Jag är ett riktigt musikhjälpen fan, och nu är den igång igen. För det första är jag ett fan för varför den varje år genomförs, för det andra är det helt underbart att kunna lyssna på den dygnet runt under december. När jag i år fick reda på att Petter skulle vara med, föruom att Kodjo återigen är med blev jag överlycklig. Idag så blev det ett oplanerat framträdande av Petter när hans egen låt framfördes. Självklart hoppade han in, hängde på och sjöng, oplanerat och helt underbart!

Petter<3

Igår kväll när jag kom upp till stallet efter skolan för att mocka i hagen fick jag gå runt med en pannlampa för att se något och idag när jag var i stallet innan jag åkte till skolan var det lampa som gällde igen. Det hade däremot ljusnat tills jag hoppade upp på Chimal runt 9 för att rida. Efter en skrittur i halvstormen som är ute idag blev det hem för dusch och sedan vidare till skolan. Jag måste säga, en halvtimma efter att jag kommit innanför dörren hemma i ridkläder hade jag duschat, sminkat mig, gjort mig i ordning och packat väskan och var på väg till skolan, det är ganska bra gjort måste jag få säga! Det gäller att vara effektiv när man ska vara i skolan 11 och vill hinna med stallet innan.

Även om jag inte är förtjust i vintern och snön kan jag erkänna att ett tunt snötäcke för att läta upp mörkret inte skulle skada. Men det är ganska mysigt att komma in i sadelkammaren när det är mörkt ute, det står nämligen en ljusstake där som alltid är tänd efter att mörkret fallit!

Charm (Charmör) ser alltid så sjukt rolig ut, han har två täder som saknas så tungan stannar liksom inte riktigt kvar i munnen. För det mesta stiker bara tippen ut lite men ibland hänger den utanför munnen ganska ordentligt och han ser så sjukt rolig ut tycker jag!

På ett sätt finns det mycket jag är rädd för, säkerligen, som att de jag älskar ska dö och liknande. Men det finns en sak, som genom en bild, som den nedan, kan ge mig hjärtklappning och göra mig rädd på en gång. När jag snubblade över denna bild på Pinterest så insåg jag att det här kanske skulle göra ett bra inlägg. Ordet fobi är något som slängs omkring ganska mycket enligt mig, många har dem jag det vet jag. Men om man läser på om vad fobier är så är det inte samma sak som att vara rädd för något.

En fobi är något som en person är onatuligt rädd för utan anledning att egentligen vara det. Som höjder, egentligen finns det oftast ingen anledning att vara rädd för dem men folk kan vara totalt livrädda för dem. En fobi tar fram ett ångestbeteende som ger lidande till personen av något slag. Det är helt enkelt när rädslan går över styr och potentiellt inte är kontrolerbar. Det här är anledningen till att jag ibland tycker att folk slänger runt ordet fobi, det är nämligen mer än att vara rädd. Jag säger inte att min rädsla är värre än andras men jag tar ibland ila upp när min rädsla för ormar kommer upp och folk säger att de förstår precis hur jag känner, och sen visar det sig att de utan problem kan se ormar på TV eller till och med se dem i skogen utan att bli totalt livrädda, för det är inte samma sak, så upplever inte jag "möten" med ormar.

Jag har haft denna diskussion med en person med ordentlig kunskap i området om vad det innebär att ha en fobi, hur de vanligast utrycker sig och även varför man kan ha dem. Denna person sa att jag föll in under fobi, att det var mer än bara rädsla, för så pass rädd som jag är för ormar, ska man inte vara. Jag struntar i om den är liten eller stor, farlig eller ofarlig. En orm är en orm och enligt mig det läskigaste som finns. Jag tar vad som helst före en orm och jag skulle inte må dåligt om någon en dag sa att de var utrotade... Ja jag rider i skogen, och ja jag kan gå i skogen, men jag gör det ytters vaksamt. Jag är rädd för döda ormar, prassliga ljud och grenar som är böjda, det ser ut som ormar. När jag träffar på ormar så får jag total panik, sån panik att jag inte vet vad som händer. När jag väl är medveten om vad som händer, befinner jag mig alltid långt ifrån ormen och oftast uppe på något, fråga mig inte hur jag kommer dit för det vet jag inte. Ovanpå det brukar det ta mellan 30-60min innan jag lugnar ner mig, slutar hyperventilera, vågar röra mig ifrån där jag är och slutar gråta.

Jag säger inte att det finns de som är värre för det gör de, jag kan, i viss måtta, nu för tiden se ormar på tv utan att få panik, men hjärtklappningen är rejäl och bilden nedan, ja det är samma med den. Jag mår dåligt av att titta på den, den är sjukt obehaglig och mitt hjärta rusar. jag avskyr när folk driver med min rädsla och typ pekar på pinnar och liksom beter sig som att det är något farligt för att vara roliga, för tro mig det är de inte. Innan jag hinner registrera att det faktiskt inte är någon orm så hinner jag bli rädd och mer eller mindre gå in i flykt instinkt... Ett exempel på hur obehagligt jag tycker det är är denna scen från Pirates Of The Caribbean, spola till 4.40min (ignorera tyskan) och titta på repet.

Det här är ett bra exempel på min rädsla, jag tycker den här händelsen är sjukt obehaglig och jag förstod aldrig varför till min syster konstaterade att det såg ut som en orm när repet åker ner. Så ja, jag är väldigt rädd för ormar, och tycker inte om när personer har kul åt det!

Ni vet definitivt vid det här laget att jag typ alltid lyssnar på musik. Olika musik beroende på humör och tillfälle men fortfarande så lyssnar jag på den. Oftast publicerar jag musik som jag bara rakt av tycker är bra här men självklart har jag musik jag lyssnar på vid speciella tillfällen,som idag. Inlägget jag skrev och publicerade runt lunch idag var faktiskt, fast det kanske inte verkar som det ganska tungt för mig att skriva. Att få ner något sånt om saker som sitter i mitt huvud är svårt för mig ibland, tror det kan vara därför jag gillar att blogga, jag får en anledning att ge uttyck för känslor och annat som påverkar mig, och i längden är det bra även om det är jobbigt.

Dessutom har pappa och jag diskuterat hela erbjudandet att få tävla, varför jag tackat och tackar nej osv. Pappa håller med mig och förstår till 100% varför jag säger nej, även mamma likaså. De förstår mig helt och har så klart varit med mig under hela tiden, och då även den sista tiden innan jag pensionerade hästarna så de vet hur tungt det varit, och pappa sa precis som jag tänkte om att tävla igen, och potentiellt åka ut, det kan vara förädiskt för mig och mitt psykiska välmående. Pappa höll med om att jag måste komma över mina egna hjänspöken innan jag "utsätter" mig för at tävla och att jag vet att jag kan hantera det. I varje fall, när jag känner mig nere som jag gör idag har jag en lista på spotify som jag lyssnar på, som liksom speglar mig just nu, men som ändå kan ge mig ett inre lugn i det som är jobbigt. Jag tänkte att ni kanske ville veta lite vad det är jag lyssnar på då, så här kommer lite smakprov från den listan.

Moments - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Good Enough

The River - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Photograph

Afire Love - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - The Last Goodbye

Så här komemr fortsättningen och vidare förklaring till det tidigare inlägget idag kring varför jag tackar nej till att tävla andras hästar. Det är inte för att jag inte vil ltävla, tro mig det vill jag. Men förutom min vikt är det här den största anledningen till att jag tvekar, som jag sa i det tidigare inlägget så är det självkänsla och hjärnspöken.

Det är något som sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Sista tiden under mitt tävlande innan min paus (som fortfarande pågår) så gick det inge bra, pausen kom för att det blev uteslutning på uteslutning. De liksom radades upp. Så att hoppa upp på en häst jag inte känner, oavsett om det i sig inte är några problem och det inte finns någon anledning till att det inte skulle gå bra så vill jag inte bli utesluten. Och chansen för det går liksom aldrig att undvika i distansridning, det ingår i sporten. Det är aldrig något som störde mig speciellt mycket innan, ja, visst det sög att åka ut men det tillhörde delvis charmen, det blir så mycket större att bli godkänd. Men sen den där sista perioden så stör det mig, det skrämmer mig, det är en grej med Chimal, då är det helt okej nu för tiden, för han är pensionerad men med någon annans häst känns det som ännu ett nederlag. Någon gång måste jag så klart komma över det, men som det är just nu känns det som att fler uteslutningar skulle kunna vara förrädisk för min självkänsla, den är redan i botten, fortfarande och att åka ut igen, med en annan häst, ja, vem vet det kanske är droppen och jag vet inte om jag kan hantera det.

Men trots dessa känslor blir jag ändå riktigt sugen på att få tävla, och försöker trycka in i mitt huvud att jag har ett starkt psyke som kan klara det här, jag klarar vad som helst om jag vill, en uteslutning skulle bara vara en i raden. Att få frågan om att tävla andras hästar är ett steg på vägen, det bygger på självkänslan, men alla "tänk om" kommer upp i huvudet och det blir återigen jobbigt. Mitt kontrollbehov ligger där och skriker NEJ, för, för att rida någon annans häst jag inte känner innebär för mig att släppa kontrollen och det tillsammans med min ruttna självkänsla kring det här gör det jobbigt. Men någonstans finns det bara ett sätt att komma över det, att tävla igen, så om frågan och chansen dyker upp till nästa säsong, ja då vill jag verkligen tacka ja, jag vill ta chansen och risken, för jag längtar och jag vill komma över mina mentala hinder. Jag vill glömma den dåliga självkänslan och hjärnspökena, släppa på kontrollen, tacka ja och bara ha kul. Sen går det som det går, förhoppningsvis bra, och gör det inte det vill jag vara stark nog att kunna hantera det, men är jag det? Jag vill tro det men litar inte på att jag är det, inte nu, inte som det är nu. MEn jag ska komma över det, nästa gång frågan kommer vill jag tacka JA!

Sitter som en säck potatis och ser ut fan efter 80km i 30 grader värme och en uteslutning i mål med Chimal på A9-ritten 2008.

På Bowlingen och julbordet i fredags med klubben fick jag frågan lite hastigt ställd om jag vill tävla. En kompis tyckte att jag kanske kunde rida en utav hennes hästar, och självkalrt är det smickrande och lockande, men ändå skrämmande. Men det väcks tankar, ideer och längtan, en rejäl längtan till banorna. Men det finns även en viss sorts rädsla, frågan är om längtan är större än rädslan? Frågan gällde den kommande helgen och en CR, jag la snabbt fram argumentet att jag är för tung mendet tyckte inte ägaren var ett problem, men efter lite funderande och starka tvekanden så blev det ändå ett nej, jag tror nämligen inte att pengarna hinner in på TDB så jag kan lösa licens i tid.

Ägaren pratade även om att jag kunde tävla en utav hennes hästar nästa år, vet inte hur seriös hon var då det är flera månader tills dess men det är ändå smickande. Det är inte första erbjudandet jag fått i år, trots min vikt och att jag just nu inte tävlar så får jag erbjudanden om att rida andras hästar, det är inte ofta men de kommer. Det var till Lag SM i år som ebjudandet kom, ägaren ville inte rida själv men tyckte definitvt att hennes häst kunde gå i vårat lag. Jag la samma argument om min vikt och det faktum att jag var veterinärgrindsansvarig. Det finns många i klubben som kan axla den rollen men de flesta var redan uppbokade på andra ansvarsområden, och att någon annan som aldrig gjort det förut skulle göra det på ett SM känndes kanse inte jätte snällt.

Men det finns en till anledning till att jag tackar nej, den är lite mer komplicerad och kräver en del förklaring och den kommer i ett inlägg senare idag. Jag kan kort sagt säga att det heter dålig självkänsla och hjärnspöken. Men oavsett är det sjukt upplyftande och smickrande att få frågan om att tävla någon annans häst som man aldrig suttit på (vilket jag inte har några problem med), jag har gjort det förr, tävlade en klubbkamrats häst för några år sedan och det gick bra så varför inte liksom. Men det väcks definitivt tankar, ideer och längtan, jag vill övervinna de där hjärnspökena och min vikt så nästa gång det kommer ett erbjudande vill jag tacka JA!

På bilden är det Lillian Tanneby på sin häst Razze som jag tävlade 2010 efter att ha suttit på honom en gång innan. efter att jag tackat ja till att tävla honom, en riktigt trevlig och pigg herre!