han slutade tävla fick jag stora problem med hans vikt. Han tappade mer och mer i vikt och det syntes väldigt väl, han vägde inte mycket (för att vara en arab på 152), veterinären tittade på honom, raspade tänder och tog till och med blodprov då vi inte visste som var fel. Oavsett om han bara gick vilande i hagen fortsatte han tappa i vikt. Men när hon sedan sa åt oss att prova det specifika krafft fodret så gick han snabbt upp i vikt, först till normal och ett år efter att vi började med krafft fodret hade han gått upp 100kg. Då var han normal viktig.

Men när Chimal tävlat har foderstaten sett ganska annorlunda ut. för det första har jag provat olika sorters foder för att se vad som fungerar och även beroende på vad han just då krävt. Sen hänger det självklart på hur bra grovfodret är. När han tränat och tävlat distansridning då? Jo han har ätit mycket olika saker, dock inte alltid samtidigt då foderstaten anpassats efter det tillfälliga behovet. Havre, havrekross, mineraler, e-vit, selen, b-vit, salt, olja, krafft, betfor, noni juice, biotin. Det här har han fått i olika kombinationer. Jag har alltid haft en aktiv dialog med dåvarande landslagsledaren när jag tävlade om Chimals foder då hon känner hästen och har mycket erfarenhet och självklart med min mamma. Något jag lärt mig är dock att många ger hästarna alldeles för mycket krafftfoder, vilket är farligt, speciellt om de står inne mycket. Det kan nämligen leda till magsår på hästarna och göra dem stressade. Jag har aldrig gett Chimal mer än ett kilo krafftfoder åt gången, då kan även tilläggas att han även går ute dygnet runt, men med fri tillgång på grovfoder. Enligt mig har det varit det bästa sättet för Chimal och han har tävlat internationellt. Rezy har till och med gått hela säsonger på internationell nivå utan att kräva krafftfoder utan har fungerat på grovfoder och olika tillägg som vitaminer, salt och mineraler.

Ja vad syftar jag på då? Jo den 17 December skrev jag om att jag ändrat bakgrund på datorn, något jag i vanliga fall gör väldigt ofta. Då bytte jag till bilden nedan på Aidan Turner som gör mig otroligt glad, det där leendet är helt otroligt! Poängen är att jag över en månad senare inte bytt bild på datorn, helt otroligt! Jag har hittat lite bilder jag gärna skulle vilja ha som bakgrund men jag vill inte byta bort den jag har.... Jag tycer helt enkelt om att bli glad, det finns inget som piggar upp mer än att starta datorn på morgonen, mötas av ett underbart leende och dra igång min morgon lista på Spotify, härlig bild och låtar som får en att vakna på ett bra sätt är helt enkelt toppen!

Barndomsminnen på olika sätt, snooks 1990 någonting är inte sen jag var liten men den tar en

ändå tillbaks eftersom jag växte upp på 90talet!