När jag nyligen beställde grejer ifrån Lyko, älskar att handla ifrån Lyko, det är gratis frakt och de har sjukt mycket olika grejer som jag älskar, köper bland annat båda de rosa färgerna jag har i mitt hår där, i varje fall så när jag sist beställde därifrån bestämmde jag mig för att kolla vad de har för schampoon och balsam. Jag bleker mitt hår, öppenbarligen för de som sett att det är blont, jag är naturligt råttfärgad, tror jag i varje fall, har färgat eller blekt håret sen jag var typ 13-14.

I varje fall så sen jag började färga håret rosa måste jag bleka topparna i mitt hår ganska mycket för att den rosa färgen ska fastna och det sliter ordentligt på håret. Så jag tittade vad de hade för schampoo och balsam som var bra för torrt, slitet och blekt hår. Och hittade ett som lät bra. Har inte hunnit använda det så länge så jag vet inte riktigt än hur bra det är men det luktar helt sjukt gott! Det luktar Kokos och ja gälskar det, det luktar liksom sommar. På sommaren använder jag Hawaiian Tropics solskyddsfaktor och den luktar också Kokos, så kokos är sommar för mig. Kort sagt så luktar det helt ljuvligt så jag hoppas verkligen schampoot och balsamet kommer vara bra för mitt hår så jag kan fortsätta använda det!

Först är det mitt nya, väldigt gott luktande schampoo och balsam sen är det fären jag köper ifrån Lyko till mitt hår.

Om ni är sugna på att kolla in lite coola färger kan ni hitta flera färger ifrån samma märke som jag använder HÄR.

Så här ser det ut nu, dock är mitt hår fortfarande blött sedan jag duschade men ni ser på ett ungefär i varje fall!

Min adventskalender här på bloggen handlar om hästar, och då om hästar som betytt mycket för mig där Chimal inte inkluderas. Han betyder så klart allt för mig men det finns andra hästar som är otroliga och som har påverkat mig och den jag är idag, Chimal gör det än idag men dessa hästar gör det inte längre. Ni ska få lära er lite mer om mig och hur vissa hästar format vem jag idag är helt enkelt. Nästa häst att presenteras i adventskalendern, nu den 2:a advent är Miro.

Miro

Miro var en förvuxet Welsh Cob valack som mamma började rida när jag och Miro (som var lika gamla) var ungefär 6-7år. Ägarna hade ingen som red honom så det började mamma göra, jag red en annan häst i samma stall, vilken ni kommer få reda på mer om den 4:e advent...

Så småningom bytte mamma sin motorcykel mot Miro då ägaren till honom gärna ville ha en motorcykel och gärna såg att mamma hade Miro. Mamma åkte inte längre på sin motorcykel så det var ett passande byte. Innan dess hade mamma dock börjat tävla lite på Miro som var ett riktigt stort monster när hon började rida honom och jag gick för det mesta inte i närheten av honom, inte i hagen, inte i boxen och knappt i stallgången. När min syster var med i stallet en gång så bet han hennel. Som sagt ett monster. Men även Miro blev trevligare så småningom, och till slut den snällaste herre man kan tänka sig, han var helt underbar. Jag hopptävlade honom på klubbtävlingar, mamma körde in honom och han tävlade många säsonger på distansbanorna. Mamma red upp till 80km på honom med en 2:a plats på Distriktsmästerskapen. Bosse tog vid efter det då mammas knä inte höll för längre tävlingar, med Bosse som ryttare gick Miro 160km godkänt våren 2007.

Strax innan start på deras 160km, jag håller i en laddat Miro medans Bosse fixar det sista inför start.

Miro var helt enkelt toppen, han var viserligen ganska tung, han gick långt men långsamt, 2007 var Miros sista år på banan. Bosse och Miro började säsongen med en godkänd 160km. Efter det red jag honom, som aldrig tävlat honom förr och aldrig ridit mer än 20km på honom hemma 120km på honom på SM där vi dessvärre blev uteslutna efter 105km. Sedan blev Bosse och Miro distriktsmästare på 80km och efter det åkte vi ner till Danmark och Nordisk Baltiska Mästerskapen. Där gick det däremot inte speciellt bra... Kort och gott så skadade sig Miro efter ungefär 50km.

Miro blev aldrig riktigt bra ifrån skadan, han vilade länge i sjukhage och blev ett tag så pass bra att både mamma och jag kunde rida ut barbacka på honom någon gång. Men det var sista gångerna någon satt på honom. Efter sommaren 2008, då Miro som var van att vara nummer ett fått se de andra hästarna åka och tävla gav upp helt, han var tom i blicken och gjorde ingenting i hagen. Det var hemskt att se och beslutet var tungt men inte så svårt att ta. Han avlivades. Han ligger begravd uppe på mamma och bosses mark. Han var en helt fantastisk häst, jag hoppade honom massor, han bara gick och gick ute på banorna och han gav aldrig upp. Även om han blev en sjukt trevlig häst, den hästen man slängde upp vem som helst på, även rädda ryttare som inte kunde rida på så förlorade han inte sin ungdomliga sida. Han var hästen som kunde gå lektioner med mamms elever ena stunden och andra for han runt med mig i skogen i full bockgalopp.

Här är Miro med flera av mammas elever efter att jag och Miro varit på hopptävling. Om ni undrar vad jag håller på med så lindar jag hans ben.    

Jag har lärt mig helt sjukt mycket på honom och han var helt enkelt underbar. Jag vet inte hur många gånger han har kastat av mig, det är helt sjukt många. Han hade en tendens att bocka så fort man landade efter et hinder så man flög som en vante, och jag har alltid varit bra på att hålla mig kvar. Jag minns en utav de sista hoppträningar jag gjorde med honom då min hopptränare när lektionen var slut frågade mig om jag visste vad som hade gått bra idag, något som aldrig hänt förr. Jag förstod ingenting för lektionen var väl ungefär som alla andra, men hon sa enkelt "du trillade inte av idag". Av alla desssa lektioner jag tagit med Miro satt jag kvar hela lektionen en gång... Men det var denna sida hos honom jag älskade, Miro var det ryttaren ville ha, jag ville ha en energisk häst som var lekfull så det var de jag fick när jag red honom...

Miro lärde mig massor och han har verkligen varit med och format mig som ryttare, han har tuffat till mig, lärt mig att bita ihop och ta mig egenom saker hur rädd jag än är, men framför allt har han givit mig säkerhet med ridning och hästar. Han lärde mig att alla kan ändras till det bättre, att det ALDRIG är försent, och oavsett vad fasaden säger om en häst finns det någonstans där inne en snäll och helt enkelt undnerbar häst. Sista bilden här nedan betyder så mycket för mig, det är Miros öron som syns, den här bilden tog jag när jag för sista gången någonsin satt på honom, när någon för sista gången satt på honom. Bilden är tagen utav mig ifrån Miros rygg sista gången någonsin som han blev riden...

Miro<3

Ibland blir bara kombinationerna helt fantastiska, jag menar hur låter The Hobbit och One Direction tillsammans? Okej, kan väl erkänna att det inte ringer så bra... Men ändå! Tittade på senaste avsnittet av The Graham Norton Show, sjukt roligt program. Och med som gäster samtidigt var One Direction och Ian McKellan (Gandalf i Sagan om Ringen och The Hobbit). Blir det mycket bättre än så? Ian McKellan är sjukt kul under intervjun och det skämtas hit och dit, som jag sa till min bror, titta på det och skit i One Direction om ni vill för Ian McKellan är så jävla rolig, så värt att se det bara för hans skull!

Mamma bad mig igår om att jag skulle rida Rezy i helgen, hon har ont i en fot och då är det inte toppen att rida Rezy då hon lätt kan var lite stuttsig, och Rezy behövde komma ut i skogen tyckte mamma. Så, eftersom jag är en så underbart snäl dotter gick jag självklart med på att rida ut en henne en sväng så hon fick komma ut och springa lite. Mamma bestämmde sig för att följa med på Charm när jag ändå skulle ut med Rezy idag.

Det är ingen hemlighet att jag och Rezy inte alltid kommer jätte bra överens om vi säger så, när jag kom in för att sadla henne (mamma borstade henne när jag grejade med Chimal på ridbanan) började hon rätt och slätt med att hugga efter mig. Nej hon har inget emot att bli sadlad, hon har typ alltid varit sån mot mig, trevlig häst det där... Nej, men seriöst, vi kommer inte toppen överens jämt men jag har ändå tränat och tävlat henne i både och hoppning och distans i flera år så någonstans är det ändå överkommligt. Och idag, idag var hon himelsk att rida, trots försök til att sticka och lite stuttsande.

När hästarna var igångskrittade började vi trava lite lätt för att värma upp dem, Rezy är lite svår i börja på ridturer innan man vet hur stel hon är för dagen, men i dag var en bra dag. Inte nog med att hon galdeligen gick först, hon satte dessutom efter en stunds travande iväg i distanstrav. Hon liksom lägger i en växel där hon svävar fram i traven i typ 20km/h. Det finns en gångart jag trivs bra i på henne och alltid har gjort och det är när jag kan släppa iväg henne i traven, hon är helt undderbar. Charm stakaren fick galoppera bakom för att hänga med, men jag och Rezy, ja, jag vet inte vem som var gladast. Såna här tillfällen med Rezy, när hon känns som hon gjorde på tävling, när hon bara gick och allt känndes toppen med henne, gör att jag saknar distansen så otroligt mycket. Om jag blundar när hon travar iväg på det där sättet så är det som om vi är på tävling igen, känslan är näst intill magisk.

Visst vi kommer för det mesta inte överens men vi har våra stunder och då är de näst intill fantastiska, jag och det rödhåriga stoet, vi blir snabbt irriterade och griniga på varandra, men vi kan nuta av våra stunder tillsammans. Mamma släpper liksom inte iväg henne på samma sätt i traven då hon från ingenstans kan bestämma sig att fara iväg i sidled och mammas kropp klarar inte riktigt av det längre. Men jag gör det, så när hon känner att hon vill, kan och sköter sig, ja då släpper jag gärna iväg henne i distanstrav, speciellt eftersom den ger mig smak på något jag saknar något extremt!

Då vår ridbana hemma vid stallet var bättre idag än vad den varit i veckan, den har liksom varit hård och lite små hal eftersom den inte tinat upp under dagarna, men idag var den "bara" mjuk och lerig. Inte direkt optimalt men Chimal greppade på den ivarje fall vilket innebar att jag kunde göra lite avsuttet arbete med honom.

Efter att han fått skritta igång på vägen så jobbad jag honom på små volter i skritt för att mjuka upp honom, och sedan samma sak i trav efter att han värmt upp på större volt. Han är helt okej i sidorna, mjukhetsmässigt men höger varvet är lite sämre. Det är därför jag tycker om att greja med honom från marken, jag får bra översikt på hur han rör sig, böjer sig och trampar över med banbenen. Efter det fick han jobba över bommar, först som låg på marken och sedan la jag upp dem på ca: 1dm. Han trampade på bra över dem, lyfte ordentligt och skötte sig toppen. Efter ett tag började han blåsa upp sig lite, vilket på ett sätt är bra för då börjar han jobba som tusan med ryggg och bakben, han ser liksom ut lite som en hingst. Men den bra stunden tog slut snabbt, eftersom han mestadels skrittat i två veckor, trots att han rids regelbundet så bygger han energi som tusan, han är bara nöjd när han få träna ordenligt. I varje fall så började han fara iväg och bocka när jag hade honom på marken, han gör inget mot mig utan vill bara bli av med energin. Så när vi var klara med arbetet släppte jag honom i paddoken, och ja ni kan ju själva se på bilderna....

Han är verkligen ett litet kraft krut paket min lilla babis. Han älskar när jag släper honom på ridanan, jag släpper honom och ställer mig utanför och bara står och tittar. I vanliga fall får han hålla på tills han tröttnar vilket kan vara allt mellan 15 - 30min. Det var verkligen jätte länge sen han fick göra det här mem han fick inte springa tills han var nöjd idag. Emellanåt halkade han i leran, vilket inte är några större problem då han är super stadig när det kommer till lera och räddar situationen själv och klarar sina slidestops och bocksprång suveränt men jag blir ändå lite orolig. Så när jag tyckte att nu får det räcka visslade jag på honom, han stannar snällt och jag kunde hämta honom. Att skritta av honom var dock inte det lättaste, han dansade runt som den uppblåsta arab han en bra stund, men kul hade han och snygg är han dessutom.

Ed Sheeran har gjort en cover på Nina Simones Be My Husband och just nu går den (trots att den är gammal) på repeat på min spotify, jag älskar hur han gör den. Som vanligt så lyssnar jag på en live inspelning!

Ed Sheeran - Be My Husband

Ikväll har jag varit på det årliga julbordet och bowlingen med Nerikes Distansryttare. VI har seriöst världens bästa kubb som varje år bjuder medlemmarna på bowling och julbord. Det har som vanligt varit jätte kul och maten var super god. Har haft sjukt kul med mina underbara klubbkompisar. Har blivit tjatad på om att rida en annans häst på tävling och nördat ner mig helt totalt i The Hobbit med Sofia, hon är seriöst lika fanatisk kring det som jag är!

Gunilla & Hugo:

Albin & Gunilla

Gunilla

Bosse, Sofia & Lollo

Blandad kompott:

Erica, vars percing matchade klotet och hennes snygga bowling stil:

Jag & Albin

Sanna, jag, Carina & Erica

Sanna, jag & Erica

[Bild]

Idag blev det en skrittur på typ 1 timme barbacka med Chimal. Han har en ganska lugn period nu, det har blvit mycket hårdare i marken och jag vill att han långsamt ska vänja sig vid det. Men det finns fler anledningar, jag har inte tid att hålla honom ordentligt tränad utan bara riden, han har varit snubblig så vi ägnar oss åt skritt, tyngder och lyfta på benen och det verkar ha gett resultat. Det som är bra med att rida barbacka som idag är att när vi var på ett kalhygge och klev runt är att jag känner väldigt bra om han lyfter på benen och använder ryggen, vilket han har börjat göra bättre.

Jag känner faktiskt en skillnad i honom, han lyfter bättre, har bättre driv bakifrån i skritten och snubblar mindre. Jag tror han möjligtvis hade lite små känningar av sina spattförändringar som kan komma tillbaks för ett tag sedan och då brrukar det kunna räcka med att låta honom ta det lugnt ett tag, och det verkar ha funkat. Bara jag är uppmärksam på honom och ser tecknena är det inga problem att hantera. Så vi kommer fortsätta så här ett tag till.