Ebba skickade två bilder till mig som hon tog när jag red som en del i hennes c-uppsats studie.

Inte den vackraste ridning jag gjort om jag säger så, men är hästen pigg och hoppar för ALLT ja då blir ridningen lite därefter ibland....

Helt plötsligt var det 4:e advent och dags för sista inlägget i adventskalendern om hästar som har påverkat mig mycket som person. De hästar jag har presenterat har påverkat mig under min uppväxt och den jag är idag, både som hästmänniska och person i allmänhet. De här hästarna har precis som Chimal gör än idag varit med och byggt upp mig, brutit ner mig och sedan byggt upp mig ännu starkare. Om ni inte läst de tidigare inläggen, missat något eller helt enkelt vill läsa dem igen finns de att hitta här:

Adventskalender 1:a Advent - Nortons Ceasar

Adventskalender 2:a Advent - Miro

Adventskalender 3:e Advent - Pysen

Ordningen de presenterats är i den orning de funnits i mitt liv, senast Ceasar, som jag haft samtidigt som Chimal, innan dess Miro, tidigare Pysen och idag Kandy. Inlägget kommer vara bildfattigt idag, på grund utav den enkla anledningen att jag inte har några bilder på mig och Kandy, sjukt tråkigt men det gör honom inte mindre viktigt. Kandy var en ganska stor shetlandsponny, han stod i samma stall som Miro gjorde när mamma började rida honom, varav hon sedan köpte honom istället. Det var ungefär samtidigt som jag blev förstor för Kandy.

Han var ett svart, sjukt ouppfostrat yrväder, jag tror jag hade gått på ridskola i typ ett år när jag började rida honom och jag trillade av hela tiden. Jag kan ärligt säga att den lilla hästen skrämde ofta livet ur mig, men jag älskade honom ändå, han var som min egen. Det var jag som red honom och det var jag som skötte honom. Självklat gjorde mamma massor med honom också, oavsett så var han så nära jag kom en egen häst då. Men han bröt ner mig ganska mycket, det var tur att jag samtidigt red hos en kompis till mamma, vars ponnys var bra mycket trevligare annars vet jag inte om jag hade fortsatt rida. Men oavsett hur tuff han var och bråkig hade han ett stort hjärta, han kunde, ytterst sällan men ibland bara stå och njuta av att bli borstad och kelad med, det är såna stunder jag minns. Självklart så minns jag alla rodeoturer och skenturer med, men, även om de minnena inte är bra minnen, den enda känsla jag får när jag tänker på Kandy är saknad och kärlek.

Han avlivades några år efter att mamma köpt Miro, han hade jätte stora fångproblem varje sommar och till slut blev de dessvärre för mycket. Men den lilla hästen, han betydde allt för mig under några år, han gnäggade alltid när jag kom till stallet och såg glad ut när han kom springande, så trots hur han betedde sig och hur rädd jag kunde vara så var han speciell, han var en riktig liten skit för det mesta, men han var min lilla skit. Han gjorde mig stark och lärde mig bita ihop om jag ville något, bita ihop och kämpa på.

Kandy<3

Idag har jag och Chimal gjort sista delen i Ebbas c-uppsats studie, den delen vi var med i det vill säga. Första gången var när jag fick springa på ett löpband med pulsmätare och en mask för att mäta syreintaget. Idag har jag först hoppat lite (utan häst) och Ebba har filmat det, sedan travat först 30min i ca: 10km/h på Chimal och därefter gjort om hopptesterna. Efter det blev det ytterligare 30min trav i 10km/h och ovanpå det hopptest. Chimal var väldigt glad över att få göra något annat än att skritta men hade gärnat sprungit fortare kan jag säga. 10km ridning blev det för vår del i 10km/h, passade ganska bra för båda oss efter en så lång period.

Nu är jag hemma och har duschat efter att ha varit i stallet hela förmiddagen, har precis slagit mig ner framför datorn så nu blir det c-uppsatsplugg resten av dagen.

Idag har jag varit hemma hos Erica en sväng, Erica gick en nybörjar kurs i distansridning som jag höll i i vintras/våras och har sedan dess hållit på med distansritt. 4 timmar konstant hästsnack och distansprat blev det, vi kan prata mycket och länge utan avbrott kan jag säga. Mycket intressant och roligt har averkats och det gjorde denna dag till en bra dag! Erica skriver en blogg om sig och sin häst, den kan ni hitta HÄR, ni måste föresten kolla in de sjukt fina pannbanden hon gör, otroligt vackra (klicka HÄR)!

Alla som gått på ridskola har nog ridit mycket olika hästar, men sen da? När man sedan fick sin egna häst eller åtminstonde började rida privat, hur många hästar har man ridit sedan dess? Mänga man pratar med har inte ridit så många olika hästar sedan de började rida privat, och många jag träffar frågar hur det är så att jag har kunnat hoppa upp på okända hästar på tävling och hur jag har kunnat tacka ja till att ta hem en häst, och ha som min egen utan att ens ha provridit den.

Bilden är från första gången jag satt på Ceasar, dagen efter att han åkt ända från Sveg,

innan jag ens provridit honom.

Grejen är att jag alltid ridit mycket olika hästar, både på ridskola och efter det. När jag var lite var jag nervös för att hoppa upp på nya hästar men det självförtroendet har byggts upp under åren. Jag har hittat en säkerhet i att jag klarar av mycket, oftas mycket mer än vad jag tror. Jag vill alltid hälsa ordentligt på hästen, umgås lite med den från marken och få infomration av ägaren innan jag hoppar upp på den. Många tycker kanske att det är underligt hur man så lättvindigt kan hoppa upp på e ny, okänd häst, inte minst ta hem en med planen att ha den på obestämd framtid. Men jag "lever" i en distansvärld, där är det lite av ett sånt system. Då kan få frågan att rida en häst där ägaren tycker du är duktig och anser att det kommer gå bra. Då får även lära känna hästar snabbt när du groomar ibland.

Denna bild är tagen precis efter att jag provridit W Helge,

alltid spännande att hoppa upp på galoppörer.

Enligt mig är det bra att rida många hästar, man lär sig massor, bygger erfarenhet och blir bättre på att läsa av hästar. Jag förstår hästar bättre nu, har blivit bättre att känna av vad som händer innan det liksom händer. Ofta kan jag känna att en häst tänker säga ifrån, genom bockning, sparkninng, hopp eller resningar innan det går så långt så et händer. Det är bra att ha den kunskapen, den har hjälpt många gånger. Det innebär även att det är "lättare" att rida nya hästar och provrida hästar. Det gäller att känna att man kan fixa det, annars går det inte. Rid många hästar, om det bara är för fem minuter blir man en erfarenhet rikare och bygger långsamt upp en starkare kunskap och skicklighet!

Jag har aldrig varit ett fan av Taylor Swift, jag gillade låten Trouble som var ifrån hennes förra album, tror jag. Men inte förens detta album har jag faktiskt fastnat lite för hennes musik, tycker om flera av hennes nya låtar och två av favoriterna ifrån albumet är:

Out Of The Woods

Black Space

Igår på X Factor finalen i Storbrittanien uppträdde One Direction med singeln Where Do Broken Hearts Go, och ja de var bra men det var inte dom som gjorde uppträdandet smått historiskt enligt mig. Det var någon helt annan. Efter ungefär 1 minut i låten kommer det nämligen upp någon på scen, någon som är sjukt känd och har varit i många år. Upp på scen kom ingen mindre än Ronnie Wood från Rolling Stones.

Klicka på bilden för att komma till klippet!

Jag har börjat tröttna lite på mitt halvrosa hår, måste erkänna det. Jag har ändå haft rosa i mitt hår sedan i sommras. Ovanpå det har jag börjat tröttna lite på min frisyr, jag har mittbena nu så är sugen på lite lugg igen, men ingen snelugg den här gången, nej det lutar åt en vanlig lugg. Letade lite bider på internet för inspiration och hittade lite diverse.

Och ja, för er som är uppmärksamma är den gamla bilden på Britney Spears ifrån ett av hennes Rolling Stones omslag... Men jag gillar hennes lugg där, gillar även frisyren på den andra bilden. Så nu blev jag, möjligtvis lite fundersam på att bli mörkhårig igen, men jag gillar ändå att ha blont hår. Oavsett är en sak säker, jag måste göra något åt mitt hår för det behöver klippas och definitivt få bort utväxten!