Idag fyller ingen mindre än världens bästa Sandra år!

Hon sa att hon var lite orolig för att jag skulle lägga ut någon hemsk bild på henne. Förstår inte vad hon pratar om, jag är ju en så sjukt bra vän, istället för EN hemsk bild får hon ett fint litet kollage av mig!

Grattis på födelsedagen underbaraste vän!<3

Sandra har föresten också en blogg, som ni hittar här: http://sandrajjohnsson.bloggplatsen.se/

Och så var det plötsligt den 3:e advent och dags för ett inlägg om en häst som har betytt mycket för mig och har format mig som person och ryttare. Chimal är ju som sagt inte med då han fortfarande finns kvar och varje dag är involverad i mitt liv, 1:a advent handlade det om Nortons Ceasar (om ni missade det finns inlägget HÄR), 2:a advent handade det om Miro (det inlägget finns HÄR) och idag kommer det handla om Pysen.

Pysen var mycket av min första kan man säga. Han var den första häst jag hade som min egen, han var den första häst jag vann ett Klubbmästerskap med, han var den första häst jag åkte ut på en lokal tävling med och han var den första häst jag var på en distanstävling med. Jag gick i slutet av mellanstadiet och delar av högstadiet när jag hade Pysen, som egentligen hette Falcon Beer men ägaren kallade honom Pysen. Han var en New Forest valack, född 1988 och var liten D-ponny.

Pysen

Pysen kom till mig på foder genom ett tips från våran veterinär som visste att mamma letade foderponny åt mig. Jag provred honom två gånger och hoppade honom den andra och allt gick bra. Pysen skötte sig suveränt och de "varningar" ägaren gav om att han var en väldigt het häst som gärna stack visade han inga tendenser till. Så han flyttade helt enkelt hem till oss och jag hade fått hem en hoppony. Det tog ungefär en vecka innan Pysen skenade med mig för första gången, ända sättet jag fick stopp på honom, efter att han laddat på staketen i hagen som jag red i flera gånger, var för att jag svängde honom så snävt att han var tvungen att ta några få travsteg och jag kunde hoppa av i farten.

Och därifrån bar det av, efter några skenturer lärde jag mig handskas med Pysen och få stopp på honom, men det var svårt och jag fick under hela tiden jag hade honom jobba stenhårt för att han inte skulle sticka, om det så var på hoppbanan, dressyrbanan eller i skogen. Han var stadigheten själv, inte rädd för något, han hoppade aldrig till för något, och saker som skrämmde de flesta hästar tittade han inte ens åt, men han gick knappt att få stopp på. Han var en riktig liten livsnjutare som älskade fart, fläkt och bus, inte som en medelåldershäst, snarare som en unghäst. Vilket de lesta trodde han var. Men nej, Pysen var en läromästare som en gång i tiden hoppat höga klasser, han kunde allt, han mätte, kortade, längde, fixade avhoppen, bytte galopp och allt annat man kan tänka sig på banan. Allt jag gjorde i början var att bromsa (konstant) och svänga. Men allt eftersom han, min hopptränare och mamma lärde mig mer blev även jag själv duktigare och tog delvis över som den som styrde i hoppningen.

  Jag & Pysen efter min första start på en lokal tävling

Allt jag lärde mig i sadeln på Pysen har jag fått användning för med andra hästar och använder än idag. Så fort det kommer till något hopprelaterat, med Chimal, Rezy eller någon annan häst så tar jag tillvara på saker som Pysen lärde mig. Jag avgudade den hästen och när Chimal kom hit och jag grät av frustration kväll efter kväll i början kunde jag aldrig sluta gnälla till mamma om hur mycket jag saknade Pysen och bara ville ha tillbaks honom. Trotts att han alltid takta och försökte sticka var han min säkerhet, jag visste alltid vad jag kunde förvänta mig, jag kunde utmana mig själv men ändå på säker mark. Ja vi hoppade meter höga stockar barabacka i skogen, för vad kunde hända, ja han kundne sticka men efter ett tag fick jag ju stopp på honom, det var ju knappast så att han skulle stanna (han visste inte vad vägra var) och att jag skulle kunna slå mig fanns inte i mit huvud. Under de år jag hade Pysen har jag aldrig trillat av och slagit mig alvarligt. Han var min trygghet och min läromästare.

Här är vi utklädda till Fantomen & Hero, men det kanske syns....
  

Men Pysen blev halt och en gammal skada som ingen visste funnits där upptäcktes, han skulle inte få hoppa längre. Både vi och ägaren insåg att det inte skulle vara möjligt att fortsätta rida honom och att han inte skulle få hoppa, han verkligen älskade det, har nog aldrig träffat en häst som älskar att hoppa så mycket som han gjorde. Så han flyttade hem och fick flera år som pensionär i hagen innan han dessvärre dog av kolik när han var 20 +.

Han var en sjukt rolig ponny, en läromästare som lärde ut men ändå tuffade till dig, han gjorde det inte lätt och ville du lära dig kontrolera hoppningen, ja då fick du jobba för det, för om du tveka då tog han över och fixade det själv. Jag har hoppat ungefär en meter på honom barbacka, hoppat banor på strax över 110cm, vunnit flera klubbtävlingar, och haft så otroligt kul med honom. Han var den första häst jag hade som min egna och det kommer han alltid förbli.

Pysen<3

Igår kunde jag inte sluta tänka på vilken skillnad det blivit på mig och Chimal genom åren. Vi har blivit så mycket säkrare var för sig, på varandra och även tillsammans. Luciakortegen visar tydligt på det, för mig var gårdagen en ganska stor grej faktiskt. För mig har den alltid varit en kul grej men samtidigt har den varit fylld med nervosiet och lite stress när jag varit med tillsammans med Chimal. Första gången jag deltog med Chimal hade jag bara haft Chimal en kort tid, då Chimal var rädd för precis allt och super stressad, han var i princip rädd för hus, att någon hostade eller om folk kom för nära. Jag vill inte ens tänka på vilken panik han fick när adenrarna som drog vagnarna började låta ifrån bjällrorna.

Första året vi var med tillsammans ledde Bosse runt oss och Chimal var konstant på torna och superstressad. Andra året vi var med (det året bilden är ifrån) så red jag runt utan att bli ledd, men Bosse gick med och hade ett grimmskaft i handen utifall att. Vi kom runt och Chimal hade bara fått panik ett antal gånger men kände sig okej bakom Bosse hela tiden. Grejen är att även jag var nervös och litade inte på Chimal eller mig själv att kunna hantera honom om han fick spel. Och så tänker jag på igår, Chimal var lugn och stod som vanligt lös när jag gjorde i ordning honom, han skötte sig jätte bra. Han var inte direkt rädd för något i hela samhället utan skrittade fint förbi allt, brydde sig inte om personer som gick med och hade faklor. Ja han tittade konstigt på hästarna med bjällror, han har nog fortfarande inte fattat vad det är som låter. Enda gången som han krångla lite var när vi vänta på lucian och tärnorna, då var han ordentlgit på tårna och dansade runt.

Men grejen är, att jag bryr mig inte, jag känner mig sjukt säker på hans rygg, jag vet vad som skulle kunna hända och jag vet hur jag ska hantera det, och att jag kan hantera det. Att ha någon leda honom är inte på tal för han skulle nog bara bli värre. Men om jag själv hoppar av lugnar han genast ner sig, han brydde sig inte ens om Rezy skrittade iväg. Det stör honom inte, det är han och jag, vi är säkra i oss själva och på varandra. Såna här grejer får mig att inse hur mycket vi har utvecklats ihop, det är han och jag till 100%. Även om jag ibland går in i saker och är lite orolig för hur Chimal ska reagera känner jag mig samtidigt inte orolig för vi litar på varandra. Nu för tiden tänker jag vid lucia, varför skulle det kunna finnas nått att vara orlig för, blir han rädd  så blir han rädd, blir han stressad så blir han stressad, får han spel ja då får han spel. Det spear ju ingen roll, det stör mig inte för jag vet att det är, i värst fall bara att hoppa av så är han lugn igen. Det är skönt att känna den utvecklingen hos oss, jag trodde aldrig, ALDRIG vi skulle komma till det här stället för 9år sedan, vem hade trott att Chimal av alla hästar var en häst jag skulle lita på och inte vara nervös runt?<3

Om ni vill se en kort liten film från luciakortegen kan ni klicka på bilden nedan. Jag sitter på Chimal (vit häst) och mamma på Rezy (fux) bakom. Vi hamnar i fokus när tåget stannar till lite!

Ligga på mage på sängen med en bok framför mig, benen i kors i luften, varma sockor på, en mysig filt och en kopp te. Det här är underbara stunder för mig, tyst, helt knäpptyst i rummet och alla möjligheter i världen att försvinna iväg till en annan värld. En värld där c-uppsatser och skolstress inte finns, men trollkarlar, alver, hobbits och mycket, mycket mer existerar... Det är såna här stunder som gör att jag orkar!

Dagens luciakortege var rolig och gick bra, även om Chimal var ganska pigg och absolut inte ville stå och vänta på att tärnorna och lucian tog sig upp på vagnarna, istället spenderade han den tiden steppandes. Men förutom det skötte han sig jätte bra!

Godmorgon alla sovmorgonsmänniskor, inklusive mig själv. Är svårt att tro att det redan är lucia, nu är det snart julafton, sen är det snart nyår och sen ska c-uppsatsen in, stressande, mycket stressande. Men nog om det, det är lucia och inatt har det kommit lite snö, det är väldigt lite så vi får väl se hur länge det ligger kvar, men för tillfället är det vinter ute. Det enda luciafirandet jag gör, vilket  inte varit något de senaste åren, är att rida med i Vretstorps luciakortege. Tanken är att vi ska vara med i år, om jag får i brodden på Chimal det vill säga... Men om det gårgår efermiddagen till att pimpa Chimal med lite glitter, om vi kommer iväg så får ni självklart se en bild på hur han blev med allt glitter!

Senast jag var med i ett luciatåg var i 9:an, i Vretstorps luciatåg vilket då var tradition att 9:orna gjorde men vet inte hur det är med det lägre. Ägnade veckor åt att träna och uppträda.

Äntligen, det är verkligen så det känns, ÄNTLIGEN! Så jag har längtat efter den sista filmen i denna fantastiska trioligi gjord på min favorit bok. Jag tillhör en av de som trots att jag älskar boken över allt annat har avgudat filmerna, de är helt fantastiska enligt mig, ja mycket har ändrats, karaktärer har försvunnit och lagts till. Men grejen är, att inte ens jag hade velat se en exakt kopia av boken på bio, älskar tempot i boken men det hade varit sjukt segt att se vissa bitar på bioduken. En sak är säker, sista filmen levererade till 100%! För er som inte vet vad som händer och absolut inte vill veta vad som händer innan ni ser filmen råder jag er att inte läsa vidare, jag kommer inte nämna nått specifikt men jag kommer nämna saker som händer i filmen.

Jag kan erkänna att jag var smått nervös över hur vissa karaktärer som fått ta en del plats i filmerna skulle få dö. Tre dvärgar som varit med från början dör nämligen i slutet, varav en är en utav huvudkaraktörerna och en annan är min favorit dvärg... Men de dödas riktigt bra, en får en riktig sån där, lite längre dödscen som är ganska vacker. De andra dödas på ett så bra men hemskt sätt så det är helt fantastiskt, en kompis till min bror som inte visste vad som skulle hända var med oss och såg filmen på bio, och hon fick världens chok, menst för att, så där dödar man inte karaktärer, men hon tyckte fortfarande det var bra gjort. Hemskt, men tro det eller ej jag grät ingenting, något jag var säker på att jag skulle göra, eller jo vid ett annat tillfälle men inte för att något dog, utan det var mer en sån där fantastisk scen som gav en rysningar. Men nu är det över, inga fler filmer kommer, det slutade perfekt in i det sista, lugnt och fint tillbaks i the Shire precis som i boken.

"One day I’ll remember. I’ll remember everything that happened:

the good, the bad, those that survived… And those that did not."

Egentligen är det ett ganska hemskt slut för en barnbok, men samtidigt, när det kommer till äventyr och krig, då överlever inte alla, även de man tycker om bäst dör. Ja det är en fantasy bok om troll, drakar, trollkarlar men man kan samtidigt se när man läser böckerna Tolkien skrivit, förstå vad han levde i för tid, en tid av krig, där verkligheten inte alltid var vacker, inte ens i fantasins värld. Han visar på det på helt fantastiska sätt, samtidigt som han tar med dig till en helt ny värl, en värld som Peter Jackson visat på bioduken på ett helt fantastiskt sätt. Jag längtar tills jag kan titta på alla tre filmerna i sträck, om och om igen för att återvända till Middle Earth och se allt. Framförallt längtar jag till den dag jag besöker Nya Zeeland och får se all den vackra naturen i verkligheten, att få besöka Hobbiton, det är med på min bucketlist.