Då vår ridbana hemma vid stallet var bättre idag än vad den varit i veckan, den har liksom varit hård och lite små hal eftersom den inte tinat upp under dagarna, men idag var den "bara" mjuk och lerig. Inte direkt optimalt men Chimal greppade på den ivarje fall vilket innebar att jag kunde göra lite avsuttet arbete med honom.

Efter att han fått skritta igång på vägen så jobbad jag honom på små volter i skritt för att mjuka upp honom, och sedan samma sak i trav efter att han värmt upp på större volt. Han är helt okej i sidorna, mjukhetsmässigt men höger varvet är lite sämre. Det är därför jag tycker om att greja med honom från marken, jag får bra översikt på hur han rör sig, böjer sig och trampar över med banbenen. Efter det fick han jobba över bommar, först som låg på marken och sedan la jag upp dem på ca: 1dm. Han trampade på bra över dem, lyfte ordentligt och skötte sig toppen. Efter ett tag började han blåsa upp sig lite, vilket på ett sätt är bra för då börjar han jobba som tusan med ryggg och bakben, han ser liksom ut lite som en hingst. Men den bra stunden tog slut snabbt, eftersom han mestadels skrittat i två veckor, trots att han rids regelbundet så bygger han energi som tusan, han är bara nöjd när han få träna ordenligt. I varje fall så började han fara iväg och bocka när jag hade honom på marken, han gör inget mot mig utan vill bara bli av med energin. Så när vi var klara med arbetet släppte jag honom i paddoken, och ja ni kan ju själva se på bilderna....

Han är verkligen ett litet kraft krut paket min lilla babis. Han älskar när jag släper honom på ridanan, jag släpper honom och ställer mig utanför och bara står och tittar. I vanliga fall får han hålla på tills han tröttnar vilket kan vara allt mellan 15 - 30min. Det var verkligen jätte länge sen han fick göra det här mem han fick inte springa tills han var nöjd idag. Emellanåt halkade han i leran, vilket inte är några större problem då han är super stadig när det kommer till lera och räddar situationen själv och klarar sina slidestops och bocksprång suveränt men jag blir ändå lite orolig. Så när jag tyckte att nu får det räcka visslade jag på honom, han stannar snällt och jag kunde hämta honom. Att skritta av honom var dock inte det lättaste, han dansade runt som den uppblåsta arab han en bra stund, men kul hade han och snygg är han dessutom.

Idag blev det en skrittur på typ 1 timme barbacka med Chimal. Han har en ganska lugn period nu, det har blvit mycket hårdare i marken och jag vill att han långsamt ska vänja sig vid det. Men det finns fler anledningar, jag har inte tid att hålla honom ordentligt tränad utan bara riden, han har varit snubblig så vi ägnar oss åt skritt, tyngder och lyfta på benen och det verkar ha gett resultat. Det som är bra med att rida barbacka som idag är att när vi var på ett kalhygge och klev runt är att jag känner väldigt bra om han lyfter på benen och använder ryggen, vilket han har börjat göra bättre.

Jag känner faktiskt en skillnad i honom, han lyfter bättre, har bättre driv bakifrån i skritten och snubblar mindre. Jag tror han möjligtvis hade lite små känningar av sina spattförändringar som kan komma tillbaks för ett tag sedan och då brrukar det kunna räcka med att låta honom ta det lugnt ett tag, och det verkar ha funkat. Bara jag är uppmärksam på honom och ser tecknena är det inga problem att hantera. Så vi kommer fortsätta så här ett tag till.

Bilden tycker jag på ett tydligt sätt symboliserar många ryttares mentalitet och tankesätt, frågan är, är det ett bra och rätt sätt att tänka på? Jag förstår grejen och går ganska mycket åt det hållen texten säger. Så länge jag inte slår i huvudet och inte skadat mig så jag fysiskt inte KAN hoppa upp igen, ja, då hoppar jag upp. Men jag kan inte alltid säga att det varit till det positiva. Grejen med att inte hoppa upp när jag slagit i huvudet har jag lärt mig från alla år med hoppning, det finns en anledning till att du, om du trillar av på tävling inte får hoppa upp och fortsätta. Det är delvis för att om man slagit i huvudet så kan man bli snurrig efter en stund, inte alltid på en gång. Och en till smäll i huvudet strax efter kan få förädiska konsekvenser.

Men jag vill hoppa upp när jag trillat av, annars är chansen större att man blir rädd till nästa gång man ska upp på hästen. Grejen är att jag vet inte alltid om det varit bra, vissa smällar och skador som blivit hade kanske mått bra av att få vila lite och inte fortsätta arbeta. Ibland måste man tänka på vad som är bäst för kroppen. Men mentaliteten som bilden visar på tycker jag ändå speglar ryttare bra, vi är tuffa, ja vi blir rädda men vi biter ihop och vi fortsätter puscha. Jag tror det kan bidra till att personer som hållit på med hästar, hanterat och ridit dem mycket under sin uppväxt lär sig hantera svårigheter, motgångar, rädsla och även smärta på ganska hög nivå. Jag har kompisar som förundras över hur jag kunnat rida så långt med ett knä som är ganska pajt, och jag tänker alltid "vadå, det är bara smärta, det är bara att bita ihop och fortsätta". Mina kompisar tycker jag är knäpp som fortfarande håller på med hästar, ett antal hjärnskakningar, flera omkullridningar, landat i hinder och åkt ambulans efter att ha tappat känseln i hela nederdelen av kroppen. Men, det har aldrig varit en fråga om att sluta, bara en fråga om hur lång tid det tar innan man blir okej, från vissa saker bli man det aldrig. Sen avtrillningen som slutade med ambulans till akuten har jag fortfarande problem med ryggen och alla okullridningar, ja, de har satt sina spår i huvudet om man säger så.

Men det är bara att hoppa upp igen, annars är det ju bara att sluta. Så ja, metaliteten som bilden speglar är lite sned i tankesättet och inte alltid speciellt hälsosam men det är den många av oss hästmänniskor växer upp med, utan att ifrågasätta den och när vi gör det skakar vi på axlarna och fortsätter leva efter den. Varför? För att någon tryckt in det i våra huvuden eller för att vi väljer att göra det, ja det är nog olika, personligen väljer jag själv och lever efter min egen mentalitet, då mamma, som jag antar är den som skulle ha påverkat mig mest inom detta område tycker att jag borde vara försiktigare för det mesta, åka till akuten oftare än vad jag vill och kanske inte hoppa upp igen, min åsikt till bilden? Jag har inget emot att leva efter den sortens mentalitet och kan förstå de som lär ut den, det handlar om att bygga upp ett starkt psyke, om det är bra och hälsosamt, ja det får man nog stå för själv beroende hur man hanterar tankesättet...

Ebba och jag pratade lite om ridningen på senaste styrelsemötet då hon undrade om jag kune vara med i en studie hon gör för sin C-uppsats, om distansryttare. Hon frågade om jag kunde vara med och mitt svar var kort att jag inte tävlat på flera år. Men hon ville ändå att jag skulle vara med då jag fortfarande rider regelbundet och är med på klubbmästerskap och sånt. Då kom vi i varje fall in på att jag rider typ bara fyra gånger i veckan och typ en timme åt gången just nu vilket enligt mig är ingenting. Och Ebba sa något i stil med att det är för att man inte har något att träna för.

Det stämmer så sjukt bra in på mig just nu, sedan jag pensionerade hästarna ifrån tävlingar har jag liksom inte haft något att träna för, jag tänkte på det häromdagen när jag satt och jobbade med Chimal på banan, varför träna honom för att bli bättre liksom, vi skulle lika gärna bara kunna hobby rida i skogen typ jämt, jag menar det är knappast så att han måste vara stark för något. Visst skulle det vara kul att kunna rida någon prova på eller CR nästa år men för det måste jag gå ner i vikt, och hinna med honom mer än vad jag gör nu. Grejen är att jag tappar liksom sugen väldigt mycket när jag inte har något att träna för, jag behöver mål att uppnå eller projekt att jobba på. Ge mig en galen unghäst och säg att den ska bli bättre, ja då har man ett mål. Men Chimal da? Ja vad har vi för mål? Det är faktiskt sjukt deprmerande...

Det är inte svårt att trotsa minusgraderna och den djupa snön, rida en halvmil för att komma till en bra backe att träna i mindre än en timme och sedan bege sig halvmilen hem igen när man har

mål och en tävlingsäsong att se fram emot!

Idag var det riktigt kallt ute måste jag säga, har legat runt noll hela dagen och frosten som blivit under natten låg kvar lite grann även på dagen. Tanken var från början att jag skulle rida dressyr på banan här hemma men efftersom vår bana är av gräs och det låg lite frost kvar avstod vi från det. Jag har ännu inte broddat Chimal då det inte blivit halt så med helt enkla skor kan det bli ganska halkigt på gräs en dag som denna. Därför skrittade vi istället ut på grusvägar med tyngderna på. Vi var ute kanske ute en halvtimma och jag är glad för att det inte blev längre, trotts att jag hade underställ på mig frös jag ordentligt när jag kom tillbaka. Det är nog dags att plocka fram vinterkläderna nu... Bosse tyckte han var rolig när jag kom tillbaks till stallet och sa att jag frös att "ja det är kallt, och kallare kommer det bli" var Bosses ord. Sjukt deprimerande är det, jag fruser som bara den nu, och det har inte ens börjat bli kallt på riktigt...

Då var det dags för första adventskalendern, den kommer handla om hästar, och då om hästar som betytt mycket för mig. Men Chimal som jag annars skriver mycket om  kommer inte inkluderas, han betyder så klart allt för mig men det finns andra hästar som är otroliga som jag tycker ni ska få veta mer om. Ni ska få lära er lite mer om mig och hur vissa hästar format vem jag idag är helt enkelt.

Först ut blir den senaste hästen, förutom Chimal som format mig mycket, det är Nortons Ceasar. Ni har säkert läst om honom här förut men nu ska jag berätta lite mer om honom och hur en häst som jag inte ens hade i ett helt år, samtidigt som jag hade Chimal kom att betyda så mycket för mig och hur han påverkat mig.

Nortons Ceasar ox

Ceasar var ett arabiskt fullblod som ägdes av Helen Moberg, han kom till mig hösten 2009 och var tänkt att vara min nya tävlingshäst. Ceasar var en supermysig, stor, ung bebis. Han var sjukt mysig, lite plockig med munnen och letade gärna godis plus att han gärna gick och tuggade på mina armar när jag var ute och gick med honom. Men han var verkligen snällheten själv, än dock lite busig. Han var verkligen toppen och alltid på för att prova nya saker. Välriden, underbart hanterad och verkligen toppen. Han var precis det jag ville ha hos en häst just då, ett litet projekt utan några stora problem. Helen hade verkligen gjort ett super jobb med honom.

Det fanns två grejer han verklgien inte tyckte om, gegga och bilar. Han gick lätt igenom vattendrag utan större tvekan men när det kom till ett lerigt parti på vägen då kunde jag få jobba för att han skulle gå igenom det. Sen var det bilarna, han tyckte de var läskiga, när de körde om hoppade han gärna ner i diket. Men de var inga stora grejer, var aldrig några problem att hantera och han blev snabbt bättre med det. Annars var det bara att han tyckte om att leka när man red och gladeligen bocka. Jo och så var det de faktum att han gärna kastade över båda tyglarana på samma sida när man red. Han hade därför en rem mellan tyglarna för att han inte skulle kunna göra det, det var nämligen svårt att styra honom när han kastad över ena tygeln över halsen...

Ceasar var precis det jag letade efter i en framtida tävlingshäst och jag längtade sjukt mycket till vår första start 2010. Säsongen och kvalen var noggrant planerade och jag kunde inte ha längtat mer och varit mer taggad när vi satte oss i bilen med Ceasar i släpet till hans första CR på Rönningeritten. Tävlingen i sig gick jätte bra, men vi blev uteslutna på hälta i mål. Kom som en chok för mig då han varit jätte fräsch, pigg och glad på banan. Men så är det ibland. Det jobbiga var att han inte blev bra från hältan. Efter många turer till veterinären och de inte längre visste vad de skulle göra bestämmde vi och Helen att han skulle få åka hem igen.

Ceasar blev aldrig bra ifrån sin skada och veterinären trodde att det var något gammalt han antingen fötts med eller som uppkommit som föl. Ingenting som kommit av ridningen eller tävlingen utan bara framträtt då. Men då han aldrig blev bra fick Helen ta bort honom. Han var en sjukt udnerbar häst och jag skulle ha varit så glad om jag fått behålla denna positiva och underbara lilla glädjebomb, att han varit frisk och att vi fått många underbara år tillsammans.

Jag lärde mig mycket med Ceasar, framförallt lärde jag mig att allt kan gå åt skogen utan anledning och ibland får man inte ens chansen att visa vad man går för, Ceasar fick aldrig det. Han fick aldrig chansen att visa hur bra han kunde bli, han var en underbar häst och det är svårt att beskriva hur snabbt han fångande mitt hjärta, det lilla matvraket som åt allt han kom över, tog en bit av mitt hjärta och har behållit den. Han kommer alltid finnas där, han lämnade så många bra och fina minnen<3

Har ett tag tänkt på att jag måste tvätta Chimals svans, även hans man med men idag blev det fokus på svansen. Då jag igår efter ridningen halkade på trappstegen upp till vattnet och slog mig ganska rejält på knä och smalben så red jag inte idag. Knät gör ont och smalbenet är svullet med ett fint blåmrke som gör ont typ hela tiden... Varje fall, eftersom jag ändå inte skulle rida tänkte jag att det passade bra att tvätta Chimals svans. Chimal är kort sagt en riktigt liten lortgris och den här årstiden med lera överallt är inte så smickrande för honom. Det är en hel jädra process att få hans svans någorlunda ren kan jag säga, flera tvättar och diverse olika "produkter" senare är den i varje fall relativt ren.

Jag började med att ha i olja i hela svansen, fett löser fett och om svansen är fet vill jag ha bort det. Efter det  badade jag svansen i varmvatten och hade i diskmedel i längderna på svnasen. Uppe vid svansroten vill jag inte ha diskmedel då det är ganska skarpt så där använder jag såpa. Efter ordentligt gnuggande sköljde jag ur det och fortsatte med ett schampoo som är bra för att få bort skit. Sen när det blivit ursköljt så hade jag i potatismjöl i hela svansen och gnodde noggrant in det. Potatismjöl är seriöst min bästa vän, jätte bra att få bort smuts med på en skimmel och svansen torkar snabbare med det i. När svansen var torr hade jag i lite glansmedel och borstade den. Egentligen tycker jag bättre om att ha i Leovets silkesdroppar men jag hade inga i stallet så glansspray fick duga.

Så en miljon "produkter", flera tvättar och ett ordentligt arbete senare blev svansen betydligt vitare, eller vad säger ni?

Före och efter bilder:

Idag har Chimal fått springa 10km i sällskap med Evelinn och RB. Vi hade som vanligt jätte trevligt och pratade gladeligen på i skogen. Träffade på lite jägare dessutom, en satt i ett jakttorn precis brevid vägen där vi red och hälsade gladeligen samtidigt som han höjde upp sin kaffemugg. Det är verkligen härligt med trevliga jägare. Både Chimal och RB var på ganska dåligt humör idag, Chimal som kan vara grinig mot hästar brukar aldrig vara det mot RB men idag såg han ut som en liten huggorm stora delar av ridturen och RB var inte på mycket bättre humör han heller så Evelinn hade lite att jobba med. Samtidigt så verkar de glada i att få komma ut en sväng med sällskap, de är bra underliga ibland...

Men kul hade de nog ändå där de låg brevid varandra under hela ridturen, jag låg stora delar med Chimal snett bakom Evelinn och RB då han höll på och hoppade och bockade en massa. Vid ett tillfälle när vi red framför dem så skrattade Evelinn lite åt Chimal för han gjorde sina CP kaninskutt, han ser ganska rolig ut då om jag säger så. Det blev i varje fall en bra runda med med varierade gångarter och vi red på typ 10km/h vilket känndes alldeles lagom idag. Chimal var fortfarande jätte pigg och hade nog egentligen mått bra av en mil till. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge innan vi kan komma ut tillsammans igen då hästarna verkligen verkar uppskatta det och jag själv lika så, alltid trevligt med sällskap!