Ibland är det riktigt tråkigt att jag inte hoppar Chimal, vilket är av två själ. Det första är att han absolut inte är någon hopphäst, han är fortfarande efter flera års försök att få honom att inte vara rädd för hinder och bomar otroligt spänd, tittig och rädd när det är hinder i närheten. Även om han blir glad och busig när vi väl har hoppat både avsuttet och uppsuttet så tycker jag inte att det är värt den spändhet han får och ibland lyckats smitta av på mig. Vi har hoppat 70cm som högst ihop. Många tänker nog att för en person som hade bestämt sig för att bli hoppryttare och som hoppat 100cm på sin lilla D-ponny barbacka utan att tveka är det ganska mesigt att inte tagit sig över högre hinder tillsammans. Grejen är att när jag hoppade 70cm på honom var han sjukt rädd för hindret och minsta lilla tveksamhet från mig hade gjort att det slutat i kattastrof, han blev sjukt vinglig mot hindret och avhoppet var knappast ett avhopp utan kändes mest som om han hoppade för sitt liv. Han hopade för att jag sa att det inte var farligt, trots sin rädsa som både syns på filmen och som jag kände hoppade han för att jag sa att det var okej. Då är det inte kul att hoppa högt med hästen.

Förutom det slutade jag hoppa ens 50cm uppsuttet när han fick sin på började senskada, vilket funkat okej innan. Dum risk att ta enligt mig, det händer att han får hoppa 50cm på lina vilket han tycker är kul men det är ytterst sällan. Trots detta blir jag helt otroligt hoppsugen när jag tillexempel ser en film på när Nellie tävlar 120cm i Falsterbo. Det är ju ändå "bara" 10cm högre än det jag hoppade på min lilla D-ponny och det var sjukt kul. När jag hoppade de höjderna var det inte bara en stutts sen var vi över utan jag hann verkligen känna hur vi "sväva" i luften och den känslan är helt otrolig. Jag har hoppat 90cm med Rezy men inte bana. För en häst som kan vara riktigt vinglig och har haft tendenser att vägra och smita brevid kan jag säga att desto högre man hoppa med henne så hoppa hon bara bättre och bättre, de bästa hoppen vi gjort är de på 90cm. Har tyvärr tappat mycket av mitt självförtroende med hoppningen men om mamma plötsligt skulle säga: jag vill att du tränar upp Rezy och du får börja hoppträna henne igen. Ja då skulle jag inte vara sen med att säga ja. För som sagt man blir riktigt sugen och jag vet hur sjukt kul det är när man kommer över tröskeln där adrenalin rushen och det roliga tar över den osäkerhet som kan krypa sig fram.

På träningsschemat stod det att jag skulle rida mellan 10-15km idag. Så sagt och gjort, dock var jag inge sugen på att rida mina vanliga ridvägar vilket innebär antingen 5km bort och samma väg tillbaks eller den vanliga 15km rundan som är prefekt om jag har sällskap med Chimal. Han är tyvärr ganska trälig på den när jag är själv och hoppar för precis allt, det är han för det mesta när vi rider ut på "träningsvägarna" här hemma utan sällskap, har han alltid varit. Så istället för att sitta och vara irriterad på mina gamla vägar som jag känner mig lite smått uttråkad på så bestämde jag mig för lite ny gamla vägar.

När jag tränade med Bosse, kort sagt ganska många år sedan brukade vi rida åt helt andra hållet än vad jag gör nu för tiden, jag hittar tyvärr inte dessa ridvägar och vet inte hur långa slingorna är. Ovanpå det så har Chimal alltid gått piss dåligt där även med sällskap, det är "läskiga" saker överallt som får (vilka han är och alltid varit totalt livrädd för oavsett hur mycket vi tränat på det), kor och mycket mycket mer. Men jag tänkte att han har ju blivit mognare, lyssnar och litar mycket bättre på mig nu för tiden så vi drog iväg på lite gamla ridvägar åt Tycke hållet. Jag tänkte att jag rider väl helt enkelt 5km och vänder sedan hemmåt så får vi se hur det funkar.

Chimal var i varje fall på ett piggt humör och travade på effektivt utan att springa iväg, han lyfte bra och jobbade på bra i både skritt, trav och galopp. Efter en bit och lite svängar hit och dit hittade vi en gräsväg och jag tänkte att den här kan vi ju kolla vart den går. Det var sjukt bra underlag så Chimal fick rulla på, förutom det var det några riktigt bra backar som Chimal fint jobbade uppför i galopp. Gräsvägen tog slut efter att vi ridit strax överr 5km vilket var prefekt så då red vi samma väg hem. Det blev strax över 10km totalt på lite mer än 13km/h. Förutom att Chimal var på ett piggt hoppigt humör med de värsta kastningarna på flera år, och jag hade varit nära att åka av några gånger om det inte vore för bra balans och koncentration på ridningen. Men en gammal ridväg (tror jag, kände igen mig ibland) men så länge sedan vi red där så för mig är det en ny 10km runda att variera med vilket känns helt perfekt!

Chimal lite lagom grinig efter att ha blivit avduschat efter ridturen och sedan får stå och torka själv i stallet medans matte gjorde rent all utrustning...

Dagens dressyrpass blev preccis som de senaste ridet helt utan dressyrspöet i handen. Jag märker redan en skillnad på Chimal och hur han lyssnar på mig. Han tar ökningar och igångsättningar mycket bättre även om han emellanåt utnytjar att jag inte kan säga till honom på samma sätt. Idag blev det i varje fall ett ganska långt pass, det blev mycket ökningar och minskningar för att få Chimal att lyssna samt igångsättningar och avsaktningar. Vi gjorde en del sidflyttninar vilket även dem funkade bra.

Något som är kul är att Chimal blivit starkare i sin höger galopp igen. Ett tag så ville han inte ligga och galoppera hela varv bärigt och på tygeln på volten i höger varv men nu går det ganska bra så länge jag hjälper och stödjer honom ordentligt. Jag tänkte snart börja med lite förvänd galopp igen bara för att kunna stärka den ytterligare, den jobbar vi inte med för att den ska se "snygg" ut, i varje fall inte i nu läget utan för att den ska hjälpa till att bygga upp honom bättre.

Isabergsritten 2009, 50km m. Reyziann

Jag har tidigare skrivit om de svenska ryttarna som ska åka till WEG i Normandie i år, Yvonne, Frida och Maria. Här kommer även två trailers inför det stora eventet som innehåller i princip alla ridgrenars VM. Den första trailern är allmän för själva WEG och den andra är en presentation av distansen inför det.

Idag har YR-EM gått av stapeln i Italien. På plats var tre svenska tjejer varav två av dessa rider för samma klubb som mig. Victoria Boberg och Sara Henriksson genomförde tävlingen, Victoria slutade på en 22:a plats tillsammans med Wampir och Sara slutade på en 15:e med Beautiful Biscaya. Stort grattis till båda två och grattis till teamen!

Idag är det Car and Bike Meet i Askersund. Eftersom pappa förra året sålde sina två Baggar och köpte en till Ford Falcon 61:a (som är körbar till skillnad från de andra två) så hade vi i år en amerikanare att åka till bilutställningen till igen. Är ett par år sedan pappa hade något annat än Baggar så det är väldigt kul även om det endast är en baby amerikanare. Det har i varje fall blivit sjukt stort i Askersund och det var fullt med bilar ända till hamn parkeringen och det tog ett bra tag innan vi hunnit gå igenom hela området. Vi åkte hem strax innan tre och då kom det fortfarande bilar. Har sett sjukt många snygga bilar, många coola, några underliga och ett par rent av skit fula!

Vet inte vad jag ska säga, taket är glittrigt...

Glittrig motor...

Pappas Ford Falcon 61:a

Jag framför pappas bil som vi åkte dit i!

När hästarna ska tävla är det kanske ganska uppenbart att en lång hängande man inte är speciellt bra. tyglarna fastnar i den när hästen blir svettig, kylvattnet har svårare att komma åt halsen där manen är och den blir bara trasslig under dagen. Så precis som nästan alla hästar som har hästar med lång man har jag alltid flätat den till tävling. Jag har gjort olika sorters flätor på tävling i manen då jag tycker det är kul med lite variation. Nu för tiden är dock det vanligaste att jag gör en inbakad fläta längs med kanske en tredje del av manen och resterande delar jag upp i vanliga flätor, såsom Rezy har på bilden nedan.

Men jag har även gjort den hellånga inbakade flätan på hästarna längs med hela halsen. Den är tekniskt sett bättre då manen försvinner helt från halsen under hela tävlingen, dock är det svårt att få all man att sitta kvar i den på slutet efter en hel tävlingsdag vilket är anledningen till att jag slutad emed den. Men på bilden nedan ser ni hur den såg ut på tävling på Chimal, där ser ni även hur den har börjat lossna lite efter bara en slinga.

En annan sak jag gjorde förr för att göra flätorna lite roligare ser ni på bilderna. Både på Rezy och Chimal har jag flätat in färgade band i manen, Rezy hade så klart vita och Chimal blåa. När jag var med Liza och Kristall på EM 2008 gjorde jag en hel inbakad fläta längs med hela hans hals med gul blåa band (så klart) men den har jag tyvärr ingen bild på. På bilden, som inte är snygg för fem öre då jag bara tog kort på hur de hade chippen satt fast på hästarna under tävlingen så kan ni i varje fall se början på flätan och lite gult i den.