Med tanke på omläggningen i Chimals arbete som ska vara ett tag tills han blir bättre på att lyfta på fötterna igen och får lite bättre driv så behöver jag lite inspiration till ridningen. För att hitta det har jag börjat tänka tillbaks lite på hur jag tränat förr när jag höll på med hoppning och även hur jag tränade Chimal när jan tävlade. Chimal brukade ha inslag av bommar och hinder i träningen förr.

Ibland glömmer jag liksom bort att jag själv har lite kunskaper och minen kring övningar och likannade som är kopplade till hoppning. Lite finns nog kvar ifrån alla de år med hoppträningar för instruktör en gång i veckan. Nu är det helt enkelt dags att gräva fram de kunskaperna lite. Det kommer bli en del bommar uppsuttet, både i galopp och trav, han ska få börja hoppa små, små hinder på lina med bommar framför så han måste fokusera och lyfta fötterna. Samtidigt ska jag vara försiktig med hans framben, han har inte hoppat sedan han fick sin påbörjade senskada. Veterinären säger att det inte är några problem så småhinder utan någon på ska nog fungera. Det kommer även få bli ridvägsträning så han lyfter hela tiden samt fokuserar på vad vi gör, annars kommer han snubbla. Förhoppningsvis kommer det här ge något och han kan bli bättre i ridningen, det är bara att börja och se hur det utvecklar sig.

Lite bilder ifrån hoppning och bomträning med Reyziann, Miro, Chimal och Ceasar. Och ja, jag vet att bidlerna är suddiga och hindrena är låga, den på Chimal är dessutom efter hindret. Men Rezy har jag tävlat klubbtävlingar på 70cm flera gånger och fått placeringar, jag har även hoppat 90cm med henne utan problem. Med Miro har jag tävlat klubbmästerskap och kommit tvåa på 80cm. Med Pysen som det inte finns någon bild med har jag ridit 100cm banor, varit ute på lokala tävlingar, plockat massor med rosetter varav många vinster på klubbtävlingar samt hoppat 110. Med Chimal har jag hoppat 70cm vilket för oss var sjukt högt. Ceasar har däremot bara hoppat 50cm med mig. Så lite kunskaper borde jag nog besitta efter flera års hoppande med flera hästar!

Föresten, bilden överst på mig och Rezy är en print screan ifrån den här korta lilla videon på oss för flera år sedan. Vi hoppar lågt här för vi har inte hoppat på flera år. Kanske inte det snyggaste men jag bjuder på den här!

Jag sitter och tittar på distansfilmer på youtube, herre gud vad jag saknar det. Inte bara att tävla utan livet runt det. Alla vänner och bekanta som jag alltid träffade flera gånger under säsongen, nu träffar jag dem ytterst sällan då jag inte tävlar längre. Men förutom det saknar jag något annat också, att åka utomlands och titta, och vara involverad i tävlingar som groom, det är sjukt jobbigt och ansträgande men så otroligt kul. Det är en så sjuk upplevelse men så roligt och lärorikt. Hästarna, folket, tävlingsmomentet, spänningen, farterna, känslan av att du är ett med hästen, att få rida över mållinjen efter flera mil i sadeln, känslan är helt otroligt. Jag saknar att tävla så sjukt mycket!

Då Chimal har blivit lite snubbligare igen har jag bestämt mig för att lägga fokus på att han ska lyfta ordentligt på benen när jag rider. Därför kommer vi ett tag inte rikta in oss så mycket på att han ska "gå och röra sig fint" utan att han ska gå med framåtanda och med bättre lyft i fötterna. Självklart ska han fortfarande gå bärigt.

I onsdags longerade jag honom över bommar med tyngder på bakbenen och idag red jag honom på banan. Jag tog lite inspiration ifrån hur vissa av mina hopplektioner kunde se ut en gång i tiden när vi riktade in oss på markarebete. Det var mycket bomövningar och mycket lyhördhet samt kvickhet. Så idag har vi jobbat mycket på att Chimal snabbt ska reagera framåt samt ha ordentligt med driv i trav och galopp. Han har även fåt trava över bommar med varierade avstånd. Det gick riktigt bra och jag känner mig sjukt bekväm, fortfarande med denna typ av ridning. Det är kul!

Då Chimal var sjukt hopping och rädd för precis allt när jag var ute och red i mörkret senast bestämmde jag mig, då jag var väldigt trött efter skolan i går kväll och inte hade någon lust att ha en fjantig Chimal under mig för att jobba honom ifrån marken istället. Det var länge sedan nu och då passade det bra att göra det. När Chimal tävlade grejade jag mycket mer med honom från marken, han fick hoppa väldigt mycket på lina som träning då. Han hoppade faktiskt 80cm ett par gånger, vilket inte är högt men eftersom hans hoppteknik är kass så var det bra gjort av honom.

Jag slängde i varje fall på honom tyngderna på bakbenen igår och så fick han gå över bommar i skritt och trav. Han fick helt enkelt träna på att lyfta ordentlgit, han har blvit lite slarvig med det så bommträning är nog något som ska få komma tillbaks lite mer för honom. Att tyngderna var på gör ju att han får jobba lite extra vilket är bra för musklerna. Brra gick det i varje fall och Chimal hade kul!

Ibland blir det så där toppen, när vissa saker går så sjukt mycket bättre än mina förväntningar. Idag är en sån dag. Åkte upp för att rida ett dressyrpass på Chimal nu på eftermiddagen innan det blev mörkt. Han hade sjukt mycket enrgi och var inte lätt att hålla inom kontroll och bärig idag, jag är glad för att jag efter energin han hade igår bestämmde mig för att ha martingalen på honom, vilket jag nästan aldrig har på banan. Men idag var hans extrema energi som i början innebar ett typiskt arab högt huvud något positivt.

Efter en del jobb lyckades jag få hon att använda större delen av energin på rätt sätt, för att sätta under sig, det är inte det lättaste jämt med Chimal men om man jobbar sig själv svettig och verkligen går in för det så går det oftast till slut. I varje fall så när vi skulle jobba lite på galoppfattningarna som inte direkt var suveräna igår om vi säger så, ja då hände det något. Visst jag fick hålla i Chimal ordentlgit med hela sitsen och lite mer än vad jag vill behöva i handen, men vilken jävla fattning, och i hans svåra galopp. Chimal liksom, i skritten när jag tog fattningen fick in bakbenen så där perfekt så jag kände hur hela ryggen lyfte sig, Chimal försökte inte ens kasta upp huvudet och bara rullade in i en riktig power galopp men som fortfarande var bärig. Inte nog med det, han gjorde det om och om igen i båda varven flera gånger nästa lika bra som den där första fattningen. Så sjukt skön känsla!

Såg att en vän inom distansen skrev ut en fråga på ett av distansforumen på facebook idag. Frågande gällde om det fanns något intresse för en CR i december. Hon undrar kort sagt hur stort intresset är för att tävla då och om det är någon ide att arrangera en tävling. Även om jag inte har en häst att rida älskar jag iden. De flesta hästar är inte i träning i december men jag menar en långsam CR är knappast något ansträgande för en häst som annars är tränad för att tävla, de har trots allt grund kondisen och styrkan.

När jag tävlade hade jag älskat att kunna rida en CR i december, tänkt vilken pepp det är att få tävla under de sega vinter månaderna då man bara vill tillbaks till tävlingarna. Det blir lite mer peppe att hålla igång sin egen träning och komma igång med hästens ordentligt inför den väntande säsongen, helt plötsligt blir de där långa, kalla och ensama ridturerna lite roligare, det finns ett mål mycket närmre, ett mål som påminner dig om varför du står ut hela vintern med frusna tår och händer. Jag tycker helt enkelt det är en toppen ide och hoppas de genomför den. Jag minns när jag red Rönningeritten på Ceasar i mars, det var efter vintern 2009/2010 när det var helt sjukt mycket snö. Så jag red över 40km i 50cm djup blötsnö, inte det lättaste kan jag säga. Såg dessutom efter tävlingen i resultatlistorna att jag och de två jag red tillsammans med hade haft högre tempo än den som vann 50km tävlingsklassen, kan bero på att typ alla red runt 11km/h den dagen, så tungt var det att de som vann tävlingsklasserna red så sakta, och då var det ändå bra hästar som vann.

Vi kan säga så här, där det inte var snö där var det lervälling. Denna bild är tagen på förbesiktningen med Ceasar och redan här ser man lervällingen, ni vill inte veta hur det såg ut i mål när alla ekipage sprungit up på precis det här stället under hela dagen.

Hallå viloområde, det var ett lagom tjockt snötäcke på hela området...

Trots snön, lervällingen, den tuffa banan och en uteslutning i mål med Ceasar var det en rolig tävling att rida, jag menar hur många har tävlat i knädjup snö med hästen? Så ja, hade jag haft häst hade jag definitivt tävlat i december!

Det är helt sjukt geggigt vid stallet just nu, allt regn de sista veckorna har inte varit bra för marken om jag säger så. Det här är bara en utav de sakerna jag hatar med höst och vintern, al jävla gegga.

Så på grund av geggan och hur pass halt det är i på vår "gräs" bana att rida på så rider jag Chimal ganska försiktigt där. I går var vi ute och skrittade och klättrade på stigar i skogen med mamma på Rezy och Kristin på Charm. Det var ritkigt trevligt och Chimal trivdes bra först i ledet då han kan kliva på som han vill. Idag blev det istället ett lättare barbacka dressyrpass på banan. Mestadels skritt, trav och bara några få fattningar i galopp då banan som sagt är hal. Han skötte sig bra, speciellt med tanke på att han haft en paus från tränande och då även dressyr. Skulle kunna gått sämre. Han har fått mer energi vilket är både kul och skönt, det finns mer att jobba med då. I morgon blir det antagligen ett lättare dressyrpass igen fast med sadel så jag kan känna lite mer på honom.

För det mesta när jag skriver inlägg kring specifika bilder och minnen är det positiva minnen, så blir det inte den här gången. Bilden i sig säger kanske att den är koppad till ett dåligt och rent utav hemskt minne. För er som inte har koll på det så flyttade Chimal hem till oss hösten 2005 och jag började tävla honom under 2006. När jag hade ridit 65km godkänt i Härjedalen under sommaren bestämmde jag/vi oss för att jag skulle rida 80km på lag SM med Chimal härnäst. När vi två veckor innn tävlingen var ute och tränade hela laget så hände något som fortfarande spökar i mitt huvud när jag rider.

Jag och Chimal gick omkull. Vi har gått omkull efter det men den här omkull ridningen var hemsk på alla sätt och vis. Varför vi gick omkull är så enkelt som att Chimal snubblade på en platt grusväg i trav precis efter att jag längt hans tygel, så när Chimal tappade balansen fanns det inget som stoppade honom framåt. Chimal fick med sig mycket fart framått när han la sig på knäna med huvudet ner i gruset och gled, flera meter innan det tog stopp och han liksom la sig på sidan. Att glida på grus ger STORA och djupa skrapsår kan jag säga, och det blir mycket blod. Vad som hände med mig mitt upp i allt det här vet jag inte men jag trillade av vid något tillfälle, jag klarade mig dock med ett par smällar, ömma muskler och några skrapsår. Chimal däremot var det värre med. Chimal stallde sig på en gång och Linnea som var först av Rezy som hon red tog Chimal och sprang med honom för att se om han blivit halt, det var han inte men när hon vände och kom tillbaks kom choken. Allt jag såg var blod, det hade inte hunnit börja rinna när jag lämnade över honom så vi såg inte hur mycket han skrapat upp sig förens hon vände, då hade det börjat rinna blod, och det rann massor, han hade blod på hela benen nedanför knäna på frambenen och massor med blod ifrån ansiktet som var helt uppskrapat.

Vi blev snabbt upplockade av mamma emd transporten och veterinären ringdes ut. Efter att veterinären länge och väl tittat på honom så var hans besked inte det bästa. Förutom rejäla skrapsår i panan som i sig inte var farliga, han rengjorde dem och som ni ser på bilden smörjde han in dem med en vit salva som mer eller mindre täcker hela såret, föresten, luggen är inte bort kammad, den är borta, den låg kvar på grusvägen. Men knäna var ett sämre besked, han lyckades göra rent dem och lägga om dem, men han kunde inte säkert svara på om skrapsåren var djupa nog för att ha skadad ledbanden. Så i detta läget så var prognosen att Chimal möjligtvis kunde ha skrapat sina ledband. Förutom det så visste jag inte vid detta läge om jag skulle få ha kvar Chimal, vi hade ännu inte köpt honom och avtalet med ägaren var att han under säsongen skulle visa att han kunde gå 80km innan vi köpte honom, annars visste vi inte om vi skulle göra det. Så Chimal var skadad, potentiellt alvarligt, jag var uppskakad och jag kanske inte skulle få behålla Chimal. Känslan var hemsk och jag kunde inte sluta gråta, jag minns bara att när jag inte var inne hos Chimal, vilket var tungt för mig då jag inte är speciellt bekväm med sår och blod (det går bra emd Chimal nu för tiden) så satt jag bara mot husvägen och kände att min värld hade gått under, jag var helt förstörd.

Det visade sig när vi kom till en klinik dagen efter att Chimals sår inte hade kommit åt ledbanden utan bara var djupa och skulle bli svårläkta då han emellanåt böjer på knäna. Men Chimals sår läkte bra, både på huvudet och knäna och han var aldrig halt. Det bestämmdes även väldigt snart efter skadan att vi skulle köpa Chimal även om han inte gick 80km innan, det var en rejäl lättnad för mig som fick behålla min bästa vän ändå. Chimal blev snabbt bra men jag har fortfarande svårt för att slappna av med långa tyglar när jag rider och jag rycker alltid till när en häst snubblar och omkullridningen liksom flashar förbi mina ögon, jag försöker alltid glömma det och inte låta det störa mig men det finns alltid där och kommer nog alltid göra det. Men att se biden ger blandade känslor, den plockar fram ett hemskt minne men den representerar även något viktigt för mig, den representerar hur starka jag och Chimal är som kan klara av en sån här händelse, vi klarade den, Chimal blev snabbt bättre, vi fick ett starkare band, vi kom ut starkare på andra sidan och började säsongen 2007 med en godkänd 80km tävling.