Helt plötsligt var det 4:e advent och dags för sista inlägget i adventskalendern om hästar som har påverkat mig mycket som person. De hästar jag har presenterat har påverkat mig under min uppväxt och den jag är idag, både som hästmänniska och person i allmänhet. De här hästarna har precis som Chimal gör än idag varit med och byggt upp mig, brutit ner mig och sedan byggt upp mig ännu starkare. Om ni inte läst de tidigare inläggen, missat något eller helt enkelt vill läsa dem igen finns de att hitta här:

Adventskalender 1:a Advent - Nortons Ceasar

Adventskalender 2:a Advent - Miro

Adventskalender 3:e Advent - Pysen

Ordningen de presenterats är i den orning de funnits i mitt liv, senast Ceasar, som jag haft samtidigt som Chimal, innan dess Miro, tidigare Pysen och idag Kandy. Inlägget kommer vara bildfattigt idag, på grund utav den enkla anledningen att jag inte har några bilder på mig och Kandy, sjukt tråkigt men det gör honom inte mindre viktigt. Kandy var en ganska stor shetlandsponny, han stod i samma stall som Miro gjorde när mamma började rida honom, varav hon sedan köpte honom istället. Det var ungefär samtidigt som jag blev förstor för Kandy.

Han var ett svart, sjukt ouppfostrat yrväder, jag tror jag hade gått på ridskola i typ ett år när jag började rida honom och jag trillade av hela tiden. Jag kan ärligt säga att den lilla hästen skrämde ofta livet ur mig, men jag älskade honom ändå, han var som min egen. Det var jag som red honom och det var jag som skötte honom. Självklat gjorde mamma massor med honom också, oavsett så var han så nära jag kom en egen häst då. Men han bröt ner mig ganska mycket, det var tur att jag samtidigt red hos en kompis till mamma, vars ponnys var bra mycket trevligare annars vet jag inte om jag hade fortsatt rida. Men oavsett hur tuff han var och bråkig hade han ett stort hjärta, han kunde, ytterst sällan men ibland bara stå och njuta av att bli borstad och kelad med, det är såna stunder jag minns. Självklart så minns jag alla rodeoturer och skenturer med, men, även om de minnena inte är bra minnen, den enda känsla jag får när jag tänker på Kandy är saknad och kärlek.

Han avlivades några år efter att mamma köpt Miro, han hade jätte stora fångproblem varje sommar och till slut blev de dessvärre för mycket. Men den lilla hästen, han betydde allt för mig under några år, han gnäggade alltid när jag kom till stallet och såg glad ut när han kom springande, så trots hur han betedde sig och hur rädd jag kunde vara så var han speciell, han var en riktig liten skit för det mesta, men han var min lilla skit. Han gjorde mig stark och lärde mig bita ihop om jag ville något, bita ihop och kämpa på.

Kandy<3

Idag har jag och Chimal gjort sista delen i Ebbas c-uppsats studie, den delen vi var med i det vill säga. Första gången var när jag fick springa på ett löpband med pulsmätare och en mask för att mäta syreintaget. Idag har jag först hoppat lite (utan häst) och Ebba har filmat det, sedan travat först 30min i ca: 10km/h på Chimal och därefter gjort om hopptesterna. Efter det blev det ytterligare 30min trav i 10km/h och ovanpå det hopptest. Chimal var väldigt glad över att få göra något annat än att skritta men hade gärnat sprungit fortare kan jag säga. 10km ridning blev det för vår del i 10km/h, passade ganska bra för båda oss efter en så lång period.

Nu är jag hemma och har duschat efter att ha varit i stallet hela förmiddagen, har precis slagit mig ner framför datorn så nu blir det c-uppsatsplugg resten av dagen.

Alla som gått på ridskola har nog ridit mycket olika hästar, men sen da? När man sedan fick sin egna häst eller åtminstonde började rida privat, hur många hästar har man ridit sedan dess? Mänga man pratar med har inte ridit så många olika hästar sedan de började rida privat, och många jag träffar frågar hur det är så att jag har kunnat hoppa upp på okända hästar på tävling och hur jag har kunnat tacka ja till att ta hem en häst, och ha som min egen utan att ens ha provridit den.

Bilden är från första gången jag satt på Ceasar, dagen efter att han åkt ända från Sveg,

innan jag ens provridit honom.

Grejen är att jag alltid ridit mycket olika hästar, både på ridskola och efter det. När jag var lite var jag nervös för att hoppa upp på nya hästar men det självförtroendet har byggts upp under åren. Jag har hittat en säkerhet i att jag klarar av mycket, oftas mycket mer än vad jag tror. Jag vill alltid hälsa ordentligt på hästen, umgås lite med den från marken och få infomration av ägaren innan jag hoppar upp på den. Många tycker kanske att det är underligt hur man så lättvindigt kan hoppa upp på e ny, okänd häst, inte minst ta hem en med planen att ha den på obestämd framtid. Men jag "lever" i en distansvärld, där är det lite av ett sånt system. Då kan få frågan att rida en häst där ägaren tycker du är duktig och anser att det kommer gå bra. Då får även lära känna hästar snabbt när du groomar ibland.

Denna bild är tagen precis efter att jag provridit W Helge,

alltid spännande att hoppa upp på galoppörer.

Enligt mig är det bra att rida många hästar, man lär sig massor, bygger erfarenhet och blir bättre på att läsa av hästar. Jag förstår hästar bättre nu, har blivit bättre att känna av vad som händer innan det liksom händer. Ofta kan jag känna att en häst tänker säga ifrån, genom bockning, sparkninng, hopp eller resningar innan det går så långt så et händer. Det är bra att ha den kunskapen, den har hjälpt många gånger. Det innebär även att det är "lättare" att rida nya hästar och provrida hästar. Det gäller att känna att man kan fixa det, annars går det inte. Rid många hästar, om det bara är för fem minuter blir man en erfarenhet rikare och bygger långsamt upp en starkare kunskap och skicklighet!

Igår kunde jag inte sluta tänka på vilken skillnad det blivit på mig och Chimal genom åren. Vi har blivit så mycket säkrare var för sig, på varandra och även tillsammans. Luciakortegen visar tydligt på det, för mig var gårdagen en ganska stor grej faktiskt. För mig har den alltid varit en kul grej men samtidigt har den varit fylld med nervosiet och lite stress när jag varit med tillsammans med Chimal. Första gången jag deltog med Chimal hade jag bara haft Chimal en kort tid, då Chimal var rädd för precis allt och super stressad, han var i princip rädd för hus, att någon hostade eller om folk kom för nära. Jag vill inte ens tänka på vilken panik han fick när adenrarna som drog vagnarna började låta ifrån bjällrorna.

Första året vi var med tillsammans ledde Bosse runt oss och Chimal var konstant på torna och superstressad. Andra året vi var med (det året bilden är ifrån) så red jag runt utan att bli ledd, men Bosse gick med och hade ett grimmskaft i handen utifall att. Vi kom runt och Chimal hade bara fått panik ett antal gånger men kände sig okej bakom Bosse hela tiden. Grejen är att även jag var nervös och litade inte på Chimal eller mig själv att kunna hantera honom om han fick spel. Och så tänker jag på igår, Chimal var lugn och stod som vanligt lös när jag gjorde i ordning honom, han skötte sig jätte bra. Han var inte direkt rädd för något i hela samhället utan skrittade fint förbi allt, brydde sig inte om personer som gick med och hade faklor. Ja han tittade konstigt på hästarna med bjällror, han har nog fortfarande inte fattat vad det är som låter. Enda gången som han krångla lite var när vi vänta på lucian och tärnorna, då var han ordentlgit på tårna och dansade runt.

Men grejen är, att jag bryr mig inte, jag känner mig sjukt säker på hans rygg, jag vet vad som skulle kunna hända och jag vet hur jag ska hantera det, och att jag kan hantera det. Att ha någon leda honom är inte på tal för han skulle nog bara bli värre. Men om jag själv hoppar av lugnar han genast ner sig, han brydde sig inte ens om Rezy skrittade iväg. Det stör honom inte, det är han och jag, vi är säkra i oss själva och på varandra. Såna här grejer får mig att inse hur mycket vi har utvecklats ihop, det är han och jag till 100%. Även om jag ibland går in i saker och är lite orolig för hur Chimal ska reagera känner jag mig samtidigt inte orolig för vi litar på varandra. Nu för tiden tänker jag vid lucia, varför skulle det kunna finnas nått att vara orlig för, blir han rädd  så blir han rädd, blir han stressad så blir han stressad, får han spel ja då får han spel. Det spear ju ingen roll, det stör mig inte för jag vet att det är, i värst fall bara att hoppa av så är han lugn igen. Det är skönt att känna den utvecklingen hos oss, jag trodde aldrig, ALDRIG vi skulle komma till det här stället för 9år sedan, vem hade trott att Chimal av alla hästar var en häst jag skulle lita på och inte vara nervös runt?<3

Om ni vill se en kort liten film från luciakortegen kan ni klicka på bilden nedan. Jag sitter på Chimal (vit häst) och mamma på Rezy (fux) bakom. Vi hamnar i fokus när tåget stannar till lite!

Dagens luciakortege var rolig och gick bra, även om Chimal var ganska pigg och absolut inte ville stå och vänta på att tärnorna och lucian tog sig upp på vagnarna, istället spenderade han den tiden steppandes. Men förutom det skötte han sig jätte bra!

Charm (Charmör) ser alltid så sjukt rolig ut, han har två täder som saknas så tungan stannar liksom inte riktigt kvar i munnen. För det mesta stiker bara tippen ut lite men ibland hänger den utanför munnen ganska ordentligt och han ser så sjukt rolig ut tycker jag!

Mamma bad mig igår om att jag skulle rida Rezy i helgen, hon har ont i en fot och då är det inte toppen att rida Rezy då hon lätt kan var lite stuttsig, och Rezy behövde komma ut i skogen tyckte mamma. Så, eftersom jag är en så underbart snäl dotter gick jag självklart med på att rida ut en henne en sväng så hon fick komma ut och springa lite. Mamma bestämmde sig för att följa med på Charm när jag ändå skulle ut med Rezy idag.

Det är ingen hemlighet att jag och Rezy inte alltid kommer jätte bra överens om vi säger så, när jag kom in för att sadla henne (mamma borstade henne när jag grejade med Chimal på ridbanan) började hon rätt och slätt med att hugga efter mig. Nej hon har inget emot att bli sadlad, hon har typ alltid varit sån mot mig, trevlig häst det där... Nej, men seriöst, vi kommer inte toppen överens jämt men jag har ändå tränat och tävlat henne i både och hoppning och distans i flera år så någonstans är det ändå överkommligt. Och idag, idag var hon himelsk att rida, trots försök til att sticka och lite stuttsande.

När hästarna var igångskrittade började vi trava lite lätt för att värma upp dem, Rezy är lite svår i börja på ridturer innan man vet hur stel hon är för dagen, men i dag var en bra dag. Inte nog med att hon galdeligen gick först, hon satte dessutom efter en stunds travande iväg i distanstrav. Hon liksom lägger i en växel där hon svävar fram i traven i typ 20km/h. Det finns en gångart jag trivs bra i på henne och alltid har gjort och det är när jag kan släppa iväg henne i traven, hon är helt undderbar. Charm stakaren fick galoppera bakom för att hänga med, men jag och Rezy, ja, jag vet inte vem som var gladast. Såna här tillfällen med Rezy, när hon känns som hon gjorde på tävling, när hon bara gick och allt känndes toppen med henne, gör att jag saknar distansen så otroligt mycket. Om jag blundar när hon travar iväg på det där sättet så är det som om vi är på tävling igen, känslan är näst intill magisk.

Visst vi kommer för det mesta inte överens men vi har våra stunder och då är de näst intill fantastiska, jag och det rödhåriga stoet, vi blir snabbt irriterade och griniga på varandra, men vi kan nuta av våra stunder tillsammans. Mamma släpper liksom inte iväg henne på samma sätt i traven då hon från ingenstans kan bestämma sig att fara iväg i sidled och mammas kropp klarar inte riktigt av det längre. Men jag gör det, så när hon känner att hon vill, kan och sköter sig, ja då släpper jag gärna iväg henne i distanstrav, speciellt eftersom den ger mig smak på något jag saknar något extremt!