Har spenderat förmiddagen hemma hos farmor i kumla tillsammans med pappa och Malin. Vi har rensat rabatterna på baksidan, de var fulla med ogräs och diverse annat som nu är borta.

Här finns del 1.

Så under våren har jag mer och mer börjat tveka på att distansen verklien betyder så mycket för mig som jag trott, mer än vad jag tvekat de senaste åren. På tävlingen med Chimal fick jag svaret. Bara det att jag varit hur taggad som helst inför att få tävla har gjort att jag tänkt att jo, det är värt allt, jag älskar att tävla distans. Samtidigt finns tanken att det kanske bara är minnen om hur det var, när jag trodde det var så här kul. Vem vet?

Men känslan när jag och Chimal travade ut i starten var helt fenomenal, de första kilometrarna kändes toppen. Men fortfarande fanns frågan i huvudet på mig. Känslan har inte funnits där med träningen av Kungen och inte med Chimal heller. Vad är det som gjort att jag alltid velat rida så långt. Men 10km reds och då var det bara där. Känslan, den är helt obeskrivlig. Jag satt på min bästa vän, min älskade häst som jag averkat så otroligt många mil med, massor med motgångar men det finns även framgångar, de har bara blivit otroligt avlägsna och gömt sig bakom dåliga och tråkiga minnen. Men känslan tillsammans med Chimal på distansbanorna var helt obeskrivlig, jag vet inte hur jag ska förklara, men jag bara visste. Det finns ingen tvekan kvar, jag bara vet.

Det är värt det, det har alltid varit värt det, all tid, träning, problem, med/motgångar. Allt, och jag menar allt är värt det. Det finns inget som går upp mot känslan att tillsammans med Chimal återigen få befinna mig på min favoritplats i hela världen, på banorna, inget är bättre! Så frågan som ätit upp mig, fått mig att tveka, att tappa glöden och mitt hopp, den är helt borta. Jag vet nu att jag satt inte bara fast i att bli bättre, att träna och tävla på bara för att jag borde, för att jag identifierade mig med distansen, jag identifierar mig med den därför att det är en del utav mig, det är vem jag är och det försvinner inte, jag kommer komma tillbaks och jag har aldrig längtat mer.

Att inte släppt ut det här har varit jobbigt, men jag har inte vågat, för vad folk ska tycka och för rädslan. Rädslan för att släppa ut det kunde lätt till att jag skulle tappa det, min glöd min framtid och mig själv. Men det gör jag inte, jag behöver inte vara orolig för att jag egentligen inte tycket det var kul, för det gjorde jag, det gör jag. Jag tyckte alltid det var kul, det var på riktigt!

Som tyckte det är en bra dag för en promenad. Har städat hela förmiddagen, bestämde mig sedan för att ta en liten promenad. Var så otroligt skönt att bara gå med musik i öronen så min lilla promenad blev över en timme lång, så jäkla skönt! Nu ska jag fortsätta städa ett tag till. Sen blir det stallet och ut och gå en sväng med både Chimal och Kungen.

Det här inlägget är svårt att skriva, inte för att det är ett jobbigt ämne lägre utan för att jag inte riktigt vet hur jag ska skriva, hur jag ska förklara. Men jag gör ett försök ändå. Ända sedan jag tog en paus från tävlandet för 2-3år sedan har jag varit fundersam och haft en tanke kring mig själv och distansen. Det är ingen tanke jag pratat om med någon egentligen, det har liksom varit en fundering, en fråga som konstant funnits i mitt huvud sedan dess. Jag har inte ens pratat med min mamma om det, den första person jag pratade med det om var Gunilla när vi åkte hem från styrelsemötet häromdagen. Anledningen till att jag nu har tagit upp det? Jo, i och med tävlingen i helgen med Chimal fick jag svar på frågan jag haft i mitt huvud i flera år.

Sista tiden innan jag pensionera Chimal och Rezy var tävlandet väldigt tungt för mig, jag tränade på, och jobbade stenhårt för att nå mina mål och drömmar. Men uteslutning efter uteslutning bara fortsatte hända, jag har ridit många 120km tävlingar med båda hästarna men har fortfarande inte blivit godkänd på en enda sedan den första jag starta 2006. Jag har kommit i mål flera gånger men inte blivit godkänd sedan dess. Jag är inte personen som skyltar med min besvikelse och hur dåligt jag mår inombords utanför familjen, knappt inom den ens. Men den där sista tiden med tränande och elit tävlande med nederlag efter nederlag var tung, riktigt tung. Hade det inte varit för pensionerandet av hästarna och den paus som kom att bli, ja då vet jag inte vad jag skulle tagit mig till. Den har verkligen varit välbehövlig, om än jobbig. Den tog bort en bit av mig, en bit som definerat vem jag är för mig själv sedan 2006.

I och med det här kom frågan i mitt huvud upp. Tycker jag verkligen dstansen är kul är det värt alla problem och motgångar eller har jag bara fastnat. Har jag bara fastnat i tränandet och tävlandet i strävan om att bli bättre och nå längre. Har jag kommit till stadiet där distansen är där för mig och betyder så mycket för att den borde göra det, är den verkligen det jag vill spendera stora delar av mitt liv åt? Det är tankarna jag burit runt på i flera år utan att veta svaret på. I lördags när jag var tillbaks på banorna fick jag äntligen svaret. Träningen jag gjort med Kungen har varit kul men samtidigt har jag tänkt, är det här allt... Jag tränar på och ja det är kul, ibland kommer det helt underbara stunder men det har inte kännts tillräkligt kul för att jag skulle kunna tänka mig att rida 120km igen. Så jag började tveka...

Då det här inlägget bir långt kommer det en del 2.

Hoppningen igår gav mer mersmak, jag har inte känt mig speciellt hoppsugen på flera år men att få tävla distans med Chimal igen har väckt något. Sånt jag brukade tycka var riktigt kul. Att få utvecklas lite, så jag kanske ska försöka börja låna Rezy lite och hoppa då och då och se om jag kan bygga upp det självförtroendet jag brukade ha inne på en bana med hinder igen. Rezy tycker det är kul och jag brukade tycka det var riktigt kul, så jag kanske kan börja tycka det är lika kul igen, eller vad tror ni?

Det finns inte många och inte direkt några bra men jag har hoppat ganska mycket när jag var liten. Mestadels med Pysen men jag hittade ingen bild på oss när vi hoppar...

Först skrittade jag och mamma ut på Rezy och Niccan, vi rekade lite inför mammas trekk kurs ikväll där de skulle orientera. Damerna traskade gladeligen på och vi hade en trevlig ridtur. Sen red vi upp på trekkbanan mamma och Bosse byggt där det finns hnder. Det högsta är bara 50cm men eftersom jag inte hoppat Rezy på flera år och jag red henne i Chimals dressyrsadel var 50cm lagom idag. Rezy skötte sig riktgit bra, hon var lyhörd och lyssnade fint även om hon blir lite väl ivrig. Vi fick till några bra skutt och det var riktigt kul. Jag blev faktiskt lite sugen på att hoppa henne lite mer någon dag.

När vi haft det som roligast tillsammans, på tävling!

Jag & Rezy på Isabergsritten 2009, 50km, 4:e plac.   

Snart ska jag upp till stallet men jag ska inte rida Chimal eller Kungen utan jag ska rida Rezy. Mamma fråga om jag kunde rida henne idag och eftersom jag inte ridit sedan i lördags och jag ger Chimal en vilovecka med endast promenader så ska det bli lite kul att rida Rezy. Det händer inte ofta, och något som händer ännu mer sällan är att jag hoppar henne vilket jag ska försöka ge mig på idag. Får se hur det går... Men det ska nog bli kul, brukade ju hoppa henne mycket förr och vara med på klubbtävlingar. Vi har trots allt tagit oss över 90cm utan problem tillsammans!