Två hästar var väldigt keliga och pussglada idag. Gick upp för att titta till hästarna och kolla till Chimals sår som ser jätte fint ut. Passade på att klappa lite extra på Chimal och Charm som var väldigt sällskapliga. De var på riktigt myshumör båda två och pussades gladeligen. Chimal som blir avundsjuk när jag grejar med någon annan häst blev inte glad när Charm var först fram och såg riktigt sur ut. Han är så sjukt gullig min bortskämda, avundsjuka lilla prins. Men efter lite gosande och pussar på honom kunde jag även ägna Charm någon minut utan att han blev för grinig.

Som ni kanske märkt gör jag lite svepningar över minna fotoalbum ibland för att få lite inläggsinspiration. Denna gång fastnade jag vid en bild på Chimal i hagen. Han ser lite tuffsig ut, är flätad i man och svans, och han är fortfarande grå på vissa ställen. Bilden är tagen ute i en av våra hagar dagen efter Chimals första 80km tävling. Jag tycker faktiskt han ser relativt fin ut för att ha gått 80km för första gången dagen innan, han har inte fallit ur förskräkligt mycket och ser bara fräsch ut.

Bilden gör mig glad, jag minns den här tävlingen så bra, Chimal skadade sig eller snarare fick ett stort djupt sår ovanför hoven två veckor innan starten, idag har han ett rejält ärr där och veterinären hade tankar på om det behövdes sys men avgjorde att det inte var nödvändigt. Chimal var aldrig halt eller ens brydde sig om det stora såret så efter en vecka var det nästan helt ihopläkt och jag kunde rida honom lätt i en vecka innan tävlingen. Han var fräsch så vi tänkte att eftersom vi ändå var anmälda åkte vi dit och testa. Såret höll ihop, Chimal stördes inte av det och han gick sin första 80km godkänt. Jag red själv nästan hela tiden och red på mitt exakt planerade tempo som var 12km/h, ingen höll tempot jag ville rida i så jag red själv. Chimal var glad och traskade snällt på, det var den här tävlingen jag insåg vilket psyke både han och jag hade som helt oberört red 80km tillsammans, bara han och jag ute på banan utan några problem alls. Jag insåg även att rida själv kan vara skönt.

Så ja, dagen efter tävling, jag orkade inte ta ur flätorna när jag kom hem utan gjorde det strax efter att bilden togs. Jag var nöjd och själv tycker jag Chimal ser ganska nöjd ut med. Det här var nog en utav de tävlingar som delvis fick mig att inse vilken helt otrolig vän jag hade i Chimal trots att han kan vara sjukt frustrerande inbland!

Jag har fått iden att göra typ en positiv inspirationstavla med grejer som för med sig positiva känslor för mig av olika anledningar. Jag har bland annat tittat igenom bilder som jag skulle vilja ha till den, grejen är inte att bilderna ska vara bra utan att de ska ge mig positiva tankar och minnen. En utav dessa bilder är den här nedan, den är ren lycka för mig. Bilden i sig säger inte någonting om sammanhanget.

Den är tagen precis efter att jag blivit godkänd på min första 80km. Jag hade aldrig tävlat Rezy innan denna ritt och jag hade aldrig tävlat längre än 65km och det var tillsammans med Chimal. Bosse och jag red så klart hela tävlingen tillsammans, vilket vi gjorde de första tre tävlingar jag red på Rezy. Som sagt så har jag fått reda på att vi är godkända i mål här och jag minns känslan, den var helt fenomenal, det finns få tillfällen i mitt liv när jag varit så här glad, tror inte ens jag blev så här glad när jag blev godkänd på 120km. Den här godkända ritten var värd så otroligt mycket för mig och när jag ser denna bild där jag kramar Bosse får jag tillbaks lite av den känslan. Minns även att jag grät när bilden togs för jag var så glad och, ja känslan var och är helt obeskrivlig. Denna bild kommer definitivt hamna på tavlan!

Nu är jag hemma och ska äta middag efter dagens klubbmästerskap. Det var jätte kul och Chimal var sjukt pigg. Vi red 16km och jag sa att jag skulle rida på 11,6km/h. Vi missade med ett par minuter och jag tror vi kom 4:a men jag är inte säker. Men huvudsaken är att vi hade kul! Jag fick bromsa Chimal hela vägen men sista, typ, halvmilen var han ganska jobbig. Han började liksom bli irriterad på att vi red så sakta så han hoppade, bockade och sparkade en massa. Han är jobbig när han är sån samtidigt som det är väldigt kul när han har så otroligt mycket energi. Men en väldigt bra dag helt enkelt även om det hade varit kul att få komma hem med en placering.

Ska bli riktigt kul att åka på klubbmästerskap i morgon med Chimal, delvis för att jag inte ridit Chimal på KM sedan 2011 då vi vann men mestadels för att få komma iväg och hitta på något med honom. För min del skulle sträckan vi ska rida i morgon lika gärrna kunna vara 5km bara vi får rida en sväng och ha kul. Jag är lite orolig för att vi kanske ska rida så långt som 30km, har inte ridit så pass "långt" på Chimal på flera år så jag vet inte ritkigt vad hans ben säger om det. Jag är inte speciellt orolig för hans framben så länge han sköter sig men är lite orolig för att han ska bli trött i bakdelen och bakbenen.

Han är inte i närheten av lika bra tränad där som han en gång i tiden var och han är inte i riktigt lika bra form som i somras men det ska bli kul ändå. Mamma ska med utan häst så hon sa att om jag tycker Chimal börjar kännas lite trött i bakdelen så kan hon hämta oss på banan istället för att riskera något. Men det roligaste vore ju om vi utan problem kan rida runt hela sträkan och sen struntar jag i vilken placering vi kommer på, det är inte det som är grejen för oss. Jag har inga förväntningar på i morgon och det känns väldigt skönt, jag har plockat i ordning på Chimals utrustning så allt som är kvar är att försöka få rent Chimal i morgon innan vi åker. Det kan dock ta en stund...

Eftersom det är dags för klubbmästerskap i morgon tänkte jag gå igenom hur det gått för mig de senaste åren på KM. Vårat KM är upplagt så alla kan vara med och ha en chans på att vinna, oavsett om du tävlar intenationellt eller inte ens börjat tävla än kan du vara med och försöka vinna KM. Vi vet på ett ungefär hur långt vi ska rida, i år är det mellan 15-30km, ingen vet exakt och gps eller karta är mot reglerna. Innan ska vi säga hur fort vi tänker rida och sedan vinner den som kommer närmast sin angivna kilometer tid tidsmässigt. Det innebär att du kan vinna om du kommer sist i mål om du rider exakt så fort som du sagt innan att du tänker göra.

Jag har faktiskt inte missat ett enda klubbmästerskap sedan jag skaffadde Chimal, jag har inte varit med med Chimal på alla men jag har inte missat något sedan 2006 då jag började tävla i distansridning. Här kommer en liten genomgång av de senaste åren:

Förra året (2013) var jag med tillsammans med Kungen

Även 2012 var jag med tillsammans med Kungen och knep en 3:e placering

2011 red jag Chimal och vann!

2010 red jag Reyziann och kom 3:a om jag inte minns fel

2009 deltog jag med Chimal och kom 3:a

2008 red jag Chimal

2007 red jag en travare vi hade ett par år som hette Tip Top Tribut och 2006 red jag Chimal och kom 3:a.

Innan dess minns jag inte vem jag ridit då det var innan jag faktiskt började tävla distansridning. Men ända sedan jag började tävla i distans har jag varit med på varenda KM, och ofta kommit hem med en placering vilket är kul. Sist jag var med tillsammans med Chimal vann vi men morgondagens mål är att endast att ha kul då vi inte hittar på så mycket längre!

Idag blev det ridning för instruktör, låter väldigt seriöst eller hur? Det är det väl för de flesta men inte riktigt för mig, inte för denna istruktör i varje fall. Med tanke på att det är min mamma kanske det inte är så konstigt, men det gör inte att hjälpen jag får är värd mindre, nej den är värd massor! Jag kan säga att det inte alltid är lätt att rida för sin mamma, det spelar ingen roll att hon är en suverän instruktör som är sjukt bra på att undervisa, det är fortfarande min mamma och genom åren har vi haft svårt att hålla sams av olika anledningar, det går alltid att härleda till en enkel sak, mamma dotter relation är inte lätt när det kommer till undervisning.

Men nog sagt om det, jag hoppade upp på banan på Chimal och kände på en gång att ridningen inte känndes hundra från min sida, det har inte riktigt funkat den senaste tiden och idag var mamma hemma på gården och ute i stallet när jag red så jag bad henne komma och titta en stund. Vad jag hade tänkt som 10 minuter av mammas tid blev en väldigt välbehövlig ridlektion för mig. Som jag sa till mamma, jag lärde mig inte något nytt direkt och vi löste inga problem men vi hittade dem. Ridningen har inte fungerat och mamma kunde som vanligt på direkten börja hitta saker som tydligt var grejer som inte funkade med min ridning. Vi jobbade på dem, hittade lite mer saker och det blev bättre.

Mycket är spänningar jag har, antagligen på grund av stressen jag är under för de har kommit den senaste tiden. Senast jag red för mamma var i sommras och då fanns inte de här problemen och ridningen funkade jätte bra, och även om jag inte rider lektion ofta så ser mamma mig rida mycket och brukar komma om hon ser något uppenbart eller om jag påpekar att något inte funkar. Men som sagt, stress som blivit spänningar, massor av spänningar. Men nu har jag ett bra hum om vad de är, var de sitter och hur jag ska kunna jobba med dem. Så skönt med en mamma som är instruktör och kan hjälpa en när man behöver det som mest. Chimal, stakaren skrittade runt, runt på banan när mamma och jag grejade, allt fokus på mig och min ridning i skritt. Inget annat. Även om Chimal i sig inte gör mycket så märks det hur uppmärksam han är,  jag flyttar mig i sadeln, läger tyngd på ett sittben, ändrar tyngdpunkt, när vi står still och mamma förklarar något och jag försöker göra det, typ svanka mindre, flytta tyngdpunkten eller liknande blir han inte så glad. Han är en känslig häst och minsta lilla ändring gör att han reagerar, vilket ibland innebär att han inte vill stå still. Men han är ändå väldigt tålmodig, han grejar lite med mamma och putttar på henne men står still för det mesta.

Men riktigt bra är det att ha en mamma som är centrerad ridningsinsttruktör som kan hjälpa en med ridningen när det behövs, och hör och häpna, jag red en hel lektion för henne utan att vi ens blev irriterade på varandra. Sedan mamma och jag insåg vad det var som gjorde att vår kommunikation inte alltid fungerade på banan har det gått så mycket bättre. Mamma förklarar mycket med bildspråk och exempel som folk tar till sig i ridningen. Det funkar inte med mig, jag fattar ingenting av hennes bildspråk, det har bara tagit typ 10år innan vi insåg att hon helt enketl får förklara allt väldigt konkret för mig inte med bildspråk, men bättre sent än aldrig!

Bild ifrån en lektion för mamma på ridlägret 2012 eller 2013.

En liten film som presentation/inbjudan till NBM som går i Värmland nästa år på Kristinehamns fina banor. Har tävlat där flera gånger och deras tävlingar är alltid toppen!